Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scenförändring. Salvaterras läger.
I stället för att uppfylla Estrellas
önskan, går Sambrano till Salvaterra
och varnar denne för den svartsjuka
grefvinnans onda anslag. Salvaterra
beslutar då att föra Zulma i säkerhet
till sin borg. Muza, som emellertid,
osedd af Salvaterra och Sambrano,
lyssnat till deras samtal härom, lofvar
att hämnas och att förfölja dem.
Andra akten. Vild skogstrakt.
Konungen är ute på jagt med sitt följe.
Sambrano och Zulma inträda. De äro
förföljda af Muza och gömma sig, då
de märka detta, i en grotta. Muza
tror sig då ha dem fast, men i
grottan finnes en utgång på andra sidan,
genom hvilken de undkomma. Muza
rasar då han märker, att de
undkommit honom.
Scenförändring. Det kungliga
palatset. Estrella kommer in, tankfull och
sorgsen. Konungen uppträder, åtföljd
af Salvaterra samt sin hofstat och
till-kännagifver Estrellas förlofning med
Salvaterra, hvarvid den senare
bönfallande vädjar till konungen. Muza
inställer sig för tronen, anklagande
Salvaterra, som röfvat hans brud och
håller henne gömd i sin borg.
Salvaterra urskuldar sig med att Zulma
frivilligt följt honom. Konungen
vredgas och förehåller Salvaterra att han
lofvat Estrella sin tro, befallande att
de nu skola förmälas, eljes skall
straffet drabba den trolöse. Salvaterra
förklarar att han ej vill skiljas från Zulma
och ämnar aflägsna sig då Muza i
högsta raseri ställer sig i hans väg,
anfallande Salvaterra med draget svärd.
Salvaterra försvarar sig och
genomborrar Muza, som nedfaller döende.
Tredje akten. Salvaterra förbereder
en flykt på ett skepp med Zulma.
Estrella med beväpnadt folk följer dem
dock i spåren, och vid ett tillfälle, då
Zulma är lämnad ensam, passar
Estrella på och låter gripa henne. Af en
beväpnad väktare föres Zulma
därefter upp på en närbelägen klippspets;
väktaren har befallning att »vid
aftonklockans sjunde ljud» störta henne i
hafvet, men just som man står i
begrepp att utföra detta, kommer Diego,
som, ogillande sin härskarinnas
grymhet, hastat upp på klippspetsen, och
nedstöter väktaren med en dolk. Zulma
räddas och Salvaterra med sina
krigare för henne ombord på sitt skepp.
Estrella, utom sig af harm, stöter då
dolken i sitt eget bröst.
Operan gafs, såsom förut vi nämnt,
första gången å kgl. operan d. 9 okt.
1862 och hade då följande
rolbesätt-ning: konungen af Castilien: hr. Wallin,
Salvaterra: hr Arnoldson, Sambrano:
hr Sandström, Estrella: M:lle Andrée
(fru Stenhammar), Zulma: fru Ch.
Strandberg, Muza: hr. Willman, Diego:
hr Arlberg, En blomsterförsäljerska:
M:lle Lublin. Nuvarande rolinnehafvare
1 operan omnämnas på ett annat ställe
i detta nummer.
Franz Berwald, den genialiske
tonsättaren, har i likhet med flere andra
tonsättare varit före sin tid och först
efter sin död blifvit rätt och allt mera
uppskattad, förnämligast i fråga om
hans instrumentalverk. I denna
tidnings första årgång meddelades en
väl skrifven biografisk uppsats om
Berwald af hans beundrare Ludvig
Norman med återgifvande af hans
porträtt, hvilket äfven, jemte en kort
biografi, var infördt i denna tidnings
festnummer under utställningsåret 1897
med anledning af de stora musikfester
hvilka då ägde rum härstädes. En
kort biografisk uppsats om honom må
emellertid äfven nu lämnas.
Franz Berwald, född d. 23 juli 1796,
tillhörde en musikalisk släkt. —
Fadern var en från Tyskland redan i
början af Gustaf III:s regering hitflyttad
tysk violinist, som blef kammarmusikus
hos hertig Carl af Södermanland och
samtidigt anställd i hofkapellet. Franz
Berwald visade redan i sin ungdom
sådana anlag för musik, att lian vid sitt
tionde år kunde uppträda offentligt
som violinist på en konsert i
riddarhussalen. Då sedermera hans lärare,
den bekante Du Puy år 1812 blef
kapellmästare vid »Kongl. Operan»
(från 1 juli 1813 kallad »Kongl.
Teatern»), inträdde den då 16-årige Franz
Berwald som violinist i hofkapellet,
där han som sådan kvarstod till den
1 okt. 1828, med undantag af
spelåren 1818—20 samt 1823 — 24.
Sedermera var han under ett tiotal år
bosatt i Berlin, där han skref operetten
»Der Verräther», därefter ett par år
i Wien, hvarest han 1841
komponerade operan »Estrella de Soria*. Efter
att omväxlande varit bosatt i Stockholm,
Paris och Wien, återkom han år 1849
till fäderneslandet, där lian sedan
vistades under de 19 återstående åren
af sin lefnad och afled d. 3 april 1868.
Under två perioder af sitt lif öfvergaf
dock denne märklige man den konst,
som gjort hans namn odödligt i den
svenska musiken s häf der. För sta gången
var då han år 1835 i Berlin öppnade
ett offentligt institut för ortopedisk
gymnastik, hvilket blef talrikt besökt
och fortfor till 1840. Andra gången
var då han under åren 1851—58 hade
befattning som disponent för Sandö
glasbruk i Norrland, under hvilken
tid han dock tillbragte vintrarna i
Stockholm, sysselsatt med musikalisk
verksamhet.
Utom »Estrella de Soria» har
Berwald komponerat operan »Drottningen
af Golconda», den komiska operetten
»Modehandlerskan» i 3 akter, uppförd
å kgl. operan en enda gång 1845, ocli
2-aktsoperetten »Jag går i kloster»,
gifven dec. 1843—jan. 1844 å samma
scen 6 gånger, samt symfonier,
kantater, kammarmusik m. m., öfver hvilka
vi nu sakna utrymme att meddela en
förteckning. Franz Berwald blef 1864
ledamot af Musikaliska akademien. —
Det torde ej sakna sitt intresse att
här nämna ett par andra musici med
namnet Berwald, hvilka här verkat.
’ Då må i främsta rummet märkas
Franz Berwalds kusin, Johan Fredrik
Berwald, som efterträdde Du Puy
som kapellmästare härstädes, hvilken
befattning han innehade under ej
mindre än 27 år, eller åren 1822—49.
Bland J. F. Berwalds döttrar var
operasångerskan Julie Berwald,
sedermera gift med friherre Knut Åkerhjelm.
En broder till Franz Berwald var
konsertmästaren August Berwald,
sedermera inspektor för musikaliska
akademiens läroverk.
~lT*r
Gertrud Elisabeth Mara.
Ett märkligt konstnärslif.
(Forts. o. slut.)
Så förflöto några år, bedröfliga nog
j för Gertrud. Det var henne ett kval
att genom sin talang nödgas roa
ko-j nungen, mot hvilken hennes vördnad
j och beundran förvandlats till fruktan
och bäfvan. Hon fann detta lif
out-| härdligt och slutligen ingick hon på
Maras förslag att ännu en gång söka
fly. Denna gång tillställde man det
klokare. Gertrud skulle resa allena,
med blott ett fruntimmer till sällskap;
Mara ville i en annan riktning söka
komma öfver gränsen; först i Sachsen
skulle de sammanträffa. Det skedde
och lyckades. Väl anhöllos de i
Dresden af det preussiska sändebudet, till
dess lian inberättat till konungen och
erhållit hans ordres; men denne, som
tröttnat på hela saken, befallde att
skicka Gertrud hennes afsked. Han
skall därvid liafva yttrat i afseende
på hennes förhållande till Mara: en
kvinna som så helt och hållet
bortkastat sig till en man, är nu en gång
som en jagthund: ju oftare han
sparkas, dess tillgifnare. —
Gertrud, lycklig i känslan af sin
återvunna frihet, reste nu med sin
man genom Tysklands större städer,
och erhöll öfverallt entusiastiskt
bifall och rik vinst. Hon själf höll sig
till det förra, Mara till det senare.
År 1780 kommo de till Wien. Kejsar
Joseph sysselsatte sig på den tiden
med sitt älsklingsnöje, italienska
operan, (Signora Storace var dess
primadonna), och härvid kunde Gertruds
talang ej användas. Maria Theresia
däremot, ehuru redan vid hög ålder,
intresserade sig hügligen för henne,
och gaf henne, vid hennes afresa till
Frankrike, rekommendationsbref till
sin dotter, drottning Marie Antoinette.
1782 kom Gertrud till Paris, där
drottningen mottog henne på det
huldrikaste, ehuru, utom hennes konst, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
