- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
67

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 Maj 1904 - Musikpressen - Litteratur - Följetong: En första kärlek. Ur Josef Haydns lif, af Elise Polko

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sång är Olssons om de tre riddarne,
som drogo at att se sig om i världen
men helst dock vilja “äta stekar bäd’
varma och kalla“ etc. Sången är i
kuplett-form med upprepad melodi. Ad.
Wiklunds båda sånger äro vackra och
intressanta äfven till
ackompanjemanget, om än modulationen här och där
förefaller litet konstlad.

Litteratur.

På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit:

Zeitschrift der Internationalen
Musik-gesellschaft. Jahrg. V. Hett. 8. Maj 1904.

Detta häftes innehåll är följande:
Friedrich Spiro (Rom): Tschaikowskys
Stellung im internationalen Musikleben.
— W. Altmann (Friedenau): Josef
Re-bicek (f 25 mars 1904) — E.
New-man (Birmingham): An Impressionist
Critic. — H, Leichtentritt (Berlin):
Oskar Fried: Das trunk’ne Lied aus
dem Zarathustra. — B. Scrinzi
(Bombay): The Janko Keyboard and
Simplifikation. — Musikberichte,
Vorlesungen etc.

FÖLJETONG.

En första kärlek.

L’r Josef Haydns lif

af

Elise Polko.

Ett förfärligt åskväder urladdade
sig sent på eftermiddagen af en varm
junidag öfver Wien och dess
behagfulla omgifningar. Svarta molnmassor
hängde tunga och hotande, blixt på
blixt slog ned och åskan rullade med
skakande våldsamhet. Slutligen efter
långt raseri tycktes den osynlige
jättens vrede mildras, hans röst blef
mattare, och ur hans eldögon föllo ett
vederqvickande regns tunga droppar.
Småningom ljusnade himlen, tindrande
små stjernor vågade sig fram, och till
sist kom fader måne segerrikt
framskridande i sin ljusa mantel, liksom
ville han förkunna menniskorna:
“Varen lugna! Jag är här; allt är
öfver-ståndet.“

I ett smalt, högt hus, som låg helt
undangömdt på en trång gata, voro
dock fönstren och till och med
fönsterluckorna ännu tätt tillslutna.
Innanför i det lilla rummet brann ett
ljus, och två kvinliga gestalter sutto,
ängsligt smygande sig intill
hvarandra, i dess mörkaste vrå. De voro
systrar, flickor af aderton och nitton
år, enda barnen till en flitig, stilla
borgare, hvilkens skylt med sina prun-

kande, färgrika emblemer betecknade
honom höra till perukmakarnes lofliga
skrå. Den längre af de båda
flickorna reste sig nu, öppnade luckor och
fönster, släckte ljuset och sade
lugnande: “Kom. Doretta! visa icke längre
någon barnslig fruktan! ovädret är,
tack vare den heliga modren, lyckligt
förbi. Kom blott till fönstret och dröj
icke! det är nu så ljuft derutanför.“
Doretta kom, och månen belyste de
ungas ansikten, fröjdade sig öfver dem
och ville alldeles icke gå derifrån.
Doretta, den yngsta, framställde till
åskådande ett litet af mörka, krusiga
lockar omgifvet hufvud, ett fylligt,
brunlätt, rundt ansikte, brinnande ögon
och en liten körsbärsröd mun.
Hennes något yppiga figur var af
knappast medelmåttig längd, och hennes
rörelser voro häftiga och fulla af
undertryckt passion. Johanna, den
äldsta systern, såg ut som majklockor
och blåklint, så fin och hvit var
ansiktets, halsens och händernas färg,
så mörkblå hennes stora, klara ögon.
Hon bar en liten snöhvit hufva,
sådan som Wiens borgarflickor då för
tiden brukade, ty man skref årtalet
1759, och det på den tiden öfliga
pudret hade blott helt lätt berört
hennes gullgula, rika lockar.

Efter en paus hördes återigen den
smärta Johannas milda röst: “Hvar
kan väl Haydn hålla till? Han brukar
eljest alltid vara hemma vid denna
tid; måtte den heliga modren i
rättan tid hafva fört honom till någon
skyddande fristad, då ovädret var i
annalkande.“ Doretta svarade
ingenting, men hennes bröst häfde sig
oroligt och hennes mörka ögon tycktes
vilja genombona det aflägsnaste
fjer-ran. Då inträdde den hedersamme
borgaren och hårfrisören Keller, en
liten flink man med skarpa drag och
rastlösa, men vänliga grå ögon. I
handen höll han en väldig lockperuk,
hvilken han ifrigt inpudrade och
utropade dervid: “Nå, barnungar! är vår
hyresgäst, den unge sällen, ännu icke
här? I sin vindskammare finns han
icke; har redan en gång klättrat dit
upp; tänkte han var hos er; är dock
besynnerligt, huru denne lättfotade
springfelt, denne muntre musikant
vuxit fast vid mitt gamla hjerta! Jag
är orolig för pojken, som en fader
för sin son, om den slyngeln dröjer
ute en stund längre än vanligt. Och
på samma sätt är det med mina
flickor. Himlen vete, hvad han gjort
med oss allesammans. — Ar det icke
så? he!“ slutade han leende. En
förtjusande rodnad var Johannas svar;
Doretta mumlade några obegripliga
i ord, kastade stolt hufvudet tillbaka
j och gick vredgad från fönstret.

“Hvem vet, hvar han nu igen
blif-! vit af, den besynnerlige pojken!“
fortfor fadren betänksamt, efter ett
ögonblicks tystnad. Kanhända har den
gamle, vederstygglige italienske
sång-i mästaren, hur heter han nu igen?

“Porpel“ — “Porpora, pappa,“ rättade
Johanna mildt — “nä, gerna för mig
— Porpora återigen släpat honom med
sig och låter honom nu afskrifva
noter åt sig. Yid den helige Josef! är
det icke otroligt, huru mycket Haydn
gör för dessa musikanter och för sina
egna elever! Som ett jagadt rådjur
hoppar han hela dagen omkring från
den ena till den andra, alltid färdig
till hvarje tjenst; jag tror till och med
att han gerna skulle borsta stöflarne
åt mäster Gluck, af hvilken man nu
gör så mycket väsen, om denne ville
förespela honom ett stycke. “För sin
älskade musik gör Josef Haydn allt!”
sade han mig en gång. Men alla hans
tjenster, all hans ifver, hans
akom-panjemang vid Porpels sånglektioner,
hans komponerande, intet, intet
inbringar honom ens så mycket som ett
öre! Ingen menniska betalar honom,
emedan han icke begär något af
någon! Jag har på hela den tiden han
bott hos oss, och det är nu ganska
länge, icke inhändigat en enda skilling
för logis och vivre, men jag kan
också, Gud ske lof! vänta. Har ni
likväl kunnat märka, att den unge
mannen bekymrat sig derom och försökt
att förtjena något i klingande mynt?
Har ni någonsin hos honom
varseblif-vet ett sorgset ansikte, eller blott en
svårmodig min? Här träder han alltid
in genom dörren med ett sådant
anlete, att man skulle kunna tro, att
vår allernådigaste kejsare just nyss
skänkt honom hela sitt rike. Och
frågar man då i sin förvåning: Nå, Haydn,
hvilken lycklig händelse har inträffat?
då ler han så att man blir helt varm
om hjertat och säger: “Porpora har
berömt mig;“ eller: ”Gluck har
klappat mig på kinden;” eller: “jag har

funnit en vacker blomma;” eller:
“himlen är i dag så härligt blå och solen
skiner så klart!” Sitter han icke
der-uppe på sin vindskammare vid sitt
maskstungna klaver, som om han satt
på en kungatron, och glömmer för
sina narraktiga sonater af kantor Bach,
om hvilken han så ofta talar, både
att äta och dricka? Och dervid dessa
evigt glada ögon! Det förekommer mig
i sanning ofta, då den unge mannen
på så sätt träder in till mig och
helsar sitt god morgon, som om han
kastade en blombukett till mitt hjerta,
och jag måste göra våld på mig sjelf,
för att ej falla honom om halsen. Barn,
jag säger eder, att den gode Guden
har slösat mycken nåd på denne
Josef Haydn. Han skall antingen här
på jorden uträtta stora ting, eller snart
dö; ett af de tu går säkert i
fullbordan!“

Knappt hade dessa profetiska ord
gått öfver den ifrige talarens tunna
läppar, då ett sakta klappande på
dörren hördes, och Josef Haydn, på
husfadrens hastiga “stig in!“ syntes
på tröskeln. Hans tunna kläder
drö-po liksom hans vackra ljusbruna hår,
och han darrade synbart af väta och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free