Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w
Kyrkosångens 3:e häfte innehåller:
J. V. Hultqvist f. — Från K. S. V:s
verksamhetsfält. Psalmvallista
(början) — Bref från Gotland — Om
Preludier — Om den rytmiska koralen
jämte förteckning öfver lättare rytm.
koralmelodier — Ett gif akt för de
tjänstförrättande vid gudstjänsten —
Tillkännagifvande.
**
Gertrud Elisabeth Mara.
Ett märkligt konstnärslif.
Nu vände sig fadren till Hiller i
Leipzig. Denne hade nyligen inrättat
en anstalt för veckokonserter, den han
själf förestod såsom direktör. Gertruds
fader bad honom att låta henne
uppträda där och bidraga till att göra
henne bekant. Ililler, beredvillig och
hjälpsam, lät far och dotter komma
till Leipzig, där de inträffade år 1766.
Ililler hörde, pröfvade, hörde åter;
den utmärkta talenten uppfattade han
genast, och äfven hennes tryckande
beroende af den hederlige men
knarrige fadern undgick honom icke. Han
visste råd för båda delarna. Till en
början införde han sångerskan hos
tonkonstens vänner och därefter hos
den större publiken. Hon fann
allmänt bifall. Han gaf henne nu plats
som sångerska vid konserterna med
betydande fördelar, tog henne hem till
sig och träffade med fadern en
öfver-enskommelse, som tillförsäkrade
honom, så länge han lefde, en del af
Gertruds inkomster.
Sedan Hiller sålunda sörjt för
hennes yttre ställning, så sörjde han
ännu mera för hennes inre. Han
gjorde henne först reda för henne
själf. »Du är en sångerska med
förträfflig röst och mycken skicklighet»
— yttrade han till henne; »äfvenså I
börjar något själ och karaktär att
märkas i ditt föredrag, utan att du
själf vet af det. Stannar du härvid
så skall det gå tämligen bra för dig
så länge du är ung. Men sedan? —
hör på: du äger inom dig förmåga
till att blifva en stor sångerska, en
sann artist, om du har en ihärdig
vilja och går rätta vägen. Är du det
en gång, så står dig världen öppen,
och det icke blott för dina få
ungdomsår. Det ställe, där sångerskan
vinner sina största effekter —
teatern — är väl icke tillsluten för dig;
men svårligen skall du där finna din
rätta plats. Du äger icke skönhet;
hvad som på teatern gör effekt, är
främmande för dig; äfven din kropp
och dess hållning är ej i ringaste mån
utbildad. Nu skulle man väl gärna j
hjälpa efter detta; men hos en
sjuttonårig flicka är det nästan för sent,
för att kunna åstadkomma något
synnerligt i den vägen. Du bör bli en
konsert- och kammarsångerska; men
på en sådan gör man de största
anspråken, och det med rätta, emedan
åhörarens uppmärksamhet ej afledes
genom något annat och äfven den
minsta småsak lätt märkes. Därtill
fordras ganska mycket, och vägen är
lång; men du kan hinna målet, och
jag vill föra dig på den vägen. Du
kan det, ty du visar fasthet och
ihärdighet. Pappa säger att du är ett litet
tjurhufvud; godt, men använd det till
ditt bästa!» — — Gertrud förstod
honom, fattade sitt beslut, lofvade och
höll.
Hillers undervisning, som hon nu
åtnjöt, var på en gång den mest
enkla, naturliga och ändamålsenliga.
I afseende på själf va sången tillgick
den sålunda: hon måste hvarje
morgon tidigt, utan undantag, sjunga
skalan, med fullt bröst, genom hela sitt
tonomfång, med fullkomligt ren
intonation och alla modifikationer, från det
starkaste till det svagaste. Därigenom
vidgades och stadgades ej blott
hennes organer, utan ock själf va tonerna,
så att alla, från den lägsta till den
högsta, fullkomligen egaliserades, och
en hvar tillika omsider blef så ren,
att en vacklande, olika eller orent
in-tonerad ton syntes henne omöjlig att
frambringa. Därpå lärde han henne
ett tydligt och välljudande uttal; i
början blotta vokaler, sedan hela ord.
I harmoniläran bibringade han henne
så myket, att hon genast märkte
hvarje oregelmässighet, och därigenom
framdeles kunde fritt öfverlämna sig
åt ögonblickets ingifvelser, utan att
råka på afvägar. Genom en ung
musikus lät han henne lära så
mycket klaverspel att hon själf kunde
aekompagnera sig. När Hiller med
henne instuderade större sångstycken,
hvarmed hon skulle offentligen
uppträda, så förklarade han henne först
meningen af texten och musiken, samt
tillhöll henne i början till att
föredraga allting med bokstaflig trohet;
men sedan öfverlämnade han
uppfattandet af uttrycket och nyanserna åt
henne själf, och meddelade råd endast
på anmodan. Hade åter stycket
offentligen föredragits, så underlät han
aldrig vid den lilla tarfliga
aftonmåltiden att för henne analysera såväl
hvad som hade lyckats, som det
hvilket ej alldeles gått efter önskan. Allt
detta verkade, i förening med
Gertruds själsgåfvor och flit, de mest
förvånande resultater. Hvad fliten
beträffar, så sjöng hon opåmint fem,
sex timmar om dagen, och om något
ej gick efter önskan, voro det än så
obetydligt, så lämnade hon det ej förr
än det fullkomligt lyckades. Men allt
annat, livad Hiller och hans vänner
sökte att i allmän bildningsväg
bibringa henne, gick så klent som
möjligt — med undantag af det
nödvändigaste i några nyare språk. »Plåga
mig inte», sade hon; »jag vill bli en !
| sångerska och ingenting eljes. Hvad
bchöfver jag något annat? och skulle
jag någonsin behöfva något, så
kommer det nog af sig själf.»
På detta sätt blef Gertruds vistande
| i Leipzig, uti Hillers hus (från 1766
| till 1771) afgörande för hennes
framtid. Hon fann här tillfälle att under
sin mästares ledning höra och studera
j de bästa verk, som tonkonsten kunde
på den tiden uppvisa, synnerligast i
afseende på kyrko- och konsert-musik;
detta lyftade, bildade hennes ande och
[ förädlade hennes smak. Det var
förnämligast Hasses, Granns, Bendas,
1 Jomellis och Pergoleses verk, som hon
här noga lärde känna, och med livilka
hon uppträdde; men äfven Durante,
Sacchini, Porpora, Caldara m. fl. blefvo
henne ej främmande. Den mera
sentimentale Pergolese älskade hon ej
särdeles, Hasse däremot mest, emedan
denne mästare anlade sina arier,
duetter m. m. i en ädel och storartad
men mycket enkel stil, med ännu
enklare ackoinpagnement, och sålunda
lämnade sångare med talent ett
vidsträckt fält till egen bearbetning. Detta
begagnade Gertrud, sedan den egna
uppfinningen började utveckla sig hos
henne, under sin mästares ledning på
det förträffligaste. Sålunda har man
efter hand hört henne offentligen
föredraga Hasses största arier sju till
åtta gånger, med repriser efter den
tidens bruk, och likväl hörde man
aldrig detsamma, aldrig repeterade hon
sig, liksom hon i sina ornamenter
aldrig aflägsnade sig från styckets stil
och uttryck. I sistnämnda hänseende
blef gubben Hiller ännu i sina sista
lefnadsår högligen förbittrad, när han
hörde sådant försökas af andra
sångerskor.
Sångorganer, af sådan art som vår
Gertruds, förlänar ödet högst sällan,
och ej förr än långt senare hörde
man åter ett dylikt, fastän i långt
mindre tonomfång, näml. hos Mad.
Catalani. Utan den ringaste skärpa,
var Gertruds röst så stark och full,
att den genomträngde den starkaste
kör med trumpeter och pukor. Från
denna styrka kunde hon genom alla
mellangrader nedstiga till en så
bort-döende men likväl så tydlig ton, att
de ackompagnerande ej mera kunde
finna en ton, som icke öfverröstade
\ hennes. Jämte denna förmåga
behärskade hon det vidsträckta omfånget
från ostrukna G till trestrukna E.
Alla svårigheter, dem hon kunde
upp-tänka, öfvade hon i ensamhet, till dess
hon med lekande lätthet kunde
frambringa dem, och livad hon icke själf
kunde påhitta, det tog hon ur
instrumentalsolos, som hon i Leipzig hade
tillfälle att höra; och det som bäst
lyckats virtuoserna, det eftergjorde
hon med sin sång, tills det äfven för
henne fullkomligt lyckades. (Forts.)
J
––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
