- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
35

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 Mars 1904 - P. E. Lange-Müller (med porträtt) - »Vikingablod». Opera i fyra akter. Text af Einar Christiansen, musik af P. E Lange-Müller. Textinnehåll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK MUSIKTIDNING.





13 kör- och kvartettsånger för
mansröster (op. 10), Sex russiske sange (op.
11), musik »ill skådespelen ”/ Mester
Sebalds Have“ (op. 13) och uFulviau
op. 15), Sex danske Sange (op. 14)‘
Fem norske Sange (op. 16). Symfonien
"Efteraar (op. 17, uppf. i Concertforen),
Sex Folkevise (op. 18), Naar sol gaar
ned och Skumring (op. 19 o. 20,
sånger af Thor Lange, från ryskan), Tre
Fsalmer för kör och ork. (op. 21),
operan Spanska studenter (op. 22. Kgl.
Teat. 1883), Sanger (op. 23 m. texter
af H. Dracbmann och E. v. der Recke),
musik till sagospelet ”Der var en
gang..." af Drachmann (op. 25),
Me-raner Reigen, för piano, 4 händ. (op.
26), Franska sånger (op. 28), operan
“Jeanne“ (m. text af E. v. der Recke,
op. 30, antagen af kgl. teatern, men
först 1893 der uppförd, “Fru Jeanna“),
Sånger (op. 31, med texter af Molbech,
Richardt och Kaalund). Ytterligare
har Lange-Muller komponerat en
Kantat till öppnandet af den nordiska
industriutställningen den 19 maj 1888
i Köpenhamn och en sädan till dess
universitets 100 års fest samma år.

Sedan den tiden* har L inge-Müller
kompo nerat en hel del sånger och
pianostycken, bland hvilka senast må
nämnas hans vackra Syv Skovstykker (op.
56), Fantasistycken och Romanser för
violin, Trio för piano, violin och
vio-loncell, (op. 53) den vackra
komposition, som, tillegnad Tor Aulin och
Wilh. Stenhammar, utfördes på
Ma-zérska sällskapets här omnämnda
senaste julfest. Ytterligare kunna
nämnas af hans kompositioner, musik till
åtskilliga skådespel, uppförda i
Köpenhamn på Kgl. teatern och
Dagmar-teatern, sånger för manskör och
blandad kör, en Konsert för violin med
orkester m. m. Af sånger för manskör ;
må erinras om hans så ofta sjungna,
vackra Serenad “Skjön Jomfru, see
ud.“ — Kornmodsglansen . . . Vid den
stora musikfesten under utställningen
i Stockholm 1897 utfördes ett fiat
orkesterstycke Sommernat ved Sundet (ur
op. 51) af L »nge-Müller, och vid detta
tillfälle gåfvos äfven af hans sånger
“Improvisation om bord“, Muezzinens
(o att vaktarnes) sång ur “Ved Bospo- 1
ren“ (op. 41) samt “Gienboens sang“
(ur op. 13). Nyligen har man fått
höra på Konsertföreningens sista
konsert en af hans kompositioner,
“Weyerburg“, fyra tyroleridyller för orkester.

Lange-Müller har under åtskilliga
resor besökt de fle3ta europeiska land
(särskildt 1879 med det Anckerska
legatet Österrike och Italien), 1884—85
uppehöll han sig omkring 1 l/s år i i
Wien, München, Tyrolen och Paris.
Resorna ha till stor del företagits af
helsoskål. Om musiken i hans opera I
“Vikingablod“ få vi närmare yttra oss 1
efter densammas uppförande härstädes.

* Till 1838 ha vi kunnat följa hans
verksamhet efter uppgifter i Schüttes
musiklexikon. Red.

——•

Vikingablod.

Opera i 4 akter. Text af Einar Christiansen
musik af

P. E. Lange-Müller.

Personerna: Den gamle fursten,

Prinsessan, Stjärntydaren, Sjökonungen,
Fostermodern. Kör af stjärntydare,
af vikingar och deras kvinnor samt
en svankör. Första och fjärde
akten försiggår i österlandet; andra och
tredje i norden under forntiden. —
Operan börjar med ett “förspel“
(Allegro), som här är en verklig utförlig
och afslutad uvertyr, och har följande

Textinnehåll.

Första akten. En stor plats
framför furotens slott. S’jämklar natt.
Den gamle fursten ligger sjuk på sitt
hviloläger. Prinsessan är vid hans
sida, omgifven af tärnor.
Rundtomkring ses folket i bön, vändt mot
tornet utanför scenen, hvarifrån stjärnty- j
darnes kör ljuder. Mellan pelarrader j
i bakgrunden syns hafvet.

Stjärntydarne sjunga från höjden: 1
“Drifna fram af nattens vinge stiga
stjärnorna i öst, kretsa tyst kring
månens skära, drömma tyst vid
himlens bröst“, medan folket anropar “de j
helige männen“ om räddning för
landet och den sjuke fursten. Stjärnty- {
darne sjunga att söderns st järnklot sy- :
nas i töcken, nordens i vinterklart
ljus. Prinsessan beder till stjärnorna I
om sin faders räddning, för hvilken
hon gerna själf vill offra sig.
S’järn-tydarne nedstiga på scenen, helsande
folket och närmande sig fursten under [
djupa bugningar. Stjärntydaren sä- j
ger: “Din kropps sjukdom, O, herre, j

är som vinden, den der bränner hvart
blomster på kinden; hela ditt folk
skall snart känna dess fläkt“. Prin- i
sessan och folket utropa då: “Ve oss,
ve och jämmer“. Fursten säger sig
beredd att dö, men dö för sitt folk.
Stjärntydaren ger dock hopp. Han
förklarar, att han i drömmen sett ett
land “der hafvet skummar hvitt mot
skogens bryn, luften är rik på salt
och stål, sanden ryker för stormen
som ett bål“, vill konungen söka
fräls-Dirg för sig och sitt land, vill han
ympa den stam, som mistat sin
friskhet, skall han uppsöka denna
främmande strand, och i norden hemta nya
kvistar. Kungen finner sig dock för
svag dertill. Han faller ned på
bädden, och folket klagar, troende honom
vara död. Prinsessan anropar honom
att samla sina krafter till den
räddande färden, men kungen förmår det
ej. Hon erbjuder sig då att anträda
färden i hans ställe och skaffa honom
det läkemedel han behöfver.
Prinsessan frågar nu stjärntydaren hvari
detta består, om det ej är “en ört
med doft lik våren“? Stjärntydaren
säger att han vet det ej, ”men därpå“ |
säger han. “kan man känna läkemed- |

35

let, att det verkar på sinnet såsom
ett rus och fyller hela själen med
glädje“. Prinsessan lyssnar härtill
betagen, och uppmanar sina tärnor att
följa henne på “vindens gungande
vågor“. Kungen ger henne sitt bifall
och tärnorna lofva att trofast följa
henne. Kungen och folket bjuda henne
farväl och anropa gudamakterna att
skydda de ungas färd. ”Låt
svanvingar brusa, och flyg så mot norden
mad ilande fart.“

Andra akten börjar med ett lifligt
förspel. Då ridån går upp, ser man
skogklädda kuster med utsigt utöfver
den stormupprörda fjorden. Det är
höstafton. Till höger i förgrunden
synes den öppna förhallen till ett
bjälk-hus. Från höjden hörs prinsessan och
en svanekör utanför scenen: “Oss bär
öfver bergen stormande vind, nu
hvilen på vingen målet är när“.

Sjökonungen kommer ut ur huset.
“Hör!“ utropar han, “vilda fåglars
stämmor öfver hafvet“, och ropar inåt
huset att bringa honom vapen.
Härefter följer en hans (baryton-) aria:
“Kallar du, haf! vill du värfva din
man?“ — — “Skall den gungande
ström snart mina guldsnäckor bära;
vagga mig in i dia glödande dröm;
skänk mig en solbrud mäktig och öm!“
Fostermodern utkommer ur huset,
sägande: “Du längtar efter vikingafärd,
min son?“ “Först,“ svarar han, “vill
jag jaga fåglarna der uppe“. Då hon
frågar hvart han vill ställa sin färd,
säger han sig vilja hän åt söder och
der vinna en fager brud.
Fostermoder ber honom vakta sig och följa
sina faders skick: “Viv skall fästas
bland hemme’s kvinnor, söner fostras
af landets minnen“. Men sjökonungen
förklarar, att solen drsger honom:
“här pressar vintern hjärtat hårdt;
som svultna björnar vi krypa i ide,
jag hämtar oss honung hos söderns
bi.“

Prinsessan och svanekören sjunger
utanför: “Bland susande bokar från

morgon till kväll, förgäfves vi söka
att frälsningen finna“. Sjökonungen
mottager bågen af sin tjenare och går
ut; fostermodern träder in i huset.
Prinsessan kommer in på scenen med
en slöja, en svanhamn, öfver sig.
Hon fortsätter sin klagan, besvarad af
kören utanför. Hon sätter sig på en
sten och slöjan faller till marken utan
att hon märker det, hon yttrar sin
förtviflan öfver att fadern måste dö,
emedan hon ej finner den räddning
hon söker. Hon reser sig sedan upp
och går ut, lemnande slöjan efter sig.
Sjökonungen inträder i det han säger:
“Jag tror för visst att luften här är
full af trolldom! och fågelskriet
svarar mig “förgäfves“! Han får se
slöjan, utropande, “Hvad nu! ännu mera
spökeri!“ Han tager upp slöjan. ”Så
fint ett kläde såg jag aldrig förr, —
det är som strök jag handen mot den
finaste hud; som klappade ett hjärta
bakom slöjans varma skrud“. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free