- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
21

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 2 Februari 1904 - Chopin såsom lärjunge och lärare, af A. von Winterfeld - Följetong: Några Liszt-minnen (forts. o. slut) - Från scenen och konsertsalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bredvid flygeln gjorde han sina
anmärkningar till elevena spel. stundom
reste han sig upp och gick till
flygeln för att till bättre förklaring spela
för eleven ett och annat ställe. Knappt
40 är gammal steg detta egenartade
snille ned i skuggornas rike. Den
17 oktober 1841) afled han i Paris.
Men hans verk lefve ännu i dag, mer
än ett halft sekel efter hans bortgång,
i full friskhet och ekola nog lefve
länge ännu.

FÖLJETONG.

Xagrn innen.

(Forts. o. slut)

En scen af helt annan natur
nj.p-lefde Fridberg en annan gång. Till
ära för Liszt gafs en bankett. Många
tal höllos för hedersgästen, och då
ta-larne hvar för sig ville öfvertrumfa
de andra i vältalighet, blef det ena
talet värre än det andra. En
högtstående embetsman begynte till och
med sitt speech med följande ord:
“Maestron är en kamel! Han bär oss
genom okunnighetens öken till
erkännandet af den sanna konsten“. Liszts
panna förmörkades mer och mer. Nu
var det hans tur att tala, men han
gjorde sig icke brådtom med det.
Slutligen reste han sig upp under allmiin
spänning, lyfte högtidligt högra
banden, riktade blicken stadigt pä ett
hörn i rummet och begynte med
ihålig grafstämma:

“Vi — äro — icke — här i
Kecskemet.“

Äter en lång paus, hvarefter han
helt hastigt repeterade: “Vi äro icke
här i Kecskemet.“

Derpå satte han sig ned igen. Alla
sågo förbluffade på hvarandra, och
ingen kunde bjuda till att förstå,
hvarför vi icke voro i Kecskemet.

Nära ett år därefter, då Fridberg
sammanträffade med Liszt i Weimar,
frågade ban en afton, då den gamle
maestron var vid särdeles godt lynne, j
om han ännu kunde erinra sig Kees- I
kemet-talet.

“Ja. ni blef väl mycket förundrade
den der afton, sade Liszt, och ett
uttryck af vrede öfverfor hans ansikte,
“men det var det enda passande svar
jag kunde finna till dessa idioters
dumma prat!”

Hvad Fridberg för öfrigt icke
anför är, att ungerska staden
Kecskemet är särdeles bekant för sin stora
kreatursmarknad, den största i hela
landet, och Liszt hade säkert syftat
därpå.

Stundom kunde Liszt roa sig med
riktiga pojkstreck. En gång gjorde
han sålunda i stort och utsökt
sällskap en järnvägstur från Weimar till
en liten grannstad i fjerdeklass vagn.
Man kan tänka sig huru förbluffade
och långnästa den lilla platsens
honoratiores skulle visa sig, när de stodo

uppstälda på perrongen för att ge
honom ett högtidligt emottagande, och
så fingo se honom stiga ur en fjerde
klassens vagn.

Trädde någon hans ära för när,
kunde han vara ganska skarp.
Fridberg var en afton tillsammans med
honom i en stenrik bankirs salong, då
han var nära att gå sin väg, därför
att en adelsdam från landet hade
anmodat honom att spela litet för
sällskapet. Slutligen lät han öfvertala
sig att stanna och fick så småningom
sitt goda humör tillbaka. Dottern i
huset hade under hela aftonen talat
med honom om sitt pianospel, och med
ens uppfoidrade han den unga damen
att spela fyrhändigt med honom.
Hittills hade den unga fröken hållit sig
tapper, men då hon nu satt vid
pianot sida vid sida med den berömde
mannen, blef hon så konfunderad, att
hon jämt och samt spelade falskt.
Maestren satt styf och rak. markerade
endast basen med tummarne och
kikade hela tiden öfver lorgnetten med
nedlåtande vänlig min på sin
med-spelerska. Så ofta hon slog felt gaf
han henne med sin venstra hand ett
lätt slag på handen. Det roade Liszt
att gifva den påträngande ungmön en
liten lektion, och han ville kanske
äfven visa sällskapet, att de många
millionerna icke imponerade på honom.

Till och med gent emot sin höge
gynnare och vän, storhertigen af
Weimar, tog han bladet från munnen då
och då. Vid en musiksoaré hos
stor-J hertigen blef denne litet förgrymmad
på en ung man, som ej kunde ge
honom ett säkert svar på ett musikaliskt
spörsmål. Hertigen tillrättavisade
honom: “Det borde dock en ung
konstnär veta!“ anmärkte den höge herren
i stramt. “Nej, det må ers höghet
ursäkta, detta behöfver en ung
konstnär alls inte veta“. Och han fortfor
for att brumma ett par gånger: “Nej,
alls inte, alls inte“. Fursten tog till
att le och räckte den uppbragte
maestron handen till försoniDg.

— -SSSjS?-

Från scenen och
konsertsalen.

Kyl. teatern. Jan. 19. Mascagni: Pa
Sicilien iSantuz/.a. Lola, Lucia: frkn.
Lyk-seth, Edström, fru Claussen; Toriddo,
Al-fio: hrr Nyblom, Söderman); Balett:
Barnens juldröm; A»am: Xiirnbergerdochan.

20 Saint Sakns: Simson och Delila (Delila:
fru Jungstedt, Simson, Dagon,: hrr
Öd-niann, Wallgren,’. — 21 Rossini: Wilhelm
Teil Mathilda: frk. Lyaeth); Tahla. — 22
Bizkt: Carmen (Don José: hr Nåväl, gäst).

23 Xnrnherfjcrdoehan; Barnens juldröm.
— 24 Miuci.: Josef i Egypten (Benjamin,
en koryfé: lruar Jungstedt, Bartels; Jakob,
Josef, Rüben, Simeon: hrr Lundqvist,
Malm, Sellergren, Nyblom; Naphtali, Dan,
I.evi, Tsaskar, Juda, Zebuion, Gad, Asser:
hrr Strandberg, Söderman, Sjöman,
Brö-derman, Lundmark. Widerfeldt, Teil.
Man-dal; Utobal, en höfvidsman- hrr Wallgren,
Grafström); Xärnbeiyerdockan. — 26 Mo

/ak r: Fiyaros Bröllop. — 27 Verdi: Den
vilsejörda. Alfred: hr Ödmann). — 28
TsciiAiKowsKy: Jolantha: Mascagni: ]‘å
Sicilien Santuzza: fru Lindberg .— 29 R.
Wagner: Laiheiujrin (Elsa: m:me Jeanne de
Raunay, l:a gästupptr. (Ortrud: fru Jung
stedt; Lohengrin, kung Henrik, Telramund,
härroparen: hrr (»dmann, Seliergreu,
Forsell, Wallgien.. — 30 Méhvi : Josef i
Egypten; Barnens juldröm. — 31.
1’etkrson-Berger: • Run. — Febr. 1. R. Wagner:
Tannhäuser .(Elisabeth :m:me Raunay, gäst;
Venus, en herdegosse: fru Lindberg, frök.
Karlsohn; Tannhiiuser, landtgrefven,
Wolfram : hrr Nyblom. Sellergren, Fossell;

Walt ber, Iiiterolf, Henrik, Reinmar: hrr
Malm, Söderman, Ericson, Nygren.)

Musikaliska akademien. Jan. 23.
Konsert-föxwngens 4:e konsert. Biträdande: frk.
Valb. Svärdström, hrr W. Stenhammar,
Aug. Lindberg. Dirigent hr Tor Aulin.

1 J. Brahms: Symfoni N:o 4, E-moll; 2
Karl Valentin: >Ingeborgs klagan», dram
scen för Bopran ocli ork.: 3 Franz Liszt:
Konseit för piano och orkester, N:o 1
Ess-dur; 4 Liszt: »Mazeppa», symfonisk
dikt för orkester. — 26 Frök. Ellen Becks
2:a sångsoaré Leopold Koseufeld afton.
Aekompanjaiör lir. V. Viklund.

En vecka efter hr Navåls afsked från
operan, denna gång såsom Don José,
uppträdde en ny gäst, m:me Raunay,
för första gången här. Hon ejorde
då såsom Elsa rätt stor lycka genom
sin behagliga, för rollen utmärkta
apparition och lät höra en stark,
sympatisk, jämn och omfångsrik stämma.
Hennes sång och framställning var
särdeles i tredje aktens duett högst
anslående. Rollens uppfattning var i
allmänhet den vanliga, en större
mimisk uttrycksfullhet kunde stundom
ha önskats. Såsom Elisabeth i
“Tannhäuser“ framstod hon mindre. Under
den stora inträdesscenen med arian i
andra akten var rösten ej fullt stadig
och den ädla naturen hos Elisabeth,
den jublande glädjen vid tanken på
Tannbäusers återseende funno ej rätta
uttrycket. Spelet under aktens
slutscen kunde ock ha varit kraftigare.
Måhända var sångerskan bättre
disponerad vid operans andra uppfinnande.
Méhuls “Josef“ liar åter upptagits med
i det närmaste samma rollbesättning,
som då operan senast gafs under förra
året.

Konsertföreningens 4:e konsert
under hr Aulins direktion inleddes med
Brahms’ fjerde och sista symfoni,
som bär oprustalat 98. Denna
utfördes här först på en symfonikonsert
å kgl. teatern under prof. Nerudas
ledning 1891 i februari, två gånger
med en veckas mellanrum. Det är ett
präktigt verk, hvars första allegro och
det sköna andantet tyckes oss mest
anslående och dernäst den intressanta,
med rik lärdom och fantasi utarbetade
linalen. Härefter följde ett svenskt
verk. “Ingeborgs klagan“ , för sopran
och orkester, “dramatisk scen“ af Karl
Valentin. Kompositionen gjorde skäl
för detta namn och är instrumenterad
i nutidens stil med ett deklamatoriskt
sångparti, som innehåller flere vackra
melodiska ocli uttrycksfulla satser.
Utförandet af sången inbringade frö-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free