- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
42

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 18 Mars 1904 - Algot Lange † (med porträtt) - Operan och dess generalrepetitioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Efter afgången från danska
operascenen 1805 egnade sig Lange åt
sånglärarens kali och såsom sådan gjorde
han sig till målsman för den
Miiller-Brunouska sångmetoden, som han
studerat för danske sångläraren Törslew
och Armin i Leipzig, och öfver
hvilken metod han 1897 höll
föreläsningar i Köpenhamn. Denna metod har
han sedan framstält i sin bok: Om

sång, utgifven 1898 af Alb. Bonnier
(såsom n;o 12 af samlingen
"Populärvetenskapliga afhandlingar“), om
hvilken Sv. Musiktidning samma år
innehöll utdrag och uppsatser. Denna bok
efterföljdes 1900 af hans arbete: a()m
tonbildning i säng och tnlu, efter hans
föredrag, hållna i Stockholm och
Helsingfors, utgifven på samma förlag (n:o
18 i den nämnda samlingen). Dessa
böcker äro talangfullt skrifna och
innehålla mycket beaktansvärdt i
afse-ende på sångundervisuingen men äfven
ett och annat, inför hvilket man står
spörjande och undrande. Man minnes
än hvilken uppmärksamhet hans
föredrag i Stockholm, nnder mars månad
1899, väckte, särskildt för hans skarpa
utfall mot Fritz Arlbergs sångmetod,
framstäld i hans bok
“Tonbildnings-läran“.

Att Algot Langes konstnärlighet
äfven uppskattades i utlandet bevisar
det omdöme, som för tolf år sedan
fälldes öfver honom efter en af honom
gifven konsert i Berlin. Kritikern i
B?rl. Zeit, yttrar sålunda: “Herr Lange
har öfvertygat oss om att äkta
sångkonst icke försvunnit. Han är en
sångare af den bästa skola. Hans
baryton är kraftig, omfångsrik och har
den ädlaste klang. Hans föredrag
vittnar lika mycket om uppfattning som
om smak. Han förstår att på ett
mästerligt sätt karakterisera och
intränger i hvarje tonsättares väsen.“
Detta yttrades endast två år före hans
afgång från KöpenhamnBoperan.

Efter hans frånfälle egnade honom
hans gamle vän och beundrare
Charles Kjerulf i "Politiken“ följande
minnesord: “Han var en klok och
begåf-vad man, en äkta konstnärsnatur, som
stälde stora fordringar, ej minst på
sig sjelf, en natur, som hade svårt att
finna sig lycklig och tillfredsstäld,
kanske mest för det att han brann af
begär att nå det högsta, det finaste och
bästa i konsten och hade så grufligt
svårt för att resignera”.

Ett bevis på de sympatier, hvarmed
Algot Lange omfattades i den danska
hufvudstaden är att, då han i början
af 1899 flyttade derifrån till
Stockholm, han före afresan erhöll en
vacker och dyrbar minnesgåfva. Denna
bestod i en nära */s aln hög
silfverbägare med inskrift: “Fra danske
Venner” och prydd med två medaljonger,
framställande Lange som Don Juan och
Escamillo. I bägaren låg en
penningsumma af öfver 1000 kronor i guld.

Efter ofvannämnda öfverflyttning till
Stockholm började Lange att här gif-

va sånglektioner, en verksamhet, som
dessförinnan varit honom ganska
inbringande. Äfven här visade sig
utsikterna till framgång som sånglärare
ganska lofvande, men hans på senare
år allt mera oroliga lynne gat honom
ej heller ro här, och han hamnade ej
långt derefter i Paris, der han nu
slutat sina dagar_____

Operan och dess
generalrepetitioner.

För närvarande råder här liksom i
fjerran östern krigstillstånd, ehuru
mindre blodigt. Antagonisterna i denna
fejd äro å ena sidan operastyreloen,
å den andra Stockholmspressen, d. v.
s. hufvudsakligen de större dagliga
tidningarne, som nu mera lemna sina
musikreferenter flere spalters
utrymme till anmälan om opera- och
kon-sertföreställniugar. Vanligen har
också dagspressen, äfven
morgontidnin-garne, haft att meddela sina läsare
rätt utförliga recensioner öfver
aftonen tller dagen förnt gifna musik- och
operaföreställningar. Äfven
beträffande operapremiärer har detta egt rum,
ehuru naturligt nog vid ett så stort
och kompliceradt musikverk som en
opera recensenten väl kan behöfva mer
än en gång höra ett sådant för att
rätt kunna sätta sig in uti» och
bedöma detsamma, ty om han också kan
ha tillfälle att göra detta efter ett
klaverutdrag, så blir bekantskapen med
verket dock rätt ytlig, när han ej har
tillgång till ett partitur och kan få
begrepp om instrumenteringen, hvar- j
jemte om utförandet af verket äfven |
erfarenhet bör vinnas i högre grad,
än som ett enda åhörande erbjuder.
Under flera år har också
operastyrelsen visat tillmötesgående mot pressen
i detta hänseende genom att inbjuda
tidningarnes musikreferenter till en
nyuppsatt operas generalrepetition, som
vanligen inträffat dagen före eller två
dagar före premiären. Denna
repetition har också varit en verklig
generalrepetition i kostym och med
utförande i det allra närmaste (möjligen
med en och annan omtagning) så
komplett som vid premiären, alldenstund
efter generalrepetitionen väl knappast
någon fullständigare, om ens någon,
repetition brukat förekomma. De
utförande ha också behöft hvila ut sig
till den första föreställningen.
Sjelf-va ordet peweraf-repetition utmärker
vis å vis andra repetitioner, ett sådant
utförande, som bör förekomma vid
sjelfva föreställningen för
allmänheten. — I förbigående må påpekas, att
generalrepetitionerna till våra större
konserter, särskildt, de stora
körsällskapens, numera bruka vara rätt
ofullständiga så till program som
utförande, hvilket dock till en del kan ha

sin orsak i förhinder för solister och
körmedlemmar att deltaga i nämnda
repetition. Detta är ju icke
händelsen vid operans generalrepetition. Hur
går det nu till vid en sådan? Jo, den
sker, så att säga, vid slutna dörrar.
De vanliga uppgångarna till salongen
äro stängda; ingången till denna sker
genom operakansliet. Korridorerna äro
mörka, salongen mörk, så att den ena
personen ej kan känna igen den
andra, knappast närmaste grannen.
Vanligen är det nu första radens fond,
som är upplåten för de inbjudna, och
dessa bruka utom tidningarnes
musikreferenter vara högst få. Belysningen
åstadkommes af orkesterns ljus och
det som utgår från scenen när ridån
gått upp.

Efter denna inledning gå vi att
kor-teligen redogöra för den strid, som
uppstått mellan operastyrelsen och
pressen, och som vi ej aDse 03s
kunna med tystnad förbigå, om än en
musiktidning, som endast utkommer
ett par gånger i månaden, vanligen ej
har samma referent-brådska som en
daglig tidning och angelägenhet att
närvara vid en generalrepetition. Den
sena te kunde vi icke heller bevista.

Misshälligheter mellan pressen och
operastyrelsen tog sin början efter
generalrepetitionen till “Tosca“, hvartill
tidningarnes musikreferenter icke,
såsom vid föregående sådana, inbjudits.
Referenterna förklarade då enhälligt
dagen efter premiären, att de icke
kunde lämna allmänheten någon
redogörelse för densamma. Orsaken
hvar-för pressen ej inbjöds till nämnda
generalrepetition uppgafs först vara att
efter en ofullständig sådan ett mindre
riktigt referat skulle i någon tidning
ha influtit. Ett sådant enstaka fall
hade ju mindre betydenhet; också
synes operachefen ej ha fäst sig därvid,
alldenstund han, som nedan skall visas,
utfärdade en inbjudning till pressen
att bevista en repetition strax före
premiären af senaste operanyheten,
“Vikingablod". Däremot fick man veta
att hr Forsell, som hade en
hufvud-roll i ”Tosca“, ej velat uppträda på
en af inbjudna musikreferenter bevisad
generalrepetition. Då vid ett sådant
tillfälle ingen opposition, hvad man
vet, förekommit af andra operans
artister, undrade man med skäl, att hr
Forsell skulle kunna utöfva en sådan
makt gent emot operachefen.
Förklaringen kom sedan af hr Forsell, att
han, betraktande sig som gäst, med
viss aflöning för hvarje uppträdande,
fordrade sådan äfven vid en
generalrepetition inför en inbjuden publik.
Att operachefen ej ville ingå på detta
villkor, som skulle tillskynda
teaterkassan en extra utgift på några hundra
kronor kan man ej förtänka honom.
Men så inträffar det märkliga, att strax
före premiären af “Vikingablod”
operachefen till pressen utfärdar en
inbjudning att beviste en repetition af denna
opera, som skulle äga rum d. 9 mars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free