Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
violoncellist i Königsberg, Göteborg
(1855), London (viel Crystal Palace
ocli Prurylane) samt vid Svenska
teatern i Helsingfors (1860), där lian
äf-ven under fem år, från 1863, förestod
kapellmästareplatsen. Härifrån äger
lian flera intressanta och angenäma
minnen, förvärfvade i umgänget och
bekantskapen med en Pacius,
Runeberg, Topelius m. fl. I egenskap af
Violoncellist liar lian också minnen af
deltagande i kammarmusik med Joa- j
chim, Oie Bull, syskonen Neruda,
Vieux-temps, Laub, pianisterna Alex.
Drey-scliock, Door, Kullak m. fl. Men
violoncellisten August Meissner liar icke
blott gjort sig känd som skicklig
ensemblespelare utan äfven med erkänd
framgång uppträdt som solist å sitt
instrument. Han har därjämte
fram-trädt med vokal- och
instrumentalkompositioner.
År 1868 flyttade Meissner till
Stockholm och tog anställning som
Violoncellist vid Josephson-Ahlgrenssons
italienska opera å Mindre teatern. Året
därpå tillträdde han
kapellmästareplatsen i Berns’ salong. Meissner, som
redan i Helsingfors dirigerat en mängd
symfonikonserter, anordnade 1872 med
sin orkester i Berns’ salong å
sön-dagsmiddagarne »populära
symfonikonserter», hvilka fortgingo till 1878.
På dessa sammanlagdt 62 matinéer
fick vår musikaliska publik göra
bekantskap med en mängd moderna och i
här förut okända orkesterverk af Liszt,
Wagner, Volkmann, Rubinstein,
Lach-ner, Berlioz, Massenet, Saint-Saens m.
fl.; äfven inhemska tonsättare
representerades å dessa matinéer likasom
den klassiska musiken, och
allmänheten kände en stor saknad när de
upphörde. Om äfven de konsertprogram
hr Meissner nu uppställer innehålla
åtskilliga saker af värde jämte musik
af lättare genre såsom marscher,
dansmusik, potpourrier etc., så kunna
konserterna med kafélif ej ställas i
jämförelse med de nämnda matinéerna.
Konsertpublik och kafépublik äro skilda
saker.
Violoncellstråken har nu i decennier
trängts undan af taktpinnen, hvilken
hr Meissner ännu synes föra med
samma vigör som förut. Ett annat
jubileum kan August Meissner fira i
nästa år, ty år 1875 blef han för !
sina musikaliska förtjänster invald till
ledamot af Musikaliska akademien.
___ f
S
På Frédéric Chopins
50-åriga dödsdag.
I hela den civiliserade världen har
nyligen minnet af Frédéric Chopin
återupplifvats med anledning af att
d. 17 sistlidne oktober 50 år förflutit
sedan den store tonskalden gick ur ]
tiden.
Med rätta firas också minnet af
denne tonkonstnär, som skänkt
samtid och eftervärld så rika skatter af
den skönaste tonpoesi, och hvilken
såsom utöfvande konstnär intog ett så
framstående rum, med sitt fulländade,
själfulla spel hänförande alla som
hade lyckan att få höra honom,
sär-skildt då han vid pianot gaf uttryck
åt sin rika fantasi, sin glödande känsla.
I hans nobla, finkänsliga natur var
melankolien ett hufvuddrag, alstrad
så väl af känsla för hans olyckliga
polska fäderneslands öde som af hans
bräckliga hälsa. Långvarig blef också
ej hans lifstid.
Frédéric Frangois Chopin föddes
d. 1 mars 1809 i Zelazowa Vola vid
Varschau, son af en invandrad
fransman, Nicolaus Chopin från Nancy, och
en dotter af Polen, Justine
Kryzanow-ska. Redan vid nio års ålder spelade
han offentligt och betraktades som ett
under af musikalisk begåfning. Hans
lärare var en böhmare Zwyny och
sedan Joseph Elsner, direktör för
musikskolan i Varschau. År 1828 reste
han med understöd af furst
Radzi-will öfver Wien och München, där
han gaf konserter, till Paris med en
stor del redan färdiga kompositioner,
däribland de två pianokonserterna.
Variationerna öfver »Lå ci dareni la
mano» ur Mozarts »Don Juan», op.
2, utkom först och väckte bl. a.
Schumanns stora beundran. I Paris fann
Chopin snart en krets af vänner,
däribland Liszt, Berlioz, Heine, Balzac,
Ernst, Meyerbeer, och sedan han gjort
sig bemärkt och beundrad som
virtuos och komponist, blef han där en
mycket eftersökt lärare och den fina
världens gunstling. Blott få gånger
trädde emellertid Chopin fram inför
den stora publiken; han föredrog att
hänföra åhörare i de aristokratiska
salongerna. I en sådan blef han af
Liszt presenterad för den snillrika
madame Dudevant, eller George Sand,
som hon kallade sig i egenskap af
författarinna. Allmänt bekant är det
vänskapsförhållande, som sedan blef
rådande mellan dem båda, och den
lifliga passion denna märkvärdiga
kvinna fattade för den romantiske
konstnären. Med henne tillbragte han
vintern 1838—39 på Majorca, där han
trodde sig vinna bot för sitt
bröstlidande, hvilket emellertid mer och mer
förvärrades. Att Chopin så
öfverlämna-de sig åt inflytandet af George Sand
sä-ges ha förorsakats af ett olycksöde som
träffat honom strax före deras
bekantskap. Han hade nämligen vid en
utflykt från Paris till Tyskland 1835
och 1836 förlofvat sig med en ung
polska af bästa familj, Maria
Wedzyn-ska, men vid återkomsten till Paris
erfor han att hans fästmö brutit sitt
ord och räckt sin hand åt en polsk
magnat. Denna omständighet anses
ha bidragit till att han kastat sig i
armarne på George Sand. Det intima
förhållandet emellan dem bröts 1847,
såsom Chopins biograf, Mor.
Kara-sowsky, uppgifver, på föranledning af
henne, hvilken ledsnat vid den sensitive
sjuklige musikern. I Chopins
sjukdom tycktes en förbättring inträda
om våren 1849 och han begaf sig då
på en konserttur till England och
Skotland. Efter återkomsten till Paris
lades han snart ned på dödsbädden.
En trogen väninna till honom,
gref-vinnan Delphine Potocka, skyndade
från Nizza till Paris vid
underrättelsen härom och var vid hans sida
under hans sista stunder. På den
dö-endes begäran sjöng hon för honom
en italiensk hymn till madonnan. »Min
Gud, hur skönt!» utropade sakta den
med döden kämpande konstnären;
»ännu en gång», tillade han, och
gref-vinnan uppfyllde hans bön med af
tårar halfkväfd röst. I armarne på
sin vän Gutman afled Chopin den 17
oktober.
Chopin är begrafven på
kyrkogården Pére Lachaise i Paris, enligt hans
önskan mellan Bellinis och Cherubinis
grafvar. En minnesvård af marmor
med hans reliefporträtt af Ary
Schef-fers mästarhand smyckar hans sista
hviloplats. Begrafningen ägde rum i
Madeleinekyrkan d. 30 oktober, då
vid tillfället af musik utfördes hans
berömda sorgmarsch, instrumenterad
af Reber, och Mozarts Requiem,
hvilket han så högt älskade, samt vidare
preludierna i H- och E moll, spelade
på orgeln af Lefebure-Vely. Damerna
Viardot och Castellan samt Lablache
sjöngo solopartierna i Requiem,
Meyerbeer och furst Czartoryski gingo i
spetsen för sorgtåget. Paris
förnämsta konstnärer och vetenskapsmän,
diplomater och finansierer bevistade
sorghögtiden.
En vacker gärd åt sin väns minne
har Franz Liszt lämnat genom sin
biografi öfver Chopin. Själf har han
med sina verk — Konserter (2),
Sonater (3), Ballader (4), Fantasier (2),
Polonäser (12), Rondon (5), Scherzon
(4), Nocturner (19), Mazurkor (51),
Valser (15), Etuder (27), Preludier
(25), Impromptus (4) m. fl.
pianosaker samt polska sånger — lämnat
eftervärlden ett minne af sig, som ej
snart skall förblekna.
Om Chopin yttrar Heine,
liänty-dande på hans franska och polska
härstamning och hans tyska musikaliska
uppfostran: »Han har tillägnat sig det
bästa af livad som utmärker de tre
nationerna: Polen gaf honom sitt sinne
för det chevalereska och sin
historiska smärta, Frankrike skänkte honom
sitt lätta behag, sin gratie, Tyskland
sitt romantiska djup — men naturen
gaf honom en fin, smärt och litet
smiiktande personlighet, ett ädelt hjärta
och snillet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
