Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om violinmusiken och
dess mästare
af Moritz v. Kaisetfcld.
(Forts.).
Med Spohr, den störste
violin-lyrikern, slutar jag raden af de äldre
violinmästarne, hvilken ingalunda kan
göra anspråk på fullständighet. Hvarje
stor konstnärspersonlighet bildar en
skola, så ock Spohr, den mest
framstående representanten för de tyska
violinkomponisterna. Så betydande var
hans verksamhet, att man kan anse
det inflytande han utöfvade leda den
ytliga virtuosmässigheten in på bättre
vägar. Spohrs individualitet var mest
rigtad åt det stora och i stilla
vemod svärmiska, hans ädla melodik
berättigar oss att räkna honom till
klassikerna. Hvarje konstnär måste
bedömas med historisk återblick på tiden
för hans verksamhet; från denna
synpunkt få vi medgifva att icke allt hvad
han efterlämnat bevarar
ungdomsfriskhetens glans, ty han var en
mång-skrifvare, hvars art och sätt blef manér.
Men detta är icke orsaken till att våra
violinvirtuoser icke spela Spohr —
sångscenen och 9:de konserten äro
alltjämt beundrade mästerverk —, utan
skälet ligger snarare däri, att de i
allmänhet ej kunna spela Spohr. I
hans verk måste spelaren lämna å
sido det subjektiva — jag skulle vilja
säga: all fåfänga —, han måste
uppgå i konstverket och helt och hållet
försänka sig däri. Jag erinrar mig
aldrig ha funnit ett stycke af Spohr på
Sarsates eller Saurets programmer. *
Likasom Schuppanzigh i Wien, var
ock Spohr den förste som för öfrigt
i Tyskland framförde den då för tiden
som barock ansedda kvartetten op.
18 af Beethoven. Antalet af Spohrs
lärjungar anser man uppgå till 200;
ännu i dag är mästarens verk för
undervisningen icke blott lärorika, utan
rent af oumbärliga. Den som spelar
Spohr väl är helt visst en fulländad
mästare på sitt instrument. Hans
omfångsrika violinskola, som omfattar
utbildning från nybörjaren till mästaren,
går ej steg för steg utan språngvis
fram, hvarför läraren har att utfylla
luckorna med lämpliga etyder. På
violinduettens område är Spohr
suverän härskare. Hvarken före eller
efter honom har i den vägen skapats
något bättre. Hans föregångare Viotti
hade — sedan han slutade den oroliga
virtuosbanan — komponerat 42, enligt
andra 51, duetter, hvaribland många
äga mer än blott historiskt intresse;
sydländingens veka sång, hela älsk-
* IIvad hr Sauret beträffar kunna vi
konstatera att förf. härutinnan gör honom orätt.
Då hr Sauret konserterade här i Stockholm
samtidigt med Ysaye 1886 spelade dessa
utmärkta konstnärer tillsammans en stor duo
af Spohr och hr Sauret utförde en Barcarole
af samme komponist.
värdheten hos hans sångmö, stundom
Mozarts inflytande göra sig märkbara
hos honom. Men under det Viotti ej
sträcker sig utöfver tvåstämmiglieten
finna vi hos Spohr redan fyrstämmigt
bildade duetter, hvilka med violinens
trånga stämläge ej äro lätta att spela.
För några år sedan hörde jag på
en Gewandhaus-konsert i Leipzig Spohrs
violinduett i D-moll (op. 39), spelad af
de båda konsertmästarne Hilf och
Prill. Vågspelet att i den stora
Ge-wandhaus-salen, midt ibland bullrande
orkesternum mer, utföra ett sådant stycke
lyckades fullkomligt; duetten klingade
fulltonigt som en kvartett och väckte
lifligt bifall.
Den lärde Moritz Hauptmann, Spohrs
lärjunge, trädde i sin lärares fotspår
och efterlämnade äfvenledes vackra
violinduetter, hvilka äro långt bättre
än hans torra sonater för violin och
piano.
Man skrider framåt i vår tid: det
vandrande virtuosskapet, som
genomlöper världen med ett dussin
bravurstycken, försvinner så småningom, ty
den insikten tränger sig igenom, att
konstnäran ingenting betyder, om han
icke ställer sin förmåga i tjänst hos
den ädla sånggudinnan. Det har
blif-vit mycket bättre. I kammarmusiken
dominerar stråkkvartetten och den i
form af högsta utbildning vidgade
sonaten, i konsertsalen den symfoniska
violinkonserten. Beethovens kvartetter
äro icke mer, såsom förr, en bok med
sju insegel; uppfattningen af deras
skapares öfverlägsna snille har
blif-vit allt inera spridd. Man börjar
känna skillnad mellan den verkliga
konstnären och virtuosen.
Såsom redan anmärkts, rådde i
början och midten af vårt århundrade en
dekadans i violinmusiken; samma
företeelse kan man nu, vid slutet af
århundradet, iakttaga beträffande
orkestermusiken, och det torde tillåtas mig
att till sist flyktigt beröra denna sak.
Från Berlioz som utgångspunkt leder
en, med hvassa stenar belagd,
lidandets väg öfver Liszt och Bruckner
till representanten för den modernaste I
»fin de siecles-musikens gräsliga
förir-ringar — till Richard Strauss. Denne
mästare i kakofonien och illustrator
till den Nietzschéska öfvermänniskan
(Zarathustra) lyssnar ej till den
bekanta sentensen: Ȁdelt blott tale ,
tonernas språk» —tvärtom, han stöter
denna devis med förakt ifrån sig. Skall
det, som Strauss har att bjuda, kanske
vara den moderna »tonernas himmel» ?
Jag menar ej tonerna i Spohrs
mening utan med hänseende till det
este-tiskt-sköna i allmänhet. Strauss ger
oss bevis på att utvecklingen af
pro-grammusiken, ända till dess yttersta
konsekvenser, leder till musikens
undergång. Ett bevingadt ord af Hans
v. Biilow är detta: »För att skrifva
vederstyggligheter å la Berlioz måste
man ha fördömdt mycket genie!» Vir-
tuosväsendet har nu kastat sig på
orkestern; vi hafva dirigenter, som äro
taktpinnevirtuoser, och komponister,
som äro orkestervirtuoser i sämsta
betydelse. Konstverket är en trogen
spegelbild af sin tid. De fasta polerna
under tidernas och modernas
livälf-ningar blifva dock trots allt: Mozart,
Haydn, Beethoven, Mendelssohn,
Schumann och Brahms.
De klassiska mästarne voro
slösaktiga med tankar men sparsamma
med instrumentation, och detta är i
alla händelser bättre, än om man
slösar med klangeffekter och sparar
tan-karne. Som man får hoppas, går vår
konst vid det nya seklets inbrott en
luttring till mötes, som ej kan
ute-blifva.
––––––
Musikbref från Marseille.
Af Anteros.
(Ernest Key ers »Erostrate» — Noel
Dcsjo-yenux’ zClyptis»•)
Nice 23 okt. 1899.
Det torde kunna intressera jämväl
Sv. Musiktidnings läsare att taga
del af de omdömen, som två af
Frankrikes mera begåfvade, nu lefvande
tonsättare, båda till börden marseillare,
af hvilken den ene, Ernest Reyer, till
och med står i främsta ledet af detta
lands många framstående
operakompositörer, på uppmaning af
redaktören för Marseilles »mondäna»
tidning par preference, »Le Bavard»,
fällt om tvänne livarandras
musikdramer, gifna vid galaföreställningar
till firande af nämnda stads
2,500-års jubileum. Vi börja med
Desjo-yeaux’ yttrande om Reyers opera
»Erostrate».
Marseille, stolt öfver sitt poetiska
ursprung, har under denna lysande
vecka af populära festligheter velat,
att konsten, i dess olika former, skulle
äga den största andelen däri, och med
rätta yfvande sig öfver sina söner,
har det reserverat en afton åt den
mest celebre bland desse, Ernest Reyer.
Det är sålunda vi ändtligen fått
tillfälle att höra och applådera
=>Erostrate*,* ett af mästarens första och
jämväl mest betydande verk, till en
början oförstådt och sedermera
undan-skymdt genom kraften hos »Sigurd»
och glansen af »Salambö». — Må
man häri ingalunda se en förklädd
kritik, utan snarare tvärtom en
hyllning åt Reyers så verkligt
individuella geni. Det gifves, från denna
synpunkt, allenast två slags
kompositörer: de som imitera sig själfva,
* Herostratos, ilen Beryktade
tempelskän-daren, som år 356 f. Kr. satte eld på Artemis’
sköna helgedom i Efesos, med den påföljd,
att densamma blef lågornas rof.
Korrespondentens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
