Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 18 Mars 1904 - Operan och dess generalrepetitioner - Följetong: En lysande stjerna. Musikhistorisk novellett af M. Lorenz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 VE MS K MUSIK TID NI MG.
i
på, middager, alltså två dagar före
premiären, och detta med förklaring
”att han till fullo respekterar pressens
önskan att enarast möjligt kunna med- j
dela allmänheten ett ingående
omnämnande af ett nyupptaget musikverk
och hrr musikreferenters åstundan att
redan före premiären jemväl genom
åhörande göra sig förtrogen med dess
musikaliska innehåll.“ Hr Forsells
möjliga fordran af gage för äfven denna
repetition har han väl ej heller nu
kunnat bevilja. Hr Forsell måste
sålunda ha gifvit med sig härutinnan
då han underkastade sig att uppträda
på nämnda repetition. Denna blef dock
ej en “generalrepetition“ med
fullständigt utförande i kostym endast en
ofullständig scenrepetition. (En sådan
lär ha egt rum påföljande dag vid
samma tid). Att de inbjudna
musikreferenterna, som väntat sig en
verklig generalrepetition, funnit sig
förnärmade häraf är icke underligt, äfven
om inbjudningsbrefvet gälde en
“repetition“ icke “generalrepetition”. Om
en sådan verkligen egde rum dagen
därpå, hvarför skedde ej då
inbjudningen till denna i stället, kan man
fråga. Kanske hade hr Forsell då,
med fullständigt utförande af sin roll
— hvilket ej skedde på den nämnda
“repetitionen” — fordrat det förut
yrkade gaget? Operachefen skulle i så
fäll ha råkat ut för ett dilemma: å
ena sidan pressens ideela å andra sidan
herr Forsells materiela fordran.
Följden af denna repetition inför
pressen blef att redaktörerna för
Aftonbladet och Dagen, Nya Dagl.
Allehanda, Socialdemokraten,
Stockholmsbladet, Stockholmstidningen, Vårt Land,
Stockholms Dagblad, Svenska
Dagbladet och Idun d. 16 mars utfärdade
en skrifvelse, hvari det, efter
anförande af inbjudningsbrefvets innehåll
yttras följande:
”Att denna — icke generalrepetition,
utan högst ofullständiga scenrepetition,
vid hvilken innehafvaren af det
manliga hufvudpartiet tilläts att endast
ohörbart markera detsamma, ingalunda
var ägnad att tillgodose de inbjudna
musikrecensenternas, enligt hr Burens
eget medgifvande berättigade åstundan
att göra sig förtrogna med operans
musikaliska innehåll, liksom ock att
hvad i öfrigt passerade vid denna
märkliga repetition uppenbart var
af-sedt att utgöra en förolämpning mot
pressen och dess närvarande
representanter, ligger i öppen dag.“
Skrifvelsen slutar med en förklaring
att de nämnda redaktörerna vändt sig
direkt till styrelsen för k. teaterns
aktiebolag med anhållan att densamma
måtte vidtaga sådana åtgärder och
ställa sådana garantier, att
tidningarnas och dermed allmänhetens
gemensamma intressen i merberörda
hänseende ej förfördelas, utan på bästa sätt
tillgodoses.
“Vi vänta ock”, heter det, “med
tillförsikt ett tillfredsställande svar
härå och afvakta detta med snaraste, I
helst inom denna veckas utgång, i och
för referentskapets eventuella återupp- ,
tagande.“
Ä andra sidan har på framställning 1
af operachefen, öfverintendenten Buren,
v. häradshöfding Karl Staaf åtagit sig
att söka bemedla en förhandling an- j
gående konflikten mellan operastyrel- ’
sen och pressen.
Betrakta vi nu ojäfvigt denna schism, ,
så kan det ej nekas att operastyrelsen j
(eller chefen) är i sin goda rätt att
icke inbjuda åhörare, specielt
musikreferenter till åhörande af någon
repetition. Han kan resonera som så: “De
offentliga föreställningarne äro för all- |
mänheten alltså för publiken och
publiciteten. Teaterns repetitioner äro för
teatern ensamt, äfven
generalrepetitio-nen, och det är gifvet att pressen icke
äger någon rätt till den senares
bevistande; i vårt grannland Danmark
likasom i det stora tyska musiklandet
lär detta, såsom vi hört, ej heller
förekomma. Men då gäller frågan: har
teatern intresse af att en premiär
genast dagen därpå fullständigare
om-nämnes, eller: har pressen skyldighet
att lemna allmänheten en utförlig
redogörelse dagen efter premiären.
Beträffande den senare frågan var det
förr, och kan än vara, händelsen att
premiärens förlopp först i korthet
anfördes i pressen och att sedan följde
i en eller flere artiklar ett utförligare
referat. Efter premiären följer i
vanligaste fall, under nästa dag eller straxt
efter, en andra föreställning af nyheten,
då musikreferenterna alltså ha tillfälle
att åhöra två representationer och
stadga sitt omdöme. Hvarken teatern
eller allmänheten skulle nu, såsom förr,
ha någon egentlig olägenhet af denna
lilla väntan. Men nu kommer en annan
sak i betraktande. Under närvarande
tid, då så mycket musiktillställningar
förekomma, att en musikreferent kan
vara upptagen kväll efter kväll äfven
af konserter, torde det vara för honom
omöjligt att bevista föreställningen näst
efter premiären. Deremot kan han
säkrare ha ledighet för en på
förmiddagen vanligen arraDgerad
generalrepetition, och han kan ej heller
försumma operapremiären, hvars förlopp
han måste referera, inberäknadt
publikens mottagande af nyheten. Då
operachefen i det ofvannämnda
inbjudningsbrefvet säger sig respektera
pressens, d. v. s. musikreferenternas önskan
att snarast möjligt sätta sig in uti
och meddela allmänheten om
operanyheten, så innebär naturligtvis en
sådan önskan, att det sker genom en
effektiv fullständig generalrepetition. En
sådan måste ju ega rum. Ty en
omtänksam operastyrelse måste af
artisterna och de medverkande fordra ett
fullständigt återgifvande af det
ifrågavarande verket, så som det skall
utföras på premiären; regississören
och instruktörer måste innan denna
kommer ifråga sätta sitt “imprimatur”
43
på utförandet och detta hör ej kunna
ske, om en artist utan aktion endast
markerar sitt parti. Sällsynt är väl
ock att en artist tillåter sig eller
till-låtes något sådant, såvida icke
tillfällig opasslighet eller tvungen
försiktighet ger skäl dertill.
Krigstillståndet mellan operan och
pressen hoppas vi snart skall upphöra
och afslutas med å ömse sidor
antagliga fredsvilkor.
FÖLJETONG.
En lysande stjärna.
Musikhistorisk novelett
af
M. Lorenz.
Kanonikus Giovanni Muzillo från
Aversa vandrade uppför den backiga
vägen från byn. Italiens blåa himmel
glödde af aftonsolens guld och
speglade sig i den neapolitanska golfens
sagolikt genomskinliga vatten.
Den hedersvärde kanonikern hade
för vana att efter Ave taga sig en
liten promenad och här och der göra
besök ho3 sina skriftebarn. Helst
gick han upp den smala bergvägen,
som smyckades af vingårdar, och
försmådde ej att låta sätta framför sig
en foglietta af de vinodlande
böndernas egen skörd. Der hade i
synnerhet den gamle Jomelli, hvars vinberg
låg sä skönt och bekvämt invid vägen,
en präktig vara att bjuda, jemförlig
med det bä3ta Falerner.
Denna afton var det emellertid
något annat än bara törsten, som bragte
den hedervärde prestmannen der
uppåt. Efter mogen öfverläggning och
rådplägning med sin hushållerska,
donna Rosita, hade han beslutat våga
taga ett steg, som kunde vara
betydelsefullt, nämligen att bedja den
gamle Jomelli att han skulle anförtro
åt honom sin son.
Den lille pojken hade en underbart
vacker röst, böjlig och klar som en
flöjtton och som bland de mera hårda
och skarpa stämmorna hos de andra
barnsliga sångarne i Santa Marias
kyrkokör särskildt utmärkte sig.
Kanonikern var själf en duktig musiker,
som gerna försökte sig i komponerande
af fromma sånger.
När han sålunda helt långsamt och
något andfådd, ty han hade att
dragas med en liten istermage, steg
uppför bergsluttningen, hörde han
plötsligen två skrattande barnröster i den
inhägnade vingården till venster om
vägen. Han stannade och lyssnade.
”Börja nu, Nikolo!“ utropade en
liten flicka.
“Nej du, Giannetta, — du;“ svarade
en mjuk gossröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
