- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
51

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 5 April 1904 - Theodor Bertram (med porträtt) - Gralsberättelsen i Rich. Wagners »Lohengrin» (efter Aug. Richard-Weimar)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

också kommer att uppträda här
likasom i “Don Juan“, “Den flygande
Holländaren“ och “Valkyrian”. Några
biografiska notiser om den ärade gästen
följa här.

Theodor Bertram är född den 12
febr. 1869 i Stuttgart, son af en
bekant barytonist, Heinrich Bertram, och
den dramatiska såDgerskan Marie
Bertram, f. Mayer. Af sin far erhöll han
undervisning i sång. Redan som
17-åring gick han, efter studier vid
musikkonservatoriet i födelsestaden, ut i
världen som musiker, som
instrumentalist, kunnig i trakterande af såväl
violoncell och basfiol som cornet å
pistons och basun. Ett par år
derefter upptäckte en teaterdirektör hans
dramatiska talang och han uppträdde
med sin första roll såsom Karl Moor,
hvarpå följde flere. Ena aftonen i
orkestern, den andra på scenen
förvärf-vade han sig sålunda en betydande
rutin.

Af en händelse upptäckte nu en
annan kapellmästare hans röst,
hvilket han med stor glädje förkunnade
för de sina i hemmet. Följden var
att han blef hemkallad och fick
studera sång, och ett halft år derefter
började han sin karriär som
operasångare. Följande år blef han kallad
till Hamburg af Pollini, den
vaksamme Stadtteater-direktören, som så väl
förstod att uppspåra och förvärfva
talanger, men detta inträffade det år,
då koleran våldsamt härjade i denna
stad, hvarföre Bertram flyttade öfver
till Berlin, der han uppträdde under
en säsong tillsammans med S‘agno och
Bellincioni hos Kroll. Kapellmästaren
Weingartner fick der höra den unge
sångaren och telegraferade härom till
operadirektören Possart i München,
hvaraf följde ett engagement för
honom på 6 år derstädes. Af såväl
publik som press vann han här stort i
erkännande, och särskildt firade han
triumfer såsom Don Juan och
Alnxa-viva i ”Figaros bröllop”.

Sedan herr Bertram under ett par
säsonger i Amerika och London
upp-trädt med stor lycka, har han under
ledning af sin direktör och impresarie,
hr Maximilian Burg, gästat i nästan
alla europeiska hufvudstäder och
vunnit rykte såsom en af Tysklands
förnämsta barytonister. I Bayreuth har
han särskildt gjort sig berömd såsom
Wotan och är äfven för nästa säsong
engagerad der, då han också lär
komma att uppträda som Wolfram och
Amfortas. Han är för närvarande ej
fast engagerad utan föredrager
gästspel med biträde af sin impresarie.

Mångsidigheten hos herr Bertrams
konstnärskap visar sig deraf, att han
utom att excellera i Wagnerpartier
äfven är framstående Mozart-sångare
och framställare af så skilda
operapersonager som Kasper, Luna, Czaren,
Mefisto etc. Utom Hans Sachs har
hr Bertram med mycken framgång
sjungit Beckmesser i “Mästersångarne“.

Hr Bertram ingick 1897 äktenskap
med den berömda operasångerskan fru
Fanny Moran-Olden.

Herr Bertrams röst besitter ett
omfång från djupa e till höga a och
utmärker sig för mycken kraft, välljud
och jemn utbildning i alla lägen. Han
är tillika en ståtlig gestalt med
fördelaktigt utseende och hans
dramatiska förmåga är ganska betydande.

——

Gralsberättelsen i Rieh. Wagners
“Lohengrin“.

(Efter Aug. Richard-Weimar.)

Jag förutsätter att operan
“Lohen-grin“ är våra läsare bekant till sitt
innehåll, ifråga om text som musik.
Otvifvelaktigt är det viktigaste
stället i densamma Gralsberättelsen.
Denna förklarar det föregående och
framställer orsaken till katastrofen. Det
torde dock ej vara allmänt bekant, att
denna berättelse ursprungligen, efter
ett äldre utkast, hade en väsentligen
olika gestalt mot deD, som vi nu
känna från scenen eller af
klaverut-draget.

Storhertigliga hofteatern i Weimar,
hvilken den 28 aug. 1850 såsom
fest-föreställning till firande af Goethes
minne på hans födelsedag under
ledning af Franz Liszt uppförde
“Lohen-grin“ för allra första gången, är i
besittning af ett bland de äldsta, om
icke det allra äldsta
“Lohengrin“-par-titur. I detta finner man
Gralberät-telsens originalatfattning, sådan
Wagner ursprungligen diktat och
komponerat den, men på scenen har denna
aldrig uppförts, endast såsom ett
intressant försök några gånger på
konserter t. ex. i Berlin, Weimar och
senast i München.

Det torde kunna intressera de
många som känna till “Lohengrin“ och
hört denna, af Wagners verk för
scenen mest uppförda opara, att göra
bekantskap med nämnda tillägg till
Gralsberättelsen, hvarföre detsamma i
öf-versättning här anföres. Förut må
erinras om slutet af operans handling.

Sedan i tredje aktens första tablå,
scenen i brudgemaket, Elsa genom sin
ifver att lära känna nsmnet på sin
brudgum, hvilket hon lofvat att ej
efterfråga, vållat skilsmessan mellan
henne och honom, och då Lohengrin
dödat den med sina män, inträdande
Tel-ramund, som vill döda honom i
sjelf-va brudgemaket, visar aktens andra
tablå samma öppna plats som i första
akten med den stora eken på en kulle
till venster, der man uppsatt kung
Henriks tron. De brabantska
ädlingarna församlas jemte folket, och kung
Henrik inträder, helsad af de
närvarande. Kort derpå inkommer också
( Elsa med sina tärnor; Telramunds lik,

öfverhöljdt af en kappa, föres fram
för konungen och Lohengrin infinner
sig färdig att anträda återfärden,
under det han först förklarar för
konungen hur han i nödvärn dödat
Telra-mund och sedan hur Elsa med sitt
löftesbrott omintetgjort föreningen
mellan henne och honom och dermed
krossat bådas lycka. Hon har fordrat att
veta hans namn. Han meddelar nu i
“Gralsberättelsen“ hvem han är och
hvarifrån han kommit.

Denna berättelse må här anföras i
sin helhet om än början är från
operans uppförande välbekant. I
operatexten (öfvers. af Fr. Hedberg) jyder
den sålunda:

”1 fjärran land, dit edra steg ej hinna,
Tronar en borg, som kallas Montsalvat;
Ett härligt tempel i dess midt vi finna,
Så dyrbart som på jorden intet var.

Ett altarkärl af underbar förmåga,

Som högsta helgedom bevakas der:

Det blef, — att vårdas utaf renhets låga, —
Till jorden nedfördt af en englahär.
Hvart år en dufva sig från himmeln

sänker,

På nytt att stärka kärlets underkraft.
Dess namn är: Kalten, salig tro det
skänker

Det ridderskap, som det sen urtid haft.
Den som nu korad är att kalken tjäna
Den rustar han med öfverjordisk makt,
Det onda3 list han nedslår ej allena,

Nej är lian vald, han nedslår dödens

makt!

Den som af Kalken sändts till fjärran

länder,

Att bistå dygden, som förtrampad är,
Från honom ej sin helga kraft han
vänder,

Om, som hans stridsman, han är okänd

der!

Så helig art har likväl Kalkens styrka,
Att oinvigdas blick den måste sky;

På riddarns namn får derfor ingen yrka,
Ty blir han känd han måsto från er fly:
Nu hör hur tviflet Elsa får försona:
Från Kalken jag till eder blifvit sänd;
Min fader, Parcival, bär nu dess krona —
Dess stridsman, jag — som Lohengrin är

känd!”

I originalpartituret följer nu en
liten korsats, i hvilken äfven konungen
instämmer:

t Hur syns han ej oss underbar.

En helig bäfvan oss betar.*

Derefter fortfar Lohengrin i det ur
sprungliga, ouppförda tillägget —:

Nu hören hur min väg till er jag funnit:
En ton af klagan vinden till oss bar,
Och utaf den i templet vi förnummit,

Att fjärran bort eu mö i trångmål var,
Då nu vi bådo Gral att oss bebåda,
Hvarthän det sändas bör en riddare,

På floden då en svan vi fingo skåda,
Som drog en båt och mot oss simmade,
Min fader, hvilken svanens väsen visste,
Tog honom i sin tjänst. Ty Gralen sagt:
Den honom tjäna vill ett år, han miste,
Förbannelsen, aom trolldom honom bragt.
Nu fick med mig i snäckan sin han skrida,
Dit bort, där hjälparen man väntade.

Ty genom Gral jag utvald var att strida
Och modigt så min läder lemnade.

På floder, öfver haf, som storm
upprörde.

Den trogna svanen med sin båt mig bar,
Tills ändtligen han till den strand mig

förde,

Der nu, med Gud, hos er jag landat

har.”

Konungen och kören uppstämma
derefter:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free