Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 Mars 1904 - »Vikingablod». Opera i fyra akter. Text af Einar Christiansen, musik af P. E Lange-Müller. Textinnehåll - Verdi och Hans von Bülow. En brefvexling - Musikpressen - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätter sig bredvid fursten, klagande:
“Här grönska inga ängar, här blånar
ingen sjö, guldlockiga ej leka de
småbarn under ö“. Hon riktar sedan sina
tankar på sjökonungen, hennes
brudgum, utropande: “Ve mig, jag älskar
honom ännu!” Bakom scenen höres
först helt sakta, sedan allt närmare
en kör af vikingar: “Framåt! upp
öfver muren, med sköld för bröst med
vapen i hand!. . Sjökonungen visar
sig högt i bakgrunden. Plötsligt blir
det ljust på scenen. Han stannar ett
ögonblick, går sedan fram med sina
vikingar och får se prinsessan, under
utropet:“ Min hustru!”, hvilket af
henne besvaras med “Min älskade!“ Hon
vänder sig nu mot fadern, sägande:
”Fader du är räddad“. Folket reser
sig, uppstämmande: “Ja, de höga
stjärnor tack och pris! Alla äro från
faran frälsta“. Sjökonungen knäböjer
för prinsessan, bedjande henne förlåta
hvad han bröt mot henne. Hon reser
honom upp, i det hon säger: ”Min famn
är din, mitt lif är ditt!“ Fursten har
rest sig, hög och kraftig, och tager
deras händer utropande: ”Hell vare
frälsningen från den fjärran strand,
för-nyadt lif vill nordens kraft oss bringa“
En allmän jubelsång afslutar akten.
Verdi och Hans von Biilow.
En brefväxling.
De finnas ej mer i lifvet de båda
mästare, hvars namn läsas här ofvan.
Det är tre år sedan den berömde
italienske mästaren skattade åt
förgängelsen och ett årtionde har för flutit
sedan den tyske musikorn och
dirigenten, Beethovens och Wagners
förkämpe, gick ur tiden. Att v. Biilow I
med sin klassiska riktning äfvensom |
beundran af Wagner ej skulle skatta
Verdi särdeles högt, förefaller
naturligt. Länge var detta också
händelsen. Så mycket märkligare är också
det omslag i hans åsikter och
förhållanden till den italienske
kompositören, hvarom ett bref af honom
skrif-vet till Verdi vid pass fem år före
hans död, bär vittne. Detta bref,
liksom Verdis svar, är af rätt stort
intresse, och vi anföra här nedan
denna korrespondens. Biilow skrifver
följande:
Högtärade mästare!
Jag ber er välvilligt låna ert öra
åt en omvänd syndares skriftermål.
Undertecknad har för 18 år sedan
gjort sig skyldig till ett publicistiskt
missdåd mot den siste af den moderna
italienska musikons fem konungar.
Men hur ofta -— ja hur ofta — har
jag ej djupt ångrat det och gjort mig
bittra förebråelser därför. Då
undertecknad begick detta missdåd, som ni
i er bjärtestorhet sannolikt längesedan
har glömt, befann han sig i ett
tillstånd af andlig oklarhet. Tillåt mig
att jag strax omtalar denna
förmildrande omständighet: mina sinnen voro
bländade af ultrawagnersk fanatism.
Sju år senare har upplysningens ljus
efterhand brutit sig fram.
Fanatismen har renat sig och blifvit
entusiasm. Fanatismen är ett trist
petro-leu m-ljus, men entusiasmen är klart
strålande elektricitet! I den
intellektuella moraliska världen är ljus
lik-betydande med rättfärdighet. Intet
verkar mera ödeläggande än
orättfärdighet, intet är olidligare än
intolerans, såsom redan den store,
ädelmodige filosofen Giovanno Leopardi sade.
Hur bör jag icke lyckönska mig,
hur rika ha ej lifvets konstnärliga
njutningar blifvit, sedan jag nått
upplysningens erkännelse-stadium! Jag
begynte med studiet af edra sista
tonverk, “Aida“, “Otello” ochuIts<[uiem“,
hvilket sista i svagt uppförande rörde
mig till tårar. Jag har studerat dessa
verk, icke efter bokstafven som
dödar, utan efter anden som gör
lef-vande ! Nu beundrar och älskar jag
dem, store mästare. Vill ni förlåta
mig, vill ni betjäna er af
monarkernas privilegium och gifva nåd! Men
huru det än går, i alla händelser
måste jag erkänna min tidigare skuld,
om det så också skulle vara endast
för att gifva yngre vilsefarande
bröder ett exempel. Trogen det gamla
ordspråket snum cuique utropar jag
högt: Lefve Verdi, vår käre Wagner-
bundsförvandt!
Hans von Biilow.
Härpå svarade komponisten:
Högtärade mästare Biilow!
Ni har icke ådragit er en skugga
af synd, och det kan icke vara tal
om bot eller absolution. Ifall edra
tidigare åsikter varit olika mot edra
nuvarande, så har ni gjort ganska rätt
i att uttala det, och jag kunde aldrig
ha beklagat mig däröfver. Men i alla
händelser har det oväntadt mottagna
brefvet från en musiker al edert
värde, eder betydenhet i konstvärlden,
beredt mig stor glädje, och detta icke
på grund af personlig fåfäDga, utan
för det jag ser att verkligen högt
stående konstnärer fälla sina
omdömen oberoende af skola, nationalitet
och tid. Gå sträfvandena hos
Nordens och Söderns konstnärer i olika
riktningar, så må ju dessa få vara
olika. En hvar bör hålla fast vid
sin nations egendomliga karaktärsdrag,
såsom Wagner så riktigt har yttrat.
Hur lyckliga ären ej, I, som ännu
ären söner af Bach ! Och vi! Äfven
’ vi, som äro barn af Palestrina, hade
| en gång en stor skola, som verkligen
I var vår egen skola. Nu har den
blifvit en bastardskola och hotas med
j tillintetgörelse. Kunde vi endast börja
! från början!
Jag beklagar att jag ej kan resa
till musikutställningen i Wien, där jag
förutom lyckan att kunna träffa så
många berömda musiker äfven hade
kunnat få nöjet att trycka er hand.
Jag hoppas att min höga ålder skall
finna nåd hos de herrar, som på ett
så älskvärdt sätt ha inbjudit mig, och
att min frånvaro ursäktas mig.
Eder uppriktige beundrare
G. Verdi.
Musikpressen.
På Elkan & Schildknechts förlag
har utkommit
för piano 2 händer:
Lange-Müller, P. E: Vikingablod, opera
i fyra akter. Melodiutval af G. Prehn.
Kr. 1. 75.
Frederiksen, Emil Juel: Guirlande,
Valse gracieuse. Op. 28. Pris 75 öre.
för en röst med piano:
Bechgaard, Julius: Viol, (f—g. Ur
»Erotik og Idyl.» Tolf Sange\ Pris 1 kr.
Rosenfeld, Le op.: Og Drengen ligger
paa Moders Skod (ettstr. f — tvåstr. d).
Op. 49 N:o 5. Pris 75 öre.
Potpourriet ur “Vikingablod“ är ett
häfte om 10 notsidor med textordens
början vid de särskilda styckena.
Valsen af Frederiksen är lätt och
behaglig, troligen mera afsedd att vara ett
salongsstycke än dansmusik. Ett par
förträffliga sånger, med kända
komponist-namn, äro Becbgaards och
Itosen-felds. Den senares sjöng frök. Ellen
Beck på sina senaste soaréer här och
vann med den största bifall. Den är
också i all sin enkelhet med sin
mystiska harmoni en förtjusande sång,
och röstomfånget är obetydligt, endast
sex toner med tvåstrukna d. den högsta.
—-
Litteratur.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit:
Zeitschrift der Internationalen
Musikgesell-schaft. Jahrg. V. Heft. 5- 0. Febr. —
März 1904.
Innehållet af detta häfte är
följande: Amtliche Mitteilungen über die
Neuordnung der I. M. G. —
Chry-sander über Wagners “Tannhäuser“ —
Adolf Chybinski (Krakau): Chopins
brieflicher Nachlass. — F. Suarez Bravo.
(Barcelona): Necrologie. Jesus de
Mo-nasterio; Joacquin Marsillach: —
Musikberichte, Notiser etc.
Carl von Plåten: Från Ostan och
västan 8r titeln på en elegant bok 1133 Bid),
som hftr utgifvits och blifvit Red.
tillsänd. I företalet heter det att »detta
arbete framträder inför offentligheten
utan några anspråk, endast i förhopp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
