Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikpressen.
På Abr. Lundquists (Georg Abr:son
Lundquists) förlag liar utkommit:
För piano, 2 händer:
Lundberg, Lennart: Barcarole (oj>. 7 n:o
1), tillägn. frök. Elvira Hnss; — Legend (op.
7 u:o 4), tillägn. Gerda; — Scherzo (op. 12),
tillägn. Louis Diémer, ä 1 krona.
För en röst med piano:
Lundberg, Lennart: Sorg (Complainte),
tillägn. fru Marie Jordan Stojovska (c—f).
Pris 75 öre; — I sommarkväll (Soir d*été),
tillägn. frök. Minnie Tracey (e—f eller g).
Pris 1 kr-; — Violoncell, tillägn. grefvinnan
Ebeth Mörner (d—a). Pr. 75 öre; — Dolil
Förening (Invisibles amours), tillägn.
grefvinu-Ebeth Mörner (d—giss). Pris 75 öre.
Med ofvannämnda kompositioner af
hr Lennart Lundberg debuterar i
egenskap af tonsättare denne här i
hufvud-staden såsom pianist ocli lärare ansedde
musiker. Redan i början af året
meddelade vår korrespondent i Paris, där
hr Lundherg då vistades, att en stor
del af dessa kompositioner utfördes
å en musiktillställning därstädes och
vunno stor uppmärksamhet. Vid detta
tillfälle spelade hr Lundberg själf de
ofvan nämnda pianostyckena Legende»
samt »Scherzo» och sångerna
föredrogos af den utmärkta sångerskan miss
Minnie Tracey.
Samtliga dessa kompositioner, såväl
pianostyckena som sångerna,
karaktäriseras af verklig originalitet, intet
banalt eller flackt förefinnes i dem;
de äro tvärt om så djupt anlagda,
att man att börja med ej fattar deras
fulla värde. Ju mer man sätter sig
in i dem, dess mer förlikar man sig
med det som man först finner vågadt
i fråga om harmonier och modulationer.
Det melodiska uttrycket i sångerna är
förträffligt och ackompagnemanget fint
utarbetadt, stundom röjande
pianovirtuosen såsom det i »Dold Förening»,
hvilket är mera kompliceradt än de
andra sångernas. Af pianostyckena är
det egentligen endast Scherzot,
tilläg-nadt den utmärkte franske
pianovirtuosen Diémer, som är af svårare
beskaffenhet. En och annan tongång i
detta stycke förefaller något
svårfatt-lig, måhända beroende på tryckfel. Ett
sådant måtte förefinnas ► sången »I
sommarkväll», sid. 6, 4:e rad. nedifrån,
där ostrukna G i ackompagnementet
naturligtvis bör vara Gess. För
tydlighets skull borde ock i sången
»Vio-lonqpll - å sidan 4, i sista radens
andra takt, ett kors stå framför F
(bundet med Fiss i föregående takt). Vi
kunna ej här ingå i detaljerad
redogörelse för dessa hr Lundbergs
kompositioner; att de äro intressanta fynd
för en musikalisk »Feinschmecker» kan
ej bestridas.
.J
^––-
Gertrud Elisabeth Mara.
Ett märkligt konstnärslif.
I år ha 150 år förflutit sedan
denna berömda sångerska såg dagen.
Vi taga oss däraf anledning att erinra
om en konstnärinna, märklig så väl I
genom sin talang som sina öden, och
följa därvid den bekanta roman- och
musikskriftställaren Rochlitz’
biografiska skildring.
Gertrud Elisabeth Schmeling
(sedermera Mara) föddes i Kassel den 23
febr. år 1749. Hennes första
barndom förflöt under bekymmer och nöd.
Modern dog kort efter hennes födelse.
Syskon hade hon ej. Fadern, en
fattig stadsmusikant, hade ej råd att
hålla en sköterska och måste tillbringa
större delen af dagen på lektioner
utom hus. Han satte sålunda det
lilla klena barnet i en länstol, som
var spärrad framtill, för att hon skulle
sitta kvar, och öfverlämnade åt henne
att roa sig så godt hon kunde i
sin enslighet. Flickan fick engelska
sjukan och ingenting gjordes för att
afhjälpa hennes sjuklighet.
På detta sätt blef Gertrud fyra år
gammal. Fadern förskaffade sig en
liten biförtjänst genom reparerandet
af musikaliska instrument. En gång
hade han, kallad af lektioner, låtit en
violin, som han hade i arbete, ligga
framme. Den lilla, plågad af ledsnad,
sökte komma åt instrumentet; det
lyckades, Gertrud började knäppa på
violinen och hade nu ett tidsfördrif.
Fadren ertappade henne därvid och
straffade henne; men nöjet var
oemotståndligt och violinen togs åter till
hands. Åter öfverraskade henne
fadern efter någon tid; då hörde han
med förvåning, att hon angaf skalans
toner med ren intonation. Nu gaf
han henne någon undervisning och
bringade henne snart därhän, att hon
kunde spela små duetter med honom.
Underverket kom i rop, och då många
ville själfva öfvertygasig därom,såbars
flickan, som för sin sjukdom ej kunde
gå, af fadern till de musikaliska
familjerna i staden, och spelade där
med honom sina duetter. Det
utomordentliga anlaget kunde ej
misskännas; några förmögna personer voro
beredda till understöd, och en köpman,
som i affärer reste till
Frankfurter-messan, tog far och dotter med sig
dit. De läto här höra sig i smärre
kretsar, väckte förvåning, funno
belöning, och några välsinnade familjer
sammansköto så mycket, att fadren
kunde existera och dottern erhålla
bättre undervisning. Hon gjorde de
snabbaste framsteg, äfven hennes hälsa
förbättrades, och efter två år beslöt
fadern att fortsätta vandringen.
Gertrud hade i sitt sjette år
kommit till Frankfurt; i sitt nionde gaf
hon konsert i Wien. Här tillstyrktes
fadren af engelska sändebudet att med
flickan begifva sig till London: och
då gubben, som hört talas om engel- j
ska guineer, var beredd härtill, erhöll
hon rekommendationer. Gertrud var
i sitt tionde år, då hon kom till
London. Hon spelade här i de hus, till
hvilka hon medfört rekommendationer,
väckte uppseende, vid själfva hofvet
talades om henne, och slutligen
presenterades hon för drottningen. Hon
uppträdde nu å de kungliga
kammarkonserterna; hennes för ett barn af
denna ålder förvånansvärda virtuositet
framkallade uppmärksamhet; men det
våldsamma arbetandet med hennes
ovanligt lilla kropp, för att behärska
instrumentet, väckte dels löje, dels
medömkan. Artist borde hon bli,
sade man åt fadern; men ej
violin-spelerska. Hvad då? sjunger hon
inte? Det hade hon redan länge gjort,
och med välljudande stämma, men
utan all handledning, till och med utan
alla sångstycken: sina violinsolos hade
hon sjungit, så godt hon kunde. Man
gaf henne nu goda sångstycken; hon
genomgick dem och föredrog dem nu,
icke blott med utmärkt röst utan ock
med sinne för det som hon sjöng.
Flera personer af rang understödde
fadren med villkor att låta gifva henne
en grundlig sångundervisning. Fadren
öfverlämnade henne åt en italiensk
sångmästare af rykte, Paradisi, som
genom öfningar i tonbildning,
solfeggi-erande m. m. bidrog mycket till
hennes utveckling. Efter någon tid fann
fadren emellertid skäl att återtaga
henne från den gamla kastraten, och
sålunda öfverlämnades hon åter åt
sin egen flit. Nu ville drottningen
åter höra henne. Men — barnet hade
väckt nyfikenhet, dess tafatta väsen
varit pikant; den halfvuxna flickans
skicklighet erkändes väl, men
frapperade ej, och hennes uppträdande
vid hofvet, såväl som eljes, blef utan
något afgörande inflytande på hennes
framtid.
Nu, då nyhetens behag var förbi i
London och guinéerna uteblefvo,
återvände fadren med henne till
Tyskland, till hennes födelseort. Han
hoppades att se henne anställd vid hofvet.
Men landtgrefven ville endast höra
italienare. Allmänheten mottog henne
med uppmärksamhet och deltagande,
men detta kunde så mycket mindre
betrygga hennes existens, som det
nyligen slutade sjuåriga kriget
betydligen hade medtagit staden.
(Forts.)
––5>.-
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Sept. 16, 20, 28 Hallen,
Valdcmarsskatten (**/» 25:te g&ng). — 17, 21.
Thomas: Mignon Mignon: frkn. Thulin och
Lindegren, Philine. frk. Karlsohn oeh Fern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
