- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
83

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 8 Juni 1904 - Musiksäsongen i Italien 1903—1904. Milano, Roma, Firenze, Napoli och Palermo af Anteros (forts. och slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

antikverad bismak, så är don Lorenzo
Per osi s nyaste verk II giudizio
universale (Den yttersta domen), hvilket
jemte hans Stabat mater i början
af april f. f. g. exekverades å
“Co-stanzi“, af så mycket mera
allmän-menskligt, att ej säga aktuellt
intresse. Efter den unge abéens
föregående framgångar hade man med stora
förväntningar motsett särskildt det
förra, men tyvärr blefvo desamma
denna gång näppeligen uppfylda. Det
måste medgifvas, att det storslagna
stoff, som otvifvelaktigt visat sig
öf-verskrida hans krafter, i sjelfva
verket skulle kräft intet mindre än en
musikens Michelangelo. Den lycklige
kompositörens af “Mose“ samt af
“Lazarus’“ och “Kristus’ uppståndelse“
fina artistiska smak och skicklighet
speciellt i fråga om
orkesterbehand-lingen förneka sig ej heller i hans
senaste skapelse, och densamma
förråder isynnerhet ett djupgående
Wag-ner-“studium“, men hvad som absolut
saknas, är den väldige germaniske
tonsättarens genialitet. Det hela verkar
på grund af alltför ofta upprepade
kombinationer i den instrumentala
väf-naden på längden monotont och
tröttande, trots utsökta detaljer, såsom
det deliciösa preludiet, hvilket
emellertid väl mycket påminner om
förspelet till fjerde akten af Verdis
“Tra-viata”, den Kristus’ “entré“
föregående englakören: “beati pauperes
spi-ritu“ — med samma innebåll som
”bergspredikan“ — samt de två i den
på grundval af evangeliernas
framställning affattade latinska texten inlagda
“inno della Pace“ och “della Giustizia,“
framför allt fridshymnen, hvars melodi
vittnar om verklig inspiration, med ett
motiv af en nästan Lohengrinsk
karaktär och uppnår sin högsta skönhet
i den af “coro dei beati“ beledsagade
slutstrofen.

Båda erhöllo ock en ypperlig
tolkning af damerna Kårola och Bruno;
isynnerhet den förras sång hade en
fullkomligt hänförande, ja bedårande
effekt. Kristus’ parti led betydligt af
att dess innehafvare, Franc.
Mar-coni var till den grad indisponerad,
att han allenast genom sin öfverlägsna I
röstbehandling lyckades gå i land med
detsamma. Oaktadt åtminstone vid
premiären orkesterns samspel icke
var perfekt och de af baron Rudolf
Kanzler pietetfulit inöfvade körerna
icke fullt sammansmälte i ensemblerna,
blef komponisten-dirigenten af den
fulltaliga publiken, hvaribland den talrikt
företrädda ”klerikala världen“ utmärkte
sig för sin entusiasm, föremål för en
varm hyllning, som kulminerade med
ett tiotal inropningar efter den härliga
fridshymnen.

Hvad “Stabat“ beträffar, så har
detta vida modestare proportioner än
Rossinis mästerverk, men eger framför
“Giudizio“ företrädet af större
helgjutenhet samt några särdeles vackra
nummer, företrädesvis tenorsolot, ter-

zetten och slutfinalen. — Det Perosiska
programmets utförande i Vatikanen
inför Pius X och en inbjuden elitpublik
var såtillvida en sannskyldig
evene-maDg, att en konsert med kvinnliga
medverkande alltsedan Leo X:s tid,
alltså på en 400 år icke förekommit
derstädes. Såsom något speciellt
an-märkning8värdt omtalade äfven de
romerska tidningarne, att H. H. på
vördsam anhållan af Amelia Karola
skyndade att både till henne och Elisa
Bruno öfverlemna sitt porträtt med
egenhändig namnteckning.

Dem nye påfven, hvilken redan
ådagalagt en varm nitälskan för
kyrkomusikens höjande, har nyligen beslutit
att återinföra den ”rena” gregorianska
sången i all dess storslagna, rent af
majestätiska enkelhet samt dess,
åtminstone för vid senare tiders vida
mer komplicerade harmonier vanda
öron, väl stela, nästan dystert
enformiga och stereotypa högtidlighet. Det
första stora experimentet härmed vid
pontifikalmessan i St. Peterskyrkan
d. 11 april till firande af Gregorius
den stores 1,000 åriga jubileum,
hvar-vid kören utgjordes af ej mindre än
ett tusental gossröster från Romas
”scholæ cantorum“, utföll
öfverraskan-de lyckligt med hänsyn till ovanan
vid det väldiga templets akustik, som
alltemellanåt föranledde en störande
resonnans. Emellertid kan det ej
förnekas, att den nyssnämnda karaktären
af monotoni starkt framträdde
isynnerhet i jomförelse med det samtidigt
under sin "maestro“ Perosi uppträdande
sixtinska kapellet — väl i sitt slag
världens yppersla —, hvilket förutom
åtskilliga motetter exekverade dennes
“Oremus pro pontefice”. Den påfliga
musik-“bullan“ har mottagits med
ganska blandade känslor, särskildt på
grund af de med en så stor förändring
förknippade svårigheterna, och röster
ha ej ens saknats, som varnande
förespått, att följden skulle blifva, det
kyrkorna till sist komma att stå
tomma. Önskvärdheten af en reform torde
dock tillräckligt framgå af det kända
faktum, att mångenstädes i Italien i
messorna äro inlagda opera- samt till
och med varieté-melodier.

Efter en så pass lång digression på
den andliga musikens område nödgas
vi allenast summariskt yttra oss öfver
Palermos operasäsong, i det hela taget
lysande och värdig “Teatro Massimo”,
det största * samt åtminstone i fråga
om exteriörer utan jemförelse mest
sköna och grandiosa af Italiens
sceniska konsttempel, fullbordadt 1897
för en kostnad af bortåt 7 mill. lire.

! Äfven i detta gick ett
Wagner-verk, Tannhänser i téten, med Guis.
Borgåtti och först Amélia Pinto
— som här i sin egen födelsestad,
jemväl för sin Gioconda, naturligtvis
l skördade ett om möjligt ännu mera

• Nämnda teater har ej mindre än 3,200
åskådareplatser.

entusiastiskt bifall än i Roma —,
sedan Elisa Petri i hjeltens och
Eli-sabets partier. Isynnerhet vid sidan
af den sistnämnda, hvilkens
musikaliska prestation var utmärkt, men
hvars korta och satta figur ej just
lämpade sig för den ädla
landtgrefve-dottern, verkade den förres af ett
burschikost, skägglöst anlete krönta
jättegestalt nära på löjeväckande, hans
spel var i högsta måtto affekteradt,
och stämman klingade betydligt
ansträngd vid hans afskedsuppträdande,
det enda undert. hade tillfälle bevista.
Wolfram fick efter sin ursprunglige
framställare, den renommerade
bary-tonisten Eugenio Giraldoni, en i
allo tilltalande representant i den unge
Pasquale Amato, äfven en präktig
Barnaba i Ponchiellis “chef d’oeuvre”
Gioconda.

Sig:na Barrientos har tjusat
pa-lermitanerna såsom protagonista —
innehafvare af titelrollerna — i
Doni-zettis bravuroperor Linda och Lucia;
den nyare repertoaren har, förutom af
Leoncavallos och Mascagnis städse
populära Pagliacci och Cavalleria,
företrädts af Edoardo Mascheronis
sceniska förstlingsarbete Lorenza * *,
hvilket, liksom ej långt förut i
Barcelona och Valencia, blef en betydande
succés, under den här i egenskap af
orkesterchef fungerande komponistens
eminenta ledning och med en
alltigenom så öfverlägsen primadonna som
Emma Carelli i titelpartiet, samt
Francesco Cileas redan bland annat i
Milano, Napoli och Firenze jemväl
med stor framgång gifna Adriana
Lecouvreur — med efter Scribes och
Legouvés liknämnda skådespel af
Ar-turo Colautti författad librett — hvari
den celebra franska skådespelerskan
förträffligt tolkades af Gemma
Bel-lincioni.

Från Firence och Napoli, hvarifrån
vi för öfrigt endast kunna relatera “i
andra hand“, är denna gång högst
obetydligt att förmäla. Det förras
Pergola-teater har efter vanligheten
haft en kort “stagione“, med i fråga
om utförandet absolut förstklassiga
program, som upptagit Verdis Otello
och Trovatore, Donizettis Figlia dei
reggimento (Regementets dotter) samt
en nyhet, Brogis Oblio (Glömskan),
hvars öde tyckes inneburits redan i
sjelfva titeln, medan S. Carlo i den
senare staden har bjudit på Puccinis
Tosca, Ciléas Adriana Lecouvreur,
Verdis Ballo in maschera och
Heyer-beers Ugonotti, af hvilka den
förstnämnda alltjemt är i åtnjutande af
den napolitanska publikens synnerliga
bevågenhet.

An t er os.

P. S. I vår senaste korrespondens
från Tyskland råkade genom
förbiseende Oskar Strauss’ nya enaktsopera
Colombine, som å “Theater des
Westens“ rönte ett sympatiskt motta-

••Se Sv. Musiktidn. 1902, n:r 4.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free