Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 Maj 1904 - Följetong: En första kärlek. Ur Josef Haydns lif, af Elise Polko - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
köld i alla lemmar; dock bar han sin
smärta gestalt liksom triumferande
högt upprätt, och på hans älskliga,
barnsliga ansikte låg en sådan glans,
en så feberaktig glädje, utt Johanna
ängsligt sprang honom till mötes och
med darrande röst frågade: “Haydn,
hur är det fatt med eder? Hvad har
händt?“ — “O, något underbart,
käraste Johanna,“ svarade ynglingen
in-spireradt, “något ganska lyckligt! Hör
blott, hör! Och ni också, fader Keller,
måste höra på och äfven Doretta!”
Och dervid drog han dem med mildt
våld till midten af rummet och
berättade fort och upprörd:
”Jag fördröjde mig hos en af mina
elever, som har temligen svårt att få
den kära musiken i fingrar, hufvud
och bjerta, något för länge, ty jag
hade i går lofvat mäster Porpora, att
i dag klockan 7 på aftonen infinna
mig hos honom för att hemta några
nya arier, hvilka jag gerna ville
studera, för att vid mästarens nästa
sångtimma kunna riktigt bra ackompanjera
desamma. Porporas boning ligger
ganska långt aflägset från min elevs hus;
jag skyndade med snabba steg dit,
men träffade ej mästaren hemma.
Sedan jag en stund tålmodigt, men
för-gäfves, afvaktat hans återkomst,
af-lägsnade jag mig, för att senare ännu
en gång höra efter, och flanerade
omkring utom staden. Här var det
ganska varmt och kvalmigt; luften rörde
sig ej, blommorna sänkte djupt sina
små hufvuden, träden gåfvo knappast
någon doft och ingen fågel syntes.
Blickande upp mot himlen varseblef
jag, huru Herrans välsignade hand
redan närmade sig, och hörde på
af-stånd hur åskan sakta mullrade. Då
påskyndade jag mina steg, tänkte på
eder oro och nästan flög för att
uppnå edert kära hem. Ilande genom en
sidogata, hörde jag plötsligt tonerna
af ett klaver. I kunnen väl begripa,
att jag måste stanna, i synnerhet då
jag kom att tänka på, hvem som
bodde i det stora grå huset. Jag trängde
mig tätt intill muren midt under det
öppna fönstret, hvarigenom tonerna
svallade. Hvad jag här hörde, mina
kära vänner, låter sig ej med ord
be-skrifvas, men jag förvarar det i
djupet af mitt bröst. En stor, herrlig
själ uppenbarade sig här under åska,
storm och blixt för den öfverlycklige
lyssnaren, och trängde kämpande,
sträf-vande, utan rast, segrande, genom alla
naturens fasor, genom allt
elementernas vilda uppror, emot den höga
him-lem. Det var den sublime mäster
Gluck, som spelte. Då han slutat
hade det blifvit stilla och klart rundt
omkring: jag såg hur den höga
gestalten böjde sig ut genom fönstret;
jag kände igen det ädla, allvarliga
ansiktet; de djupsinniga ögonen
sväfva-de frågande ut i den vida, vida
rymden. Storartade skapelsetankar på
blif-vande sällsynta verk fyllde säkert i
detta stilla ögonblick hans bröst. Jag
åter välsignade med tårar af
tacksamhet och beundran den store mannen
och smög mig långsamt till eder, med
hjerta och själ uppfyllda af
hänryckning! — — Men nu måste jag väl gå
att lägga mig en stund! Störtregnet
har måhända för mycket afkylt mig;
jag fryser och dock bränna mina
händer som af feber.“
“Ja kära barn, skynda! ömsa
genast kläder,“ sade den gamle Keller
bekymrad, “och fort till sängs!
Johanna skall ställa om ett glas
glöd-gadt vin!“ Flickan, upprörd af Haydns
berättelse, förmådde ej svara ett enda
ord; hon reste sig, nickade bifallande
åt fadren och kastade på ynglingen
en innerlig, af tårar fuktad blick;
Doretta sade kallt: “god hvila,
oförsig-tige!” — Och den unge mannen
lem-nade rummet.
Följande dagen var stor sorg och
bedröfvelse i den hederlige borgaren
och hårfrisören Kellers hus. Josef
Haydn låg sanslös och i hetsig feber.
Den tillkallade vise doktorn, med
peruken på sned och stora gröna
glasögon, förklarade visserligen sjukdomen
i början blott för en liten förkylning,
men redan på tredje dagen skakade
j han betänkligt på hufvudet och
menade att det nionde dygnet skulle
medföra ett dåligt resultat. Hela krus,
fulla af medicin af allehanda färger,
alnslånga plåster och tjocka piller
in-gåfvos, pålades och bibragtes den
stackars sjuke, men förgäfves! Josef
Haydn ville icke komma sig före igen
eller vakna ur sin yrsel, utan låg der
orörlig, med oupphörligt flammande
kinder och kort andedrägt, samt
fantiserade saligt leende om himmelska
harmonier och englar, som sjöngo.
Ofta måste han hört sällsynt sköna
melodier, ty allt emellanåt utropade
hans feberskälfvande läppar
inspire-radt: “o, huru underbart ljufva äro
icke dessa ljud! o, hur saligt glad
denna sång! och han utbrast vid
sådana ord i tårar af hänryckning.
Den vackra Johanna satt hela
timmar i heta tårar vid hans bädd och
vred sina händer i dödlig ångest,
Äfven Dorotea smög sig understundom
in i den lilla vindskupan, men sade
aldrig ett medlidsamt ord, kastade
endast en förtärande blick på den sjuke,
drog pannan i mörka veck, vände sig
om och gick derpå hastigt åter ut.
Pappa Keller vankade tröstlös
omkring, pudrade alla sina peruker illa
och glömde att betjena till och med
sina hundar. “Kommer du ihåg min
profetia?“ sade han då och då med
dof röst till sin äldsta dotter, “ser
du, han måste dö!“
Så kom ändtligen det fruktade
nionde dygnet, och den sjukes utseende
ändrade sig också verkligen genast.
Rodnaden på kinder och läppar
försvann och lemnade rum för dödens
blekhet; andedrägten hämmades och
stockade sig; dödens vingslag ryckte
allt närmare och närmare. “Ännu
denna natt slutar den arme sitt unga
lif, eller är jag ej värdig att kallas
den höglärde Eskulaps lärjunge!“ sade
den vise doktorn med förnumstig min.
Johanna hörde dessa ord och
genom-bäfvades af förskräckelse. Upprörd
och halft sanslös af förtviflan,
darrande af smärta, ilade hon till sin
aflägsna kammare och kastade sig der
på knä för en liten Mariabild. Länge
vred hon sig, utan att kunna finna
ord, framför den nåderika modrens
ansigte, men slutligen sade hon högt:
“Heliga himladrottning, o, låt min
älskling blifva frisk! Behöfves ett
offer så tag mig! tag mitt unga lif!
Heliga Maria, se jag lofvar dig att för
evigt egna mig till din tjenst, att
blifva en from klosterjungfru och att
taga slöjan som din sons brud!
Heliga jungfru, bönhör mig! tag emot
mitt löfte! ack, förbarma dig öfver
min jämmer, skänk hälsa åt den
lidande, rädda, o rädda den döende!“
Och sedan hon så i sitt qvalda
hjertas namnlösa smärta bedt, lyfte
hon åter upp sina ögon, och då
tycktes det henne, som om blommorna i
den blänkande krukan framför
Mariabilden, hvilka så nyss hade sänkt sina
förvissnade hufvuden, åter frisknade
till och logo emot henne. En ljuflig
fröjd genomströmmade hennes
barnsligt troende hjerta. ”Maria emottager
mitt heliga löfte!“ jublade hon.
(Forts.)
(gT («jYjflT-g)
Från scenen och
konsertsalen.
Kgt. teatern. April 20. R. Wagner: Val’
kyrian (Brünnhilde: fru Jungstedt; Wotan]
hr Wallgren). 21, 24, 28. Lange Müller]
Vikingablod (Prinsessan: frök. Davida Hesse]
(deb.) Sjökonungen: hr Martin Oscar (deb.)’
fostermodern: fru Claussen). — 23.
Saint-8aens: Simson och Delila. — 25. v.
Flo-tow: Martha. — 27. Adam: Konung för en
dag (Nemea. Zelida: fru Hellström, frk.
Lindegren: Zephoris: hr Malm). 29. Gluck:
Orfevs; Mascagni: På Sicilien. — 30.
Gou-NoD: Faust (Margareta: frk. Lykseth). —
Maj 1. Bizet: Carmen. — 2. Verdi: Den
vilseförda — 4. R. Wagner: Tannhäuser
(Elisabeth: fru Hellström, Wolfram: hr
Oscår (debut).
Vasa-teatern. April 20—25 Millöcker:
Trollslottet. — 27. — Maj 3. Auiier: Den
svarta dominon, Opéra comique i 3 akter
af E. Scribe (Angelina, Brigitta, Petronella,
Ursula: frkn. Keyser, Hamberg, fruar
Grönberg-Rowe, Ringvall; Don Massarena,
Don Juliano Apuntador, Lord Elfort, Gil
Perez: hrr Adami, Ullman, Ringvall,
Sve-delius).
Musikaliska akademien. April 26.
Musikföreningens 3:dje Abonnementskonsert.
Biträdande: fru Dina Edling, hr Ake
Wallgren; k. hofkapellet. Dirigent: prof- Franz
Neruda. Program: 1. G. F. Händel:
Konsert för stråkorkester (G moll); 2. Enrico
Bossi: »Canticum canticorum » (»Salomos
höga visa») biblisk kantat för soli, kör
och orkester.
Vetenskaps-akademien. April 20.
Sonatafton (l a) af Richard Andbrsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
