- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
20

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 2 Februari 1904 - Chopin såsom lärjunge och lärare, af A. von Winterfeld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lan.“ Zywny har varit Chopins ende
pianolärare, hvilken han bevarade i
tacksamt minne, sä länge han lefde.
I alla händelser gjorde lärjungen
inom få år så utomordentlga
framsteg, att han, innan han fyllt nio är,
utan att dock kunna räknas som
underbarn, förmådde uppträda pä en
väl-görenhetskonsert i Warschau, då han
under stort bifall spelade en konsert
af den numera förgätne Gyrowetz,
hvilken slutligen blef hofkapellmåstare
i Wien och afled 1850, en mycket
fruktsam komponist af operor etc.

Efter denna konsertafton var
Cho-pinek (smeknamn pä Chopin)
War-schau-salongernas älskling. Genom
den sköna polska furstinnan Lovika,
gemål till storfursten Konstantin,
ståthållare i Polen, bief han förestäld
för denne och måste spela för
honom. Då han, efter sin vana, då han
improviserade, riktade ögonen upp åt
taket, frågade honom storfursten, om
han såg noterna der. Långt mer än
den förnäma världen3 gunst gladde
den geniala gossen det bifall som
skänktes honom af den i Warschau
uppträdande berömda sånge’skan
Ca-talani, som förtjust öfver hans spel
skänkte honom ett guldur med den
ingraverade inskriften: “Donné par

madame Catalani ä Frédéric Chopin,
age de dix ans“. Mycket tidigt, förr
än han kunde skrifva, yppade sig hans
begär att skapa musik, och lians
lärare måste uppskrifva hans
musikaliska tankar. Han komponerade redan
då mazurkor, valser och polonäser.
En marsch, som han vid tio års ålder
tillägnade storfurst Konstantin, lät
denne instrumentera och ofta spelas
af vaktparaden.

Dessa kompositioner vid så unga
år voro så betydande prof på i al ang,
att Chopins far beslöt sig för att låta
sonen taga undervisning i
harmoniläran, ehuru han ej då hade för af sigt
att utbilda honom till uteslutande
konstnär. Sålunda valdes därtill
Josef Elsner, direktör för
Warschau-konservatoriet och en vän till Chopins
far. Valet var ganska lyckligt, ty
Elsner var icke blott en ytterst
kunskapsrik lärare utan äfven en
begåf-vad och framgångsrik komponist. Till
härkomsten schlesier hade han
ytbil-dat sig först i Breslau sedan i Wien,
hade såsom teaterkapellmästare
verkat i Brünn och Lemberg, och
slutligen vunnit en inflytelserik ställning
såsom direktör för konservatoriet i
Warschau. Hans kompositioner,
symfonier, kvartetter, messor, kantater
och talr.ka polska operor vunno bifall
hos hans samtida. Under dennemans
ledning genomgick Chopin en
fullständig kurs i kontrapunkt och
harmonilära. Elsner lärde honom att vara
sträng mot sig själf, men var annars
af den åsigt, att en konstnär måste
endast ur sig själf skapa och
tillkämpa sig det, som sätter världen i
förvåning. Då man gjorde honom

uppmärksam på att Chopin icke alltid
fogade sig efter öfliga regler, svarade
han: “Låt honom vara; han går
därför icke den vanliga vägen, att hans
väg är den ovanliga. Han håller sig
ej strängt efter de gifna reglerna,
emedan han skapar sig sina egna:
derför skall han också uppenbara en
originalitet, hvilken i sådan grad är
sällsynt att finna“. Man ser häraf att
Elsner rätt insåg genialiteten hos sin
lärjunge och ledde honom derefter.
Chopin har i komposition ej haft
någon annan lärare; han aktade och
älskade honom äfven i hög grad.
Els-ner.s uttalande, att den sanna
konstnären endast ur och genom sig sjelf
kan lära det bästa, har hos Chopin
slagit fullkomligt in.

Chopin såsom lärare.

Chopins motvilja för att spela
offentligt £ör en tusenhöfdad hop, som
ej förstod att uppskat’a det fina och
poetiska i hans spel, nödgade honom
att förlägga tyngdpunkten i sin
konstnärliga verksamhet, näst efter
komponerandet, i meddelande af
undervisning, en sak som beredde honom stort
nöje, förutsatt att han hade
begåf-vade elever att leda. Det var svårt
att blifva upptagen bland hans elever,
ty äfven anbud af högsta honorar
förmådde hoDom ej att antaga talanglösa
eller medelmåttigt begåfvade
lärjungar. Han brukade dagligen gifva 4
till 5 timmars lektioner och priset
var 20 francs i timmen. Det oaktadt
hade ej Chopin lyckan att få utbilda
några manliga eller kvinnliga elever,
såsom fallet var med hans rival Liszt.
Såsom denne sagt, hade Chopin ej
lycka med sina elever, emedan just
några af de mest begåfvade, som
lofvade att nå det högsta stadiet,
dogo helt unga utan att framträda
inför allmänheten. Andra åter,
isynnerhet af det kvinnliga släktet, till,
hörde den polska eller franska
aristokratien, hvars älskling Chopin
var-och dessa läto endast höra sig i
intima kretsar. Des3a damer, hvilka
med särdeles framgång tillägnat sig
hans stil och spelsätt, voro furstinnorna
Chimay och Czartorvska, gref
vinnorna de Esterhazy, Branicka och
Po-tocka, fröknarne von Fürstenberg, de
Noailles och Müller. Hans mest
värderade favcritelever voro Gutman och
Mathias, hvilka blefvo lärare vid
Paris-konservatoriet. Att Chopin var
en utmärkt lärara, derom voro alla
hans elever eniga. Pianospelets
teknik har af honom vunnit så många
nya och viktiga tillökningar, att man
kan räkna honom, likasom Liszt, till
reformatorerna på detta område. Ej
blott på lärjungens talang utan äfven
på hans flit ställde han höga
fordringar. Dock syftade han alltid
der-hän, att de tekniska öfningarna ej
blefvo endast mekaniska utan äfven
togo elevens intelligens i anspråk.
Han fruktade ingenting mer än lär-

gens förslöande och var detför lika
mycket emot det andefattiga
mångfaldiga upprepandet, som i allmänhet
mot uthålliga öfningar, som göra
musiken ledsam och förhatlig för
lärjungen. Mer än tre timmars dagligt
studium vid pianot ansåg han för afgjordt
skadligt och äfven för hälsan menligt.
Isynnerhet yrkade b an på lätthet och
smidighet, på ett mjukt, tonskönt och
klangfullt anslag. Då en hans
kvin-liga elev en gång spelade ett arpeggio
med hårdt anslag, utropade han:
“Hvad är det bär? Jag tror jag hör
en hund skälla?“

Han var eljest en högst älskvärd
lärare, som sällan brukade hårda ord.
At sin förtrytelse brukade han ge luft
på det sättet att han bröt i små
bitar de långa blyertspennor, som alltid
lågo till hands. Till läromaterial
nyttjade han företrädesvis Clementis
“Gra-dus ad Parnassum“ och Cramers
etyder samt fugor af J. S. Bach, hvars
store beundrare han var. Mycket höll
han på undervisn ng genom åhörande.
Derför var han outtröttlig i att
genom förspelande tydliggöra hur
särskilda ställen äfvensom hela stycken
skulle föredragas, Ett blott tekniskt
otadligt utförande kunde aldrig
tillfredsställa honom. “Ni måste inlägga
hela er själ“, brukade han ständigt
säga sina elever, “annars går verkan
ej längre än till örat”. En särskild
egendomlighet i hans spel, hvilken
han ock sökte bibringa sina
lärjungar, var det s. k. tempo rubato,
hvarmed ofta så mycket ofog
bedrif-ves genom oriktig uppfattning och
användning. Det bestod däri att han
höll basen i jemnt och lugnt tempo
under det högra handen rörde sig i
friare takt. “Venstra handen“,
brn-kade han säga, “skall vara som en
kapellmästare, ej ett ögonblick får
han vara osäker och vacklande“.

Detta “tempo rubato", som af
Chopin först användes, gaf hans föredrag,
särskildt af hans egna kompositioner,
ett obeskritligt bebag, i det att
detsamma befriade honom från
taktmåt-tets hårda fjättrar utan att upphäfva
detsamma. Förträffligt kunde
derige-nom de rytmiskt alls icke delbara
löpningarna utföras särdeles smidigt
och luftigt. Chopin lät sina mera
framskridna elever spela
kompositioner af Field, Hummel, Moscheles,
Mozart och Beethoven men
företrädesvis af hans älskade Franz
Schubert. Mendelssohn, som han ej
skattade särdeles högt såsom
pianokomponist, var endast representerad af
några få kompositioner, likaså Liszt,
j Af Robert Schumann, som hörde till
j Chopins största beundrare, lät han
ingen spela något. Schumanns musik
var honom osympatisk, ja om hans
“Karneval“ sade han att det
egentligen ej var någon musik. Äfven när
han blef mycket sjuk och nära döden
fortsatte Chopin med att gifva
undervisning. Liggande på en Chaiselongue

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free