- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
36

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 Mars 1904 - »Vikingablod». Opera i fyra akter. Text af Einar Christiansen, musik af P. E Lange-Müller. Textinnehåll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tår se prinsessan utanför scenen. “Så
sant jag lefver“, utropar han, “der är
drömmen sjelf“. Han döljer slöjan och
går afsides när prinsessan träder in.
Under hennes fortsatta klagan yttrar
han: “en kvinna lätt och luftig som
en skugga; och skön som aldrig här
jag någon sett“. Kören hörs utanför
scenen. Prinsessan lyssnar till deras
rop att följa henne. Hon för handen
till håret, utropande förfärad: “Ve

mig, min slöja!“ hon söker efter den,
undrande om vinden eller skogens
grenar beröfvat henne den. “Ve, är den
förlorad, så gäller det mitt lif“
klagar hon och sjunker tillsamman. Hon
får nu se sjökonungen och står som
förstenad af häpnad. Det börjar
skymma. Då hon är nära att falla i
vanmakt framträder han, i det han
säger: “Du fagra barn, du fina blomster
från främmande kust, min hand vågar
knappast dig röra, men stöd dig vid
min skuldra och förtälj mig din sorg“.
Prinsessan omtalar nu att hon kommit
från ett främmande land och på
svanvingar förts jämte sina tärnor öfver
hafvet. Hon har nu mistat
fjäderslöjan, kan ej vända åter och hennes
fader skall förvisso dö af sorg.
Sjökonungen svarar: “Du sköna fågel från
främmande kust, du skall ej dö från
lifvets lust, du skall ej vingen hänga.“
Fast han “väl huggit månget sår“,
säger han, “hos honom dock ett hjärta
under krigardräkten slår“. Prinsessan
svarar: “En man, som du, jag aldrig
såg, med glans om pannan, med blick
i ögon blå, men vill du se mig glad
i sinn’, så följ mig uti skogen in, att
jag min slöja må finna". Hon fortfar
med sin klagan och sjökonungen söker
ingifva henne tröst, bedjande henne
stanna hos sig och vara hans moders
gäst. Hon går långsamt in med
honom i huset. Svankören sjunger
utanför: “Bort vi draga på vår flykt öfver
saltan sjö“. Prinsessan vänder sig om,
utropande i förtviflan: “De flyga, ve
mig, ve, förlorad!“ och faller i
vanmakt. Sjökonungen böjer sig ned
öfver henne, sägande: “Hos mig har
fågeln ett hem!“ Kören afslutar akten
jemte ett kort efterspel.

Tredje akten. Stor sal. Vid ena
sidan tre högsäten; längs väggarna
säten och bord. På stolparne facklor.
Midt i salen är en offerhärd. I
förförgrunden på salens andra sida en
öppen svale. På högsätena sitter
sjökonungen och prinsessan samt emellan
dem fostermodern. Stojande
dryckeslag. En kör sjunger, “Vinternatt är
slut, sommarsol är tänd ... Nu är tid
att breda brudepellen ut, nu är
glädjens ljusa tid i Norden“. De sjunga
vidare hyllningssång till konungen och
hans “Drottning båld, på svanevingar
buren hit“.

Sjökungen reser sig och tackar sina
gäster för hyllningen i sång och glam
vid hans bröllopsfest. Man går sedan
ned till offerhärden; man bringar
honom blommor och sädesax hvarpå han

j och hans gäster offra under sång till
“Frej i Alfhem“ till Freja, Frigga,
Balder och Disa. Fostermodern stiger
ned från högsätet och går fram till
härden, sägande: “Blekt var ditt offer,
vekt ditt ord; starkare gudar finnas i
Valhalla.“ Hon tager en skål och
lyften den i höjden, häller innehållet i
elden, “åt Saga, Tyr och den starke
Tor offrande blodets rykande saft”.
Prinsessan, som stigit ned från
högsätet jemte sjökonungen, drager sig
förskräckt undan åt förgrunden vid
fostermoderns stränga tal, men sjökonungen
går fram till henne och ber henne ej
hysa någon fruktan eller låta
skrämma sig af fostermoderns utbrott.
Denna träder efter olfringen fram till
honom, utropande: “Viking akta dig!

Den lycka är späd, som spinnes vid
rocken på kvinnosed.“ Sjökonungen
svarar att han förvisst hedrar alla heliga
gudar men mest i dag de milda
makter, som sändt älskogs höga lycka till
hans sal. Han manar så till sång och
dans och förer prinsessan upp i
högsätet. Hyllningssång och dans.
Kvinnorna dansa omkring prinsessan, som
sedan stannar vid sidan åt svalen.
Efter dansen sätta sig gästerna vid
borden och sjökonungen träder fram
bland dem. Prinsessan träder upp på
svalen och ser utåt. Hon prisar
morgonens skönhet, erinrar sig sin fader,
och säger till de svinnande stjärnorna,
”sägen att jag mindes honom, att I
sågen mig stilla gråta, ensam i min
bröl-lopsglädje”. Sjökonungen träder fram
till henne, sägande: “Du gråter?“ —

“Nej“ svarar hon, “jag såg mot solen
blott och drack den första
morgonfläkten från hafvet.” Hon förklarar
sig trött vid festen, rädd för
fostermodern, hvars blickar isa hennes blod:
”Du har ju mig“, säger sjökonungen,
“och fruktar dock?“ Hon bekänner
sin kärlek till honom, ”som ökas med
hvart andedrag“. Gästerna bryta upp
och uppstämma en afskeds- och
hyllningssång, “med svärd vid svärd och
krus vid krus“ önskade “lycka öfver
bröllopshus“.

När gästerna gått, omfamnar
sjökonungen prinsessan, utropande: “Så

blef du min, och hustru är ditt namn“.
De sjunga nu sida vid sida om sin
kärlek. Hon säger sig nu aldrig vilja
lemna honom. “Ej en gång”, frågar
han, “om du på nytt fick svaneslöjan
i din hand?“ “Den är ju förlorad“
säger hon, slutande sig närmare till
honom, och säger: “Din — din är jag
för evigt“.

Sjökonungen tager fram slöjan,
sägande: “Här är din slöja, jag fann den
förrn du kom”. ”Min slöja fann du”,
säger hon, “och har ej talat om det
för mig!“ “Jag vågade ej“, svarar
han: ”jag älskade dig och visste att
jag skulle mista dig om du fick den.
Först nu i kväll, då du är helt och
håilet min, kan jag lugnt lägga den i
din hand“. Han ger henne slöjan.
Vid hennes förebråelse för att han

att då hade den skiljt dem för evigt.
Han vill omfamna henne, men hon
träder tillbaka, sägande: ”Det kan den
ännu, ty med svek du vann mig, och
då är fogeln fri”. Hon blickar
framför sig, och i det hon yttrar: “Min
fader sörjer, hela landet längtar; jag
ser honom framför mig död och
folket jämrar sig; förgäfves var min flykt
till nordens stränder”, närmar hon sig
svalen. Han skyndar efter henne,
men hon slår slöjan öfver sig och
försvinner öfver svalen i det han griper
efter henne; under utropet “Ve mig!”
trycker han hufvudet mellan händerna
och sjunker sedan samman. Slutligen
reser han s:g upp, ropande: ”Vaken
upp, I kämpar till härfärd! Vikings
lycka vinnes blott med svärd”.
Vikingarna komma efter hand
intumlan-de och fråga hvarför han kallat dem.
“Hvem bryter freden i ditt hus — hvar
är din brud, vår drottning?“ — “Borta;“
svarar sjökonungen, ”flyktad dit
hvar-ifrån hon kom.” Vikingarna förklara
sig nu vilja följa honom ut på hafvet,
och han befaller dem att bringa
vapnen ned till stranden och utrusta hans
gyllene snäckor. “Ut till hafs”, min
stolta fågel att jaga“.

Fjärde akten. Samma plats som i
första akten, men fallen i ruiner.
Scenen är mörk. Den gamle fursten syns
på sitt hviloläger, utsträckt såsom en
död; folket står blekt och med slutna
ögon i grupper omkring honom,
sjungande: „Tyst må vi dö, tung rufvar natten
kring kejsarens läger, gamla orkeslösa
i mörker vi famla”. Svanekören från
2;a akten låter höra sig: “Vi svanor
drogo mot norr för att finna
läkemedlet, vi nu kommit hem i klagokör,
men en vi aldrig sågo igen, dödt är
vårt hopp”, De stämma sedan in med
den andra kören. En svag ljusning
faller öfver scenen. Grupperna bö/ja
röra sig. “Det är som stryker doft
af rosor in från hafvet” uppstämma
de. Det mörknar igen och ljusnar åter.
„Det ljuder i luften, som suset af
vingar“, sjunger kören. Prinsessan
kommer in med slöjan om skuldrorna och
skyndar fram på scenen utropande:
"Hemma!” hon stannar och ser sig
förfärad omkring. ”Det hela riket
sjunket i olycka!“ Hon får se fursten
och ilar till honom, utropande: ”På
båren — bleknad, aska i hans hår, men
(sedan hon gripit om hans hand)
pulsen slår ännu”. Hon anropar fadern
att än en gång höra hennes röst och
sända henne en blick, innan hon sjelf
också faller i dödens dvala. Kören
sjunger: “Tillbaka kom hon, den sista
fågeln men utan någon ört under
vingen”. Prinsessan kastar sig ned öfver
fursten, som slår upp ögenen,
sägande: ”Har lifvet ännu en stund för mig?
Min dotter! — Räddning! — Ordet,
som du hviskat stilla, väckte lifvets
trötta källa. — Har du icke räddning
bragt”. Han faller tillbaka på lägret.
Det blir mörkt på nytt. Prinsessan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free