- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
52

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 5 April 1904 - Gralsberättelsen i Rich. Wagners »Lohengrin» (efter Aug. Richard-Weimar) - Musikrevy från Tyskland, af Anteros

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

t När så sin höghet han för oss framställer,
Vårt öga liclga glädjetårar fäller.»

Sedan fortsätter texten med
vanligt kändt innehåll.

* *

*



Betraktar man nu Gralsberättelsen i
sin helhet, såväl den allmänt bekanta
delen deraf som den sist anförda,
uteslutna, och sammanhanget mellan dem,
så kan man fråga om denna till dikt
som musik så underbart bygda första
del af berättelsen, verkligen behöfver
en fortsättning? Måste vi verkligen
också utförligt underrättas om på hvad
sätt den helige Gral erhöll
underrättelse om det trångmål, hvari Elsa
befann sig, och på hvilken väg
Lohen-grin genom svanen drogs till stranden
af Schelde? Eller stå vi icke snarare
så fullständigt underkastade intrycket
af Lohengrins gudomliga sändning, att
äfven det underbara hos honom och
hans uppenbarelse, förekommer oss helt
naturligt?

Rent musikaliskt är andra delen af
berättelsen byggd på de motiv, som
vi känna från förspelet och
Lohen-grins första sång till svanen (med
endast obetydlig harmonisk förändring);
i det hänseendet bringar den oss
alltså ingenting nytt.

Det är ganska betecknande för
dramatikern Wagner, för mästarens
sceniska blick, att han så väl insett
svagheten hos denna andra Gralsberättelse.
Närmare upplyser hiirom ett bref från
Wagner till Liszt, hvilket han 2 juli
1850 skref från Thun till sin vän i
Weimar, som då var som ifrigast
sysselsatt med repetitionerna till första
uppförandet af “Lohengrin“. I detta
bref, hvilket, likasom de föregående
och efterföljande från denna tid,
lem-nar ett oskattbart material
beträffande “Lohengrin“, angifver Wagner sjelf
denna strykning i Gralsberättelsen.
Det är egendomligt nog att finna
Wagner några rader längre ned med all
bestämdhet motsätta sig strykningar
af hvad slag som helst i “Lohengrin”,
ja hellre vill ha sitt verk ouppfördt
än gifvet med strykningar. “Låt mig
nu en gång fullständigt få min vilja
fram! Jag har denna gång bemödat
mig om att sätta musiken i ett så
säkert plastiskt förhållande till dikten
och handlingen, att jag tror mig
fullkomligt säker på min sak. Förlita dig
på mig och anse ej att jag är
partiskt förälskad i mitt eget verk. Skulle
du möjligen se dig nödsakad att med
hänseende till större svårigheter
förkortningar borde företagas, så ber jag
dig tänka öfver, om det i så fall vore
bättre att — i följd af otillräckliga
medel — helt och hållet låt bli
uppförandet“. För att inse hela
räckvidden af detta yttrande må man
betänka, att ett uppförande af hans verk i
konstnärligt och ej minst i finansielt
hänseende måste vara honom högst
välkommet: — men endast i det. fall
att det noga motsvarade hans inten-

tioner. Endast och allenast, som sagdt,
denna enda strykning i
Gralsberättel-sen önskade Wagner sjelf och
angifver skälet: “Jag har“, säger han, “ofta
genomsett stället och öfvertygat mig
om att denna andra afdelning at
Gralsberättelsen skulle göra ett kylande
intryck”. Hur rätt Wagner haft deri,
kan en hvar medgifva: ingen har ju
i den uppförda berättelsen saknat
något eller funnit ett ord för mycket.
I sin nuvarande form står
Gralsberättelsen inför oss såsom ett af de
verkningsfullaste momenten i hela verket.

Musikrevy från Tyskland.

Mars 1904.

Tidpunkten för mitt besök i Berlin
var såtillvida mindre gynsam, som "Kgl.
Opernhaus”, på grund af genom den
ohyggliga teatereldsvådan i Chicago
mot slutet af förra året framkallade
farhågor, för säkerhetsåtgärders
vidtagande måste (på hög befallning) hållas
stängdt ända till innevarande månads
början *. Under tiden spelades i “Neues
Opernhaus“, hvarest emellertid allenast
äldre och särskildt i fråga om
mise-en-scéne’n mindre kräfvande verk
komme till uppförande, deribland Lortzings
sago-opera Undine, med sådana
ypperliga förmågor som frk Hiedler i
titelpartiet samt hrr SommerochLieban
i tenorrollerna, riddaren Hugo och
väpnaren Veit. Samtidigt gåfvos i
“Theater de3 Westens“ några andra, tyvärr
numera i Sverige aldrig representerade,
äkta pärlor af tysk operadiktning,
för-bemälde kompositörs komiska opera
Der Waffenschmied och Marschners
romantiska d:o Templer und Jüdin.
Öf-verhufvud taget har förstaden
Charlot-tenburgs enda, men så mycket mera
fashionabla teater egentligen blott
andra rangens artister, hvarföre dess
direktion lägger an på gästspel af mer
eller mindre illustra stjärnor; för
tillfället af den väl nu på “sista versen“
sjungande, f. d. droskkusken Bötel,
med hans gamla “cheval de parade“,
Der Postillon von Longjumeau i Adams
liknämnda opera. Till omvexling
bju-des på operetter, hvaraf den största
succes’en på sista tiden varit
Offen-bachs odödliga mästerstycke Sköna
Helena, med ett i allo synnerligen
briljant utförande och en öfverdådig
uppsättning efter mönster af den på
“Théåtre dea Varietés“ i Paris.

För att återkomma till kgl. operan,
så fortsattes dess orkesterkonserter
under Felix Weingartners ledning

* Erån estetisk synpunkt har den öfver
hundraåriga byggnaden snaiare lidit än
vunnit på denna »restaurericg», sedan nu
dess yttre dekorerats med en massa
rfldd-ningsjärnstegar, perpetuella utropstecken,
innebärande ett tyst, men dörför ej
mindre vältaligt »memento» om
teaterföreställningars vådor.

efter längre tids mellanrum d. 8 mars
med den sjunde symfoniaftonen. Vid
sidan af Beethoven, Mendelssohn och
Schumann stod på programmet en
modern österrikisk tonsättare, Hugo
Wolff, med sin symfoniska dikt
Penthesilea. Om än i fiåga om
klarhet och formfulländning underlägset
särskildt hans till ett femtiotal
uppgående “Mörike“-sånger —
samman-lagdt har han, inberäknadt sina nästan
lika talrika Goethe-kompositioner, satt
musik till bortåt 250 “Lieder“,
äfvensom till Ibsen “Gillet på Solhaug”,
och hans opera “Corregidor“ torde
vara den efterwagnerska per’odens
mest betydande skapelse —, bär detta
hans ungdomsverk otvetydigt
vittnesbörd om hans ej mindre rika, än
fantastiskt originella geni, som för något
öfver ett år sedan slocknade i döden,
förut omtöcknadt af vansinnets natt.
Utförandet af “Penthesilea“, dirigerad
af Weingartner med utomordentlig
eldighet, blef en prestation af
alldeles enastående art; äfven Schumanns
D-moll-symfoni gick förträffligt, att ej
tala om hofkapellets kända
bravurstycken, Beethovens “Egmont“-uvertyr och
Mendelssohns musik till
“Midsommar-nattsdrömmen“.

Dagen därpå firade en af kgl.
operans mest framstående och värderade
medlemmar, Marie Götze, ett rätt
ovanligt rolljubileum — en tilldragelse,
som i en teaterartists lif spelar en
icke obetydlig roll — i det hon för
femtionde gången personifierade
hjelt-innan i Saint Saöns’ »Samson und Da
lila», hvilken förutan det magnifika
återgifvandet, hvaraf hon sjelf jemte
Wihelm Grüning har förnämsta
an-parten, här aldrig skulle blifvit ett
så framgångsfullt repertoarstycke. Med
en särdeles kraftig samt välskolad
mezzosopran af full och varm timbre,
förenar fru Götze i sin konst en hög
grad af intelligens och temperament.
Wagners Brangäne, Ortrud och
Wal-traute å ena sidan, å den andra
Verdis Amneris, Azucena och Maddalena
— i “Rigoletto“ — finna i henne en
lika bögt konstnärlig tolk samt utgöra
bevis på, huru hon beherskar de mest
heterogena musikaliska gebiet,
hvar-till kommer, att hon skapat sig ett
stort namn såsom vissångerska.

I München gick undertecknad
dessvärre miste om, icke blott att bevista
Per o si-konserterna, hvarest den redan
celebre, unge ledaren af det påfliga
sixtinska kapellet sjelf dirigerade eina
oratorie-kompositioner, utan äfven att
på hofoperan få höra Hans
Pfitz-ners nya romantiska opera Div Rose
von Liebesgarten, hvilken ganska
mycket rosats af kritiken, och der en
nyupptäckt, helt ung bayersk tenorist,
Michael Reiter, lär ha synnerligen
framstått till sin fördel. Såsom Max
i Der Freischütz var han utmärkt på
sin plats. Glanspunkten i denna
föreställning af Webers mästerverk
utgjordes af scenen i Vargklyftan, icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free