Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
valdt språk uttrycka livad han har
att säga. En sökt, förkonstlad stil
bör däremot undvikas. Språkets
uttryck skall motsvara verkets innehåll.
Man kan uttrycka sig behagligt och
vackert äfven på naturligt och enkelt
sätt; något banalt ocn trivialt bör
J hvarken till innehåll eller
framställning förekomma i några poetiska eller
musikaliska verk med högre sträfvan.
Nu har hvarje tid sitt särskilda
uttryckssätt och tonspråket förändrar
sig mycket fortare än tal- och
skriftspråket. Bach, Händel, Mozart, Haydn,
Beethoven, Schubert, Weber,
Mendelssohn, Schumann, Wagner, alla dessa
tala till oss med olika uttryckssätt, i
skilda former, allt efter hvars och ens
egendomlighet, allt efter den tid, hvari
de lefde; vi se i dessa mästares verk
de eviga lagarna för det sköna och
ädla förkroppsligade i konsten. Dessa
lagar finna vi till viss del af vår
»tnodärna tonkonst» åsidosatta,
missförstådda och öfverträdda endast och
allenast af begäret att synas ny och
säregen. Det komponeras sånger i
livilka det öfver höfvan rikt utrustade
ackompanjemanget skall återspegla
diktens stämning, medan sångstämman
har att melodilöst och entonigt
deklamera textorden. I
orkesterkompositioner, som uppföras på konserter af
högre ordning, få vi höra en
öfver-lastad instrumentation, som ej förmår
dölja bristen på melodisk uppfinning
och organisk byggnad. Allt synes
be-räknadt på rent yttre verkan.
Burleska och barocka smaklösheter
kunna vi ej anse för genialitet; det
osunda sträfvandet att jämt och med
all makt uttrycka sig på ett särskildt
märkvärdigt sätt kunna vi ej betrakta
såsom en naturlig och behaglig
egendomlighet. Att vilja visa originalitet
i ytterligheter anser vi dåraktigt,
osköna besynnerligheter kunna ej väcka
vårt deltagande utan såra endast vår
estetiska känsla.
Våra stora mästares bildnings- och
utvecklingsgång visar oss att de till
en början gingo i sina föregångares
fotspår, att de funno i dem sina
förebilder och sökte medvetet eller
omedvetet att följa och efterbilda dem.
Något särskildt för dem egendomligt
finner man nästan aldrig i de första
verken af en tonsättare, ej en gång
hos de största snillen. Allt
reproducerande i musik är ju i viss mån ett
slags produktion. Men vi kunna
äfven godt omvända satsen och säga
att allt producerande är ett
reproducerande. Vi kunna visserligen ej
af-göra i hvilket förhållande förmågan
att i sig upptaga musik, af den
mottaga intryck och af den gripas, står
till uppväckande af skaparkraft, till
lifvande och stärkande af densamma,
men mottagandet af musikaliska
intryck föregå dock i alla händelser det
egna skapandet. Allt komponerande är
därför att betrakta som ett ombildande
af något förut hördt, hvilket efter en
persons individualitet och begåfning,
efter de väckelser han genom tid och
rum erhållit, efter hans musikaliska j
och öfriga bildning samt poetiska
anlag yttrar sig på ett mer eller mindre (
intressant sätt.
Vid denna process gäller icke att
åtskilja i hvad grad, beträffande den
ena eller andra skapelsen, en sådan
är ett rent fantasiens spel eller ett
öfvadt konstförstånd mer eller mindre
kommit fantasien till hjälp. Mindre
kompositioner, såsom sånger och kor- [
tare stycken, uppfinnas lätt och utan |
möda i lyckligare ögonblick; i fråga
om större, mera utförliga satser och
verk, komma väl de väsentligaste tema,
de melodiska hufvuddragen i det hela j
dels till auktorn »oombedda, opå- ;
kallade som en ren lycka», dels
inträffa de vid någon särskild eggelse,
men den ordnade framställningen,
konstruktionen och utarbetandet af
verket kräfver väl med
nödvändighet medverkan af den konstnärliga
intelligensen. Hvar nu fantasiens
egentliga omedvetna skapande upphör
och konstförståndet träder in med
sitt bistånd, det kan svårligen med
noggrannhet bestämmas. Båda
faktorerna verka väl mest gemensamt.
Betraxta vi raden af någon större
mästares verk, så skola vi finna, att
hans egendomlighet först småningom
j utbildat sig. Beethovens tre
stråkkvartetter op. 59 visar oss en helt
| annan karaktär än de sex föregående
i op. 18; hans första sonater innehålla
helt andra drag än »Sonata
appassio-nata», Hammerklavier-sonaten» op. 106
eller sonaten i C moll op. 111.
Tydligast se vi skilnaden mellan första
pianokonserten i C dur och den i Ess
dur, mellan den första symfonien och
de senare! symfonierna. Dylikt
utbildande af den egendomliga
karaktären se vi hos andra mästare, hos
de stora heroerna liksom hos andra
komponister af framstående talang;
de åstadkomma först något ordinärt
och framskrida sedan till något
extraordinärt. Enkla, naiva, trogna och
sanna visa de sig i begynnelsen, de
I vilja endast skapa det sköna. Detta
är deras enda, första mål och det
måste i alla tider vara det första
målet för en hvar allvarlig konstnär.
Den sjukliga önskan, det äregiriga
begäret att åstadkomma något
utomordentligt, att öfver bjuda allt som
hittills existerar, framträder i vissa
symfonier och symfoniska dikter, livilka
liafva en ovanlig instrumental apparat
och uttänjas på ett sätt, som
öfver-skrider formen för de klassiska
verken. Man skrifver konserter, livilka
snarare borde kallas »symfonier» med
obligat soloinstrument, hvilket
knappast kommer att göra den verkan det
borde i en konsert för detsamma,
liksom man skrifver sånger, i livilka
1 sångstämman får stå tillbaka och ut-
göra en . bisak till det mycket
komplicerande ackompanjemanget, hvilket
på ett arrogant sätt tränger sig fram
som tonmålande hufvudparti.
Såsom ett märkligt tidens tecken
måste vi betrakta den ovanliga
kom-positionsverksamheten på operans
och operettens område. Man skrifver
operor i alla möjliga stilar fran de
arkaistiska till de veristiska och
hy-perromatiska af nyaste skolan; vi
höra operetter i simplaste varietéton
men äfven sådana som skola
föreställa opéra comique. Endast få af
dessa för scenen skrifna
kompositioner kunna längre tid hålla sig uppe
på spellistan; de flesta försvinna efter
att ha gifvits ett par gånger.
Däremot se vi den andliga och
instrumentala husmusiken mindre
odlad än i forna tider. Det komponeras
jämförelsevis ringa kyrkomusik, likaså
hör framträdandet af en pianokonsert
till sällsyntheterna. Bättre är det
ställdt med kammar- och
konsertmusiken, på hvilket område i nyaste tid
åtskilligt vackert framträdt.
Vi hafva här påpekat
missriktningar och öfverdrifter i vissa fall
rörande konstodlingen. Därmed påstå
vi ingalunda att ett förfall, ett
sjunkande äger rum i fråga om
tonkonsten. Okonstnärliga experiment i
ett och annat skall ej utöfva ett
fortgående störande inflytande på konsten.
Principerna för sann konst äro af
oförgänglig natur.
-.f’4
Gåfvor till Musikhistoriskt
Museum i Stockholm.
Sedan vår senaste redogörelse för
de gåfvor som tillfallit detta museum
ha ytterligare nedanstående blifvit
skänkta till detsamma. Det skall
säkerligen intressera våra läsare att
veta af livilka föremål museets
samlingar bestå, på samma gång som
det borde intressera litet hvar att
medverka till deras förökande genom
för detsamma lämpliga gåfvor. Vi
ha nu att nämna följande gifvare och
deras bidrag.
Carl Claudius, grosshandlare, Malmö:
I (ytterligare) Octav-spinett af Joannes
Carcassi (1698), i flygelform, 75 cent.
långt (längs efter klaviaturen) 14 cent.
högt, omfattande 3 7, oktaver med
konstnärligt måladt lock; — basluta, s. k.
archiliuto, fr. 1600-talet, en mycket
lång och sällsynt sqmt till form
elegant luta (175 cent.); — klarinett;
fagott från hörjan af detta
århundrade; psalmodikon (ny men ovanlig
konstruktion); klockspel, för orkester,
i lyraform; inandola sign. »Wendelin
Lux in Wien»; bayersk cittra,
liggande, från århund:s början; kinesiskt
stränginstrument; kopia af en Kithara
från 8:de århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
