Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 April 1904 - Edward Elgar (med porträtt) - Gerontius’ dröm (»Der Traum des Gerontius»). Oratorium af Edward Elgar. Text af kardinal Newman - Grieg- och Monrad-konserternas program
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bombardon, 1 kontrabas, 2 violiner
och piano. Lönen för kapellmästaren
var naturligtvis här ringa mot arbetet
med att dirigera, ai rangera och
komponera, men Elgar blickar med
tacksamhet tillbaka på, denna tid, som gaf
honom erfarenhet i specielt
biåsinstrumentens behandling och klang verkan,
hvaraf han sedan visat sig göra det
bästa bruk i den stora orkestern.
Så förgingo ett par år, troligen
långa nog för den, som hade större mål
att sträfva efter. Då fick han
tillfälle att 1882 upphålla sig under tre
veckor i Leipzig, “den heliga
musikstaden“ för engelsmännen. Han torde
väl då ha klappat på dörrarne hos en
och annan musikförläggare, men de
voro slutna för honom här som i hans
eget land. Återkommen hem erhöll
han 1885 den organistplats som
fadern förut innehaft. Denna skötte
han sedan till 1889. Han lemnade
denna befattning, då han gifte sig med
enda dottern till generalmajoren Sir
Henry Gee Roberts och lefver sedan
endast för studier och komposition.
Emellertid är det en tjenst han
behållit, nämligen dirigentskapet för
Fil-harmoniska sällskapet i Worcester,
grundadt 1898. Elgar har sedan
slagit sig ned i London, som han dock,
efter hvad han sagt till en besökande,
finner allt för bullersam. “Utom
staden“, sade han, “har jag byggt mig
en hydda midt i skogen, der är
härligt!“ Elgar är en sympatisk
personlighet, lång och smärt, något blek,
med brunt hår och mustascher. För
att vara engelsman är han ovanligt
liflig, rättfram och okonstlad.
Konstnären hade nått sina fulla 42
år, han hade hunnit till sitt opus 36
(nästan alla föregående verk äro
orkester- och körstycken), då han bragte
till åhörande i London en af sina större
orkestersaker. Det skedde d. 19 juni
1899 på en Richter-konsert. Detta
verk: Variationer öfver ett originaltema
gjorde en egendomlig verkan på den
fashionabla säsongpubliken. I en kort
inledning förklarade komponisten att
dessa variationer voro karaktärstudier,
porträttbilder af ett dussin bland hans
vänner, men han tillade ”att denna
sak egentligen var en
privatangelägenhet, som ej hade med kompositionen
att skaffa“. Man ansåg det hela som
ett skämt af en dilettant och undrade
på Richter, som upptagit stycket på
programmet. Namnet Elgar var ett
för de flesta främmande namn.
Genast efter första variationen märktes
dock att en stor konstnär här
framstått med kontrapunktisk lärdom,
originalitet och förmåga att åstadkomma
bländande orkesterverkningar. Denna
komposition intresserar dock mest
fack-musici. Den större publiken närmade
han sig mer med den ofvannämnda
uvorturen “Cockaigne” (1901). Elgar
har för öfrigt komponerat ett
Corona-tionsoäe för kör och orkester,
oratoriet The light of life (“Lux Christi”,
Worcester, musikfest 1896),
kantaterna The black knight (1893), Kin g Olaf
(1896), ett körverk: “Scener från
bay-riska höglandet“, “Spansk serenad“ för
kör o. ork., konsertuvertyren
“Frois-sart“ (Worcester, musikfest 1890),
stycken för stråkorkester, en
orgelsonat, en violinromans med orkester,
sånger, körer, pianoetyder, en
symfoni m. m. Slutligen må nämnas hans
senaste stora oratorium Apostlarne,
uppfördt i oktober förra året vid
den musikfest som då hölls i
Birmingham under Hans Richters ledning.
Det är de tre hufvudpersonerna
Petrus, Johannes och Judas, som i detta
förekomma. Detta verk är, såsom
Elgar brukar, skrifvet med ledmotiv.
Såsom modern komponist sluter han sig
naturligtvis till Wagner, men i
afse-ende på ledmotiv säger han sig ha
an-vändt sådana långt innan han kände
en not af Wagners kompositioner.
Elgar är onekligen en individualitet,
intressant och originel, alldrig trivial
och banal.
Gerontius’ dröm.
(•Der Traum des Gerontius»).
Oratorium af Edward Elgar. Text af
kardinal Newrnan.
Ofvannämnda oratorium blef utom
England först bekant genom
uppförande vid en stor musikfest i Düsseldorf
för ett par år sedan. Prof, Buth
der-städes hade hört omtalas dess
förestående första uppförande i
Birmingham och reste dit för att göra
bekantskap med detsamma. Han
föranstaltade sedan en tysk öfversättning af
texten, hvilken är författad af den
bekante kardinal Newman (1801—1890),
och när det derefter uppfördes i
Düsseldorf väckte det stort uppseende,
såsom ett af nutidens märkligaste
musikverk och blef sedan gifvet
flerstädes i Tyskland.
Innehållet i oratoriet är en döendes
tankar och känslor samt
föreställningar om själens lif efter döden, och
kardinal Newman lär ha fått idén till
dikten vid en kär väns dödsbädd. När
författaren kallar sitt verk
“Gerontius’ dröm“ så är anledningen till
namnet att söka i den senare delen, deri
verklighetens värld har lemnats och
den osynliga för den kropplösa själen
(Gerontius’) endast föresväfvar såsom
en “dröm“- Första delen åter
framställer den döende Gerontius, som i
bekännelsen af sin tro inför de vid
hans dödsbädd församlade vännerna
söker styrka till öfvervinnande af
dödskampens marter. Andra delen
börjar med en dialog mellan
Gerontius’ själ och en engel. Gerontius
frågar nu engeln om han icke skall
ställas genast inför sin domare. Engeln
svarar att han nu endast kommit till
förgården af domarens tron. Han får
nu höra ett vildt skri och engeln
upplyser honom om att det är
demonernas raseri han hör, hvilka fordra att
själarne skola tillhöra dem, och
uppresa sig mot Gud. Demonernas kör
omvexlar nu med engelns och
Geron-tius-själens samtal samt en kör af
eDglar; äfven dödsengeln samt körer af
röster från jorden och från skärselden
instämma. Det hela slutar med en
kör af englar, hvilka sjunga “Guds
helighet vare prisad i höjden!“
Efter första uppförandet i Tyskland
yttras om oratoriet i en af dess
musiktidningar följande: “Försöket att i
musik återgifva det transcendentala,
metafysiska i en öfverjordisk
föreställningsvärld har i sådan dristighet
ännu ej företagits, icke ens i “Kristus“
af Liszt, till hvilket verk Elgars i ett
och annat sluter sig. Den melodiska
bildningen, och ännu mera haimoniken,
visar att Elgar vetat begagna sig af
den enorma utvidgning, som musikens
uttrycksförmåga vunnit genom
Wagner, Liszt och Berlioz, men derjemte
förblifvit en fullt sjelfständig
konstnärlig personlighet. Ofta
karakteriserar han med väl knapphändiga tema;
Elgar tycks företrädesvis vara
stäm-ningskonstnär, som med
utomordentlig intuition och uttrycksförmåga
för-djupadt sig i det högpoetiska,
mensk-ligt och gudomligt nära omslutande
ämnet. Framfor allt har han funnit
melodiska bilder för uttryck af den
himmelska friden. Här har
komponisten skapat något oförgängligt. Men
äfven det demoniska själslifvets kraft
har han frambesvurit, ofta med en
förfärande skarp karakteristik, såsom i
de kromatiskt framstormande
demonkörerna. Särskildt i körpartierna
visar sig Elgar som mästare i fråga om
den polyfona byggnaden, deri han
förstår att genomdränka sin
kontrapunk-tik med så äkta känsla, att åhöraren
knappast märker hur konstfullt dessa
tonbilder äro sammanväfda. Hvad den
instrumentala koloriten beträffar står i
glans och rikedom ”Gerontius’ dröm“
icke tillbaka för något af de
modernaste orkesterverken. Med ett ord:
detta oratorium är ett verk, som
visserligen lider af monotoni till vissa
delar, men som, i fall man ser till
de3S företräden, företer något
utomordentligt och på den andliga
kantatens område är det m6st betydande
verk som efter Liszt trädt i dagen.”
PIPl
Grieg- och Monrad-konserternas
program.
Edvard Griegs senaste besök hos
oss gälde egentligen endast
konsertsalen och kammarmusiken, sålunda
hvad programmen beträffar hans
piano-och solosång-kompositioner samt duet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
