Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 25 Maj 1904 - Anton Dvorák † (med porträtt) - Iver Holter (med porträtt) - Musiksäsongen i Italien 1903—1904 (Milano, Roma, Firenze, Napoli, Palermo), af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fymen. Man har förevitat Dvoråk att
han stundom är något banal, men en
originell melodik och mångskiftande
rytm kan ingen förneka honom, och
en mästare är han i fråga om
instrumentation och orkesterkolorit. Hans
musik har likasom han sjelf utgått från
folket; enkel, okonstlad och
tillbakadragen, var han till sin natur. Trär
och kärf kunde han stundom visa sig,
heter det, men hans hjärta slog dock
af kärlek till medmenniskor, till sitt
hemlands folk och natur.
Iver Holter.
Vid den stora skandinaviska
musikfesten under utställningen här i
Stockholm för sju år sedan hade man
tillfälle att göra bekantskap med den
norske tonsättaren och dirigenten Iver
Holter, som då på tredje konserten i
musikhallen förde fram en sin
komposition ”Suite“ för stor orkester som
han sjelf dirigerade och för hvilken
han skördade lifligaste bifall. I dessa
dagar återse vi honom här såsom
dirigent för en sångkör: “Kristiania
Haandverkeres sangforening “ Denna
kör har två gånger deltagit i
sångarfärd till Paris, och 1893 gaf kören
konsert i Köpenhamn. Iver Holter
har varit föreningens dirigent under
omkring 12 år.
Då vi i dagens nummer med
anledning af de norska konserterna
intaga porträtt af deras dirigent må det
också följas af biografiska uppgifter,
hufvudsakligen reproducerade från
tidningens festnummer vid tiden för de
nämnda utställningskonserterna.
Iver Holter, prestson, är född den
30 dec. 1850 i Gausdal. Tidigt
visade han musikaliska anlag, och hans
mor, en utmärkt amatris, gaf honom
första musikundervisningen, men vid
7 års ålder blef han moderlös och
saknade sedan länge sådan undervisning.
Sedermera fick han lektioner i
violinspelning af organisten i Skien Rojahn.
Ar 1869 kom han till Kristiania för
att studera medicin men idkade också
med ifver musik, i det han spelade
violin för Fredrik Ursin och lästo
harmonilära och kontrapunkt hos Johan
Svendsen, då dirigent i
Musikforeningen. Samtidigt härmed deltog han i
stråkkvartetter och spelade i
Musikforeningens orkester, hvarigenom han
gjorde goda förstudier för sin senare
dirigentverksamhet.
År 1876 reste han på Svendsens
råd till Leipzig, der han vid
konservatoriet studerade kontrapunkt och
komposition under Jadassohn, Richter
och Reinecke. Som innehafvare af
statens konstnärsstipendium vistades
han 2 år i Berlin och vände 1881 åter
till Kristiania, der han måste
uppehålla sig med lektioner men gjorde
lycka med en konsert, å hvilken han
framförde endast sina egna
kompositioner. År 1882 anstäldes han efter
Grieg som dirigent för “Harmonien“ i
Bergen och firade 1883 vid
sångarfesten i Trondhjem med denna en stor
triumf. För ytterligare utbildning
reste han 1884 till Tyskland och fick
då i musiksällskapet “Euterpe“ i
Leipzig dirigera sin F-dur-synfoni, rönande
bifall af publik som kritik. Vintern
1885—86 återtog han befattningen i
Bergen och tillträdde 1886 platsen som
dirigent för Musikforeningen i
Kristiania. Denna, stiftad af Grieg 1871,
hade, sedan Svendsen 1883 flyttade
till Köpenhamn, Johan Selmer i tre år
till ledare. Den eger omkring 500
medlemmar och ger årligen 6 stora
konserter, ofta med biträde af
framstående utländska solister.
Holter tillhör som tonsättare helt
och hållet den nya skolan men med
individuel prägel. Hans kompositioner
utmärka sig för bred melodiföring i
förening med en kraftig rytmik på ett
karakteristiskt men naturligt
harmoniskt grundlag, såsom det heter i en
om honom skrifven biografi. I hans
op. 1, stråkkvartett (Ess d.), spåras
inflytande af läraren Job. Svendsen,
men redan i op. 2, “Bagateller“ för
piano, bryter sig hans individualitet
igenom. I op. 4 “St. Hanskveld,“ idyll
för stråkorkester, visar tonsättaren
redan en märklig talang i orkesterns
behandling. Af Holters öfriga
tonsätt-ningar må nämnas musiken till “Götz
von Berlichingen“, “Romance“ för
violin och orkester, 5 häften sånger (op.
5, 7, 9, 11, 13), “3 novelletter“ för
piano och hans ”Höstmesse-Kantat” för
solo, kör och orkester.
Under sin fleråriga dirigent verk
samhet i Kristiania Musikforening har Iver
Holter inlagt stor förtjenst om
musik-lifvet derstädes samt tillika
förtjenst-fullt verkat som Orkesterforeningens
ledare ocb, som sagdt, instruktör för
“Haandværkeres sangforening.“
Musiksäsongen i Italien.
1903-1904.
Milano. Roma. Firenze. Napoli.
Palermo
af
Anteros.
Af de förnämsta italienska
operasce-nerna hafva “Scala“ i Milano, ”Costanzi“
i Roma och “Massimo“ i Palermo
ojemförligt presterat det mest betydande
konstnärliga arbetet. Den förstnämnda,
hvilken öppnades redan d. 10 Dec.
med en alltigenom förträfflig
föreställning af Wagners i Milano f. f. g.
uppförda L’ oro del Ren (Rhenguldet), der
Loge tolkades af Italiens
Wagnerte-norist“par excellence,“
GuiséppeBor-gåtti, och med den bekanta
Wiener-baletten La fata delle bdmbole
(Dock-féen), är den enda, som haft att upp-
visa några egentliga nyheter, nämligen
Giordanos Sibéria och Puccinis Madama
Butterfly — den förra med text af
Luigi Illica, den senare af samme
li-brettist och Giuseppe Giacosa — hvaraf
emellertid den ena nätt och jemt nådde
en “succés d’éstime«, den andra
dere-mot gjorde ett fullständigt fiasko, trots
att deras återgifvande med Rosin a
Storchio, Lelio Zenatello och
Giuseppe De Luca i hufvudpartierna lär
ha varit det bästa möjliga,*) beträffande
den japanska kuriositeten —
”Butterfly“ — något alldeles ”non plus ultra“
i fråga om dekorationer och
iscensättning.
Så mycket mer framgångsrika voro
repriserna af Verdis Rigoletto med de
framstående tenoristerna Anselmi och
Ibos, alternerande i hertigens roll,
samt af Franchettis Germania, Gounods
Faust och Meyerbeers sedan mer än
30 år här ej representerade Dinorah,
hvari den charmanta, allenest
tjugoåriga sigma Barrientos, hvilken
redan för en fem år sedan i Firenze
gjorde en glänsande debut såsom
Ro-sina i Rossinis “Barbiere di Siviglia“,
i det svåra titelpartiet skördade en
verklig triumf. Årets nya balett, La
canzdne del filo (“En sång om tråden“)
tyckes egentligen slagit an tack vare
det briljanta utförandet. Till det
goda resultatet har icke minst bidragit
“Scalas“ renommerade orkester, denna
säsong under Cleofönte
Campani-nis eminenta ledning.
Äfven Costanzi-teatern inledde
spelåret med ett — i Roma ej förut
gif-vet — Wagner-verk, Tristdno e Isölta,
hvars interpretation under ledning af
en så framstående orkesterchef som
Luigi Mancinelli **) rönte mycket
erkännande. Titelrollerna utfördes af
den jemväl sedermera såsom
gralrid-daren i Lohengnn uppträdande
Fio-rello Giraud och Amelia Pinto,
hvilken såsom Isolde och isynnerhet
såsom Gioconda visade sig vara en i
alla afseenden första rangens artist,
medan Kurneval och Brangäne e;
mindre än Telramund och Ortrud i An t.
Magini-Coletti och Elisa Bruno
funno särdeles förtjenstfulla
framstäl-lare.***) Den förre, som i det hela
taget kan sägas varit
Costanzi-säson-gens stödjepelare inom barytonfacket,
har särskildt alldeles öfverdådigt per-
*) Undert. kom sjelf i år ej till Milano,
hvarföre han till ledning för sina
uppgifter måst anlita den alltjemt lika präktiga
Ricordiska musikrevyn »Mus i ca e
Musi-cisti».
**) För dennes kapacitet talar tillräckligt
det faktum, att ban sedan mer än två
decennier dirigerar den italienska operan
i London, hvarföre ock »Costanzi» måste
umbära honom före slutet af sin säsong.
••*) Apropos »Tristan» må såsom en
evenemang omnämnas, att Italiens konung
och drottning, f. f. g. efter sin
tronbestig-ning, å »S. Stefano», annandag jul,
hedrade en teaterföreställning med sin närvaro,
i dit de då åhörde en del af det
Wag-nerska musikdramat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
