- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
44

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 18 Mars 1904 - Följetong: En lysande stjerna. Musikhistorisk novellett af M. Lorenz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Aha, der har jag ju min sångfågel !■*
utbrast vår gamle kanonikus, — ué
bene, — vill se hvad som kan göras.“
Och från gården ljöd eu tvåstämmig
gammal sång. “O, bella Napoli.“

Fader Jomelli kom i detsamma upp
ifrån den kalla källaren med en
halm-omgjordad foglietta i handeD.

“Buona sera”, högvördighet, “come
sta?a

Strax derpå sutto de på det stora j
husets balkong der rankväxterna med ’
sina stora blad nästan hängde ned i I
de båda männens vinglas. Det dröjde j
ej länge innan husets signora infann
sig, och medan fogliettan flitigt fylde
glasen hade man enat sig om saken
och utan att fråga om den det
närmast rörde, den lille Nikolo, hade
något att invända, blef affären afgjord.

Grenast samma afton inflyttade
gossen i prestgården. Och sedan kommo
läroår, som förlupo lätt och lustigt.
Den snabba fattningsgåfvan hos hans
ärevördighets skyddsling gjorde det
lätt att halka ötver
begynnelsegrunderna i det musikaliska studiet, som
han jämte läsning och skrifniog fick
inhämta hos kanonikern. Hans
musikaliska gehör var förvånansvärdt, och
han förlitade sig därpå helt och hållet
när denne spelade för honom något,
ty konstens lärosatser och regler
bekymrade han sig ej det ringaste om.

Men ju mer han växte till, dess
mer bekymrade han sig om den vackra
Gianettina, grannfliekan, och det stod
fast hos honom, att han skulle läsa,
läsa och åter läsa för att blifva en
berömd man och en gång hemföra
Gia-netta som sin hustru. Den lilla
skrattade så muntert, när han berättade för
henne hur berömd och präktig han
skulle bli och få henne vid sida.
“Furstar skola buga sig för mig, de
stora i världen skola täfla om min
gunst och kanske också om din,
pic-cola Gianetta, men ve den som
kommer dig för nära, den skall jag slå
till jorden!“ utropade han och knöt sin
lilla hand i vredesmod vid tanken
därpå.

Så förflöt tiden, och en dag
förklarade Mnzillo för sin lärjunge att han
nu måste ut i världen, till en stor
mästare i Neapel, ty han, herr kano- j
nikus, hade numera intet att lära sex- i
tonåringen. Muzillosjelf följde ynglingen
på väg, sedan denne lemnat bakom
sig ett tårdränkt afsked å Gianettas
sida, å hans egen ett pä löften ännu
rikare. Och så bar det af till
Italiens skönaste stad, till maestro Durante,
den store virtuosen och dirigenten.

Denne tog emot honom, men den
eldige och trotsige Nikolo Jomelli
fann snart luckor i sitt vetande, dem
han ej trodde sig kunna fylla hos
Durante, och så, efter ett års förlopp,
förklarade han kort och godt för
Durante att hans “conservatorio“ icke
dugde till något och att han öfvergick
till Mancinis musikskola “della Pietå
de Turchini.“

Durante blef förargad på “den fräcke
bängeln”, såsom han kallade honom,
men insåg att den nästan klosterlikt
stränga ordningen i hans skola, kallad
“dei Poveri di Gesü“, ej passade för
utbildning af en menniska med
Nikolos temperament.

Nu arbetade Nikolo med rastlös
ifver under ledning af Mancini, Prota
och Leo. En händelse förde honom
tillsammans med den då i Neapel
mycket bekante musik-vännen och
kännaren marchese del Yasto-Avalos, som
egde ett eget kapell och behöfde en
dirigent. Denne engagerade den nu
tjuguettårige musikern och gjorde
honom till sin kapellmästare. Detta föll
Jomelli i smaken. Han tänkte
allvarsamt på att hemta till sig och gifta
sig med sin Gianetta, men han ville ju
högre upp, ville förvärfva sig mera
och visa henne hvad han dugde till.

Och trots detta, trots den
vansinnigaste äregirighet, trots stor beundran
af sina samtida, har Nikolo Jomelli,
efter hvad kännare visat, aldrig
hunnet öfver medelmåttigheten, ehuru man
länge — till dess Pergolese framträdde
— ansåg honom för Italiens mest
betydande musiker.

Hans gynnare, markis Yasto,
nödgade den unge dirigenten att göra
sig känd som komponist; och Nikolo
skref en opera. Uppförandet af denna
blef dock för Nikolo Jomelli en stor
missräkning; hans verk blef
uthviss-ladt. Öfverallt vädrade han fiender
och afundsmän, hvilket gjorde att han
mot sina underlydande ej visade sig
särdeles älskvärd. Ett nytt liknande
fiasko stegrade hans raseri, och han
beslöt sig för att genom en list
hämma sig på sina fiender och afslöja dem
alla såsom ignoranter. Sålunda ingick
ban en öfverenskommelse med andre
violisten i sitt kapell, Giordano
Valen-tino, som gjort sig känd såsom rätt
duktig komponist men som trög och
utan all äregirighet hellre satt vid
skänkdisken i Toldi-osterian, än gjorde
bruk af sin talang. Jomelli lofvade
honom en penningsumma om han ville
uppträda som auktor till en ny opera,
som skulle uppföras tinder hans namn,
och Yalentino gick med nöje in derpå.

Nu fullbordade Nikolo sitt verk,
som seglade fram under Valentino3
flagg. Såväl i Neapel som i Rom
hade det ’ysande framgång. Yid
första uppförandet förteg Nikolo att han
var komponisten, men då hänförelsen
stegrades vid upprepade
föreställningar, trädde han fram såsom verkets
rätte skapare, och nu hade han
vunnit terräng såsom komponist.

Den mäktige kardinalen Alessandro
Albani var just vid denna tid i
Neapel och han, en stor musikvän, fick
höra Jomelli8 opera och öfvertalade
honom att följa sig till Rom. Nikolo
följde naturligtvis uppmaningen, och
det befann sig att den vatikanska
kapellmästarebefattningen vid St. Peter
just då var ledig. För att erhålla denna

fordrades dock en examen, som
sär-skildt rörde de grundläggande
principerna för musiken. Jomelli var
medveten om sin nu i hela Italien redan
bekanta storhet, men “de första
grunderna” hade han, den hederlige
Mu-zillo till trots, aldrig brytt sig om.
Han hörde, han kände musik med
hvarje fiber i sitt väsan — men att
nu behöfva aflägga examen och intyga
sitt teoretiska vetande — det var
fatalt!

Men han beslöt sig snart, tog en
vetturino som i hast förde honom till
Bologna, där pater Martini, den
vidt-berömde italienske läromästaren, bodde.
Och, under öfver alla under! —
Nikolo Jomelli lärde under knappa två
veckor hos fra Martini, hvad andra
ej medhunno på ett helt år. Lärare
och lärjunge förvånades ömsesidigt
öfver hvarandra och Nikolo återvände
segerviss till Rom.

Sjelfmedveten och dristig som
alltid trädde den vackre, genialiske
konstnären åter fram för kardinalen, hans
svarta ögon lågade och de mörka
lockarna kastade han med ett raskt
grepp tillhaka från den hvita pannan:
“Buon gjorno, Eminenza!“ utropade
han muntert, “nu är jag beredd till
profvet — men med ett enda litet
villkor — man må lämna mig
fullmakten, som S:t Peters kapellmästare
eller icke; — efter aflagd examen
förbehåller jag mig emellertid att å
min sida ställa några musikteoretiska
frågor på de lärda herrarna — detta
är mitt villkor.“

Hans eminens blef först något
förbluffad öfver detta villkor, men sedan
skrattade han hjärtligt och
underrättade herrarna i pröfningskollegiet om
konstnärens ovanliga fordran.

Dagen därpå, en härlig
marsmor-morgon 1737, erhöll Nikolo Jomelli
fullmakten på platsen som
kapellmästare vid St. Peter i Rom; om
examen blef ej vidare något tal.

Men en bitter perla låg i botten
på glädjekalken: han måste förvalta
sitt ämbete ogift, ty vatikanens lagar
fordrade äfven celibat af
kapellmästaren. Han arbetade nu rastlöst, och
redan under samma år skapade han
två nya operor, till hvilka Metastasio
lämnade honom texten. För Florenz
skref han 1738 operan “Odoardo“,
som han själf der dirigerade. Rik
på guld och ära återvände han till
Rom. Förtjust och förskräckt på
samma gång fann han här sin
Gianetta, och nu kunde han icke längre
stå emot; han sade upp sin plats,
gifte sig med den älskade och skref
inom kort tid tjugufem operor samt
åtskilliga motetter, messor och
oratorier.

Hans äktenskap blef trots b ans
ursinniga svartsjuka rätt lyckligt. Det
berättas, ehuru ryktet ej har kunnat
bekräftas, att han till och med
lönn-mördat ock kastat i Tibern en af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free