Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likväl skulle hafva vunnit på något
mera storslagenhet, och framför allt
den utomordentligt anslående scenen
mellan den i grund och botten veke
poeten Hares och hans broder, den
kraftige gladiatorn Helion, hvarest de
gifva uttryck åt sin orubbliga
hän-gifvenhet för hvarandra. Akten slutar
med, att Messalina blir utsatt för
förolämpningar af de rusiga gästerna,
då på hennes rop om hjälp Helion
tillskyndar och räddar henne under
den allmänna villervallan.
Tredje aktens första tablå föreställer
en kammare i ett kejsarinnan
tillhörigt, »hemligt hus» vid Tibern, dit
hon för sin befriare för att upptända
hans kärlek, liksom hon dagen förut
snärjt brodern i sina garn.
Situationen är allt annat än tilltalande, och
det vore en profanation att benämna
scenen i fråga en kärleksduett.
Sådana fraser som:
»Laisse moi boire sur ta bouche
Les parfums puissants de ta chair.»
äro rätt och slätt uttryck för rent
animaliska begär. Just som Helion
håller på att gifva vika, fordrar Hares
inträde. Efter att hafva dolt den förre
i ett angränsande rum, släpper
Messalina in hans bror och låter till svar
på hans förebråelser för hennes
otrohet sina i beredskap hållna slafvar
kasta lioeom i den förbiflytande
floden. Därpå återkallar hon Helion med
orden: »viens aimer,maintenant*,och...
ridån har grannlagenheten att gå ned!
— Andra tablån är helt kort, men
saknar ingalunda stämning. Det är
natt på Tiberns stränder, och i
fjärran förtona roddarnes sånger. Så
landstiga några hofmän, som räddat
Hares’ lif, och för hvilka han
förkunnar sin orubbliga afsikt att
hämnas genom att taga kejsarinnans.
Skådeplatsen för sista akten är
förlagd till kejserliga logen i Romas
amfiteater, hvarest en föreställning just
skall äga rum. Messalinas
kärleks-svärmerier afbrytas genom ett
budskap, som underrättar henne, att en
man lurar utanför ingången till logen
för att mörda henne. Därefter inträder
Helion och begär, att hon skall
åter-gifva honom hans bror samt hotar
att eljest döda henne. Hon försöker
på nytt använda sina förförelsekonster
och uppfordrar honom, när hon
misslyckas, att verkställa sin hotelse,
hvar-till emellertid modet sviker honom.
Kejsarinnan går då och öppnar
dörren, utanför hvilken Hares legat dold
för att afvakta ett gynsamt ögonblick
att kasta sig öfver henne, med den
påföljd, att han ögonblickligen
inrusar för att fullborda sitt uppsåt,
men nedstickes af Helion, som i
hastigheten ej igenkänt honom. Utom sig
af förtviflan vid anblicken af sin
lif-löse broder, störtar den förre in på
arenan för att själf söka döden,
lämnande Messaline slagen af fasa, ensam
med det senaste offret för hennes I
vilda lustar, hvilket i sista ögonblicket
krampaktigt gripit tag i och alltjämt
omfattar vecken af hennes dräkt.
Musiken är i denna akt afgjordt den bästa
i hela operan, omedelbar, klar och
kraftfull. — Tonsättaren har,
öfverhuf-vud taget, i förevarande verk
dokumenterat sig att vara i besittning af
melodiös begåfning, han skrifver väl
för rösterna, hvilkas fordringar hans
egen erfarenhet som sångare lärt
honom till fullo inse, på samma gång
som han uppenbarligen är i besittning
af dramatisk intuition, hvaremot hans
orkesterbehandling är mindre
tillfredställande.
Den lika lysande och stilfulla som
dyrbara iscensättningen samt det på
alla händer utmärkta utförandet hafva
redan omnämnts. Särskildt må
emellertid fcamhållas fru Héglon, som redan i
Monte Carlo, trots sin redan något
passerade stämma med stor framgång
kreerade det isynnerhet i dramatiskt
af-seende och specielt i fråga om plastiken
ofantligt fordrande titelpartiet*,
äfven-som hrr Alvarez och Renaud,**af hvilka
den förre, som förkroppsligade Helion,
icke allenast i yttre måtto var förträffligt
på sin plats såsom den ståtlige
gladiatorn, utan jämväl hans nobla och
manliga uppträdande samt den väldiga
»timbren» i hans med fulländad
sångkonst behandlade röst lämpade sig
be-undransvärdt väl för rollen, den
senare åter i sin högst sympatiska
framställning af den stackars Hares,
genomförde äfven sin musikaliskaliska
uppgift på det utsökt vackra och i
minsta detalj vårdade sätt, som städse
plägar känneteckna denne talangfulle
sångares prestationer.
Anteros.
–––––
Nedanstående upprop få vi på
begäran meddela:
Öppet bref till svenska
tonsättare.
När skola vi fa en verklig
folksång?
Med sorg i hjärtat måste vi
svenskar tillstå, att vi sakna det käraste
ett land äger, det mest tändande en
nation behöfver, nämligen en verklig
folksång. Med hvilken entusiasm
sjunger inte franska folket sin »Marseljäs»,
hur dånar inte med hela kraften af
* Vid Stockholms k. teater oga vi en
sångerska, som eger alla möjliga både yttre och
inre förutsättningar för en glänsande
framställning af Messalina, nämligen fru Linden,
liksom ett par andra af våra egna lyriska artister,
hr Kimblad och fru Östberg, säkerligen skulle
blifva ypperliga representanter tor två af de
förnämsta uppgifterna, Pandolphe och
styfmo-dern, i Massenets nya opera »Cendrillon»,
omtalad i näst föreg. nummer af denna tidning.
** Alla tre tillhörande Stora operans i Paris
mest framstående artister.
fosterlandsälskande lungor »Die Wacht
am Rhein» och »Deutschland,
Deutschland über alles», och hur mycket
lyckligare lottade än vi äro inte de norska
och de finska folken, då de sjunga
sina populära sånger: »Ja, vi elsker
dette landet» och »Vårt land, vårt
land, vårt fosterland». Och dock är
sångens konst vår käraste utöfning.
Vi sakna ej häller den verkliga
entusiasmen för att i toner tolka våra
känslor. Det är alltså endast själfva
den medryckande melodien vi behöfva.
Ett hundratal af Stockholms sångare
sammanträdde för några månader
sedan och beslöto att ställa en
uppmaning till hrr tonsättare:
Gif oss en folksång!
De vid sammanträdet valda
kom-mitterade inbjuda härmed Sveriges
tonsättare till en täflan i
komponerandet af en svensk nationalsång.
De till täflingen inlämnade sångerna
skola vara satta för fyrstämmig
manskör, men dock vara lämpliga att
sjungas unisont. Dessutom böra de vara
skrifna i enkel, populär etil, liälst i
marschtempo. Hufvudsaklig hänsyn
tages till melodien.
Täflingskompositionerna, som skola
vara försedda med pseudonym och
åtföljas af förseglad namnsedel,
upptagande såväl pseudonymen som
kompositörens namn och adress, böra före
den 1 Oktober 1899 insändas under
adress »Nationalsång», Abr. Hirschs
Förlag, Stockholm. Dessutom kunna
förfrågningar skriftligen adresseras till
kapten Odert von Schoultz,
Högbergs-gatan 48, Stockholm.
Af de inlämnade kompositionerna
utväljas några af de bästa (högst tio),
hvilka inöfvas af en stor kör,
sammansatt af Stockholms sångföreningar.
Vid en eller flere större konserter
blefve därpå publiken själf i tillfälle
att ansluta sig till den eller den
kompositionen, hvarpå ett större pris
utdelas för den sång, som mest slagit
an. Dock komma samtliga de
uppförda sångerna att prisbelönas.
Herrar f. statsrådet Gunnar
Wenner-berg, fil. doktorn A. M. Myrberg samt
sångläraren och kordirigenten Julius
Wibergh ha benäget åtagit sig att
granska de inlämnade kompositionerna.
Det är ur en hel nations hjärta vi
tala, då vi härmed rikta en bön till
våra tonsättare att deltaga i denna
täflan och skänka en längtande
sångarskara, ja, ett helt folk, en
gemensam sång att hålla dyr och kär. Ej
kunna prisen bli så stora, men för
visso skall svenska folkets tacksamhet
i alla tider ägnas dem, som med en
sång förmå ena detsamma i en
tonernas fosterlandsdyrkan.
Stockholm i Juni 1899.
Kommitterade.
––i?*––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
