- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
91

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 3 September 1904 - Giacomo Meyerbeer. Vid firande af hans 100-åriga födelsedag, af Eduard Hanslick

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Meyerbøer var lycklig nog att rodan
under sin lifslid se sig belönad genom
de mest lysande framgångar. Men
oblandad var denna glädje ingalunda.
Man har efter bästa förmåga sökt
förbittra lifvet för denne man, som själf
var så fri från afundsjuka och
dessutom så blygsam och så gränslöst
välgörande. Börnes påstående, att
otacksamhet emot egna landsmän
utgör ett karaktärsdrag hos tyska
nationen, besannas verkligen i fråga om
Meyerbeer Ju varmare fransmännen
mottogo och firade honom, främlingen,
desto djupare ansåg sig den tyska
kritiken böra nedsätta honom. Man
afundades honom särskildt två saker:
hans välstånd och hans framgångar.
Och hvad allt har man icke pädiktat
honom! Förryckta anekdoter, såsom
bland annat att Meyerbeer köpt upp
alla orglar, som funnos i Paris, på
det ingen medtäfiare skulle kunna efter
apa orgeleffekten i “Robert“, troddes
blindt och utspriddes öfverallt. Men
löjligast är det bekanta
älsklingspå-ståendet, att Meyerbeer skulle vunnit
sina framgångar på reklamens och
bestickningens smygvägar. Den som
håller något dylikt för möjligt, den
gör det europeiska publikum och sitt
eget förstånd en dålig komplimang.
Reklam och bestickning kunna
möjligen åstadkomma en yttre framgång
under ett par teateraftnar och i ett
par städer, men aldrig för någon längre
tid eller i någon större utsträckning.
Om man nu för tiden gåfve en
kompositör millioner till
bestickningsända-mål, så skulle i alla fall hans opera,
såvida den icke behagade och därtill
icke mycket behagade publiken, inom
kort tid vara död. Det är nu tiotal år
sedan Meyerbeer dog, men hans
operor verka i dag på samma sätt som
under hans lifstid, det bästa beviset
på att man icke bestuckits af honom
själf, utan af hans melodier.
Meyerbeer var visserligen ett ängsligt geni,
städse tviflande om och orolig för sina
barns öde; men detta hindrar icke,
att dessa verk segrat genom sitt eget
värde och under ett halft århundrade
hållit sig uppe på programmet. Den
tyska kritikern har oafbrutet förföljt
Meyerbeer med hatfull ifver, men
publiken har förblifvit honom trogen,
öfverallt och i alla länder. Man
be-höfde icke stifta några
Meyerbeerföre-ningar, icke bygga någon särskild
Meyerbeer-teater; hela publiken var
hans förening, hela Europa hans
Bayreuth.

Blygsamma, nervösa naturer sådana
som Meyerbeer äro i regeln mycket
känsliga. “Hugenotternas“ skapare
kände sig smärtsamt berörd af hvarie
kritikens nålstygn. Allra djupast
kände han sig dock sårad af den
föraktfulla, öfvermodiga kritik, som kom
från Richard Wagner, hvilken han
dock under dennes svåraste dagar på
allt sätt gynnat och nnderstödt. Jag
vill här ingalunda framkasta frågan

om den personliga tacksamheten, ucan
snarare gärna medgifva, att man kan
åtnjuta godhet af en vän och likväl
anse lians verk förfelade. Men jag
tror, att medvetandet om åtnjutna
välgärningar måste, isynnerhet då det
är fråga om offentligt klander,
förplikta hvarje människa med icke
alltför hårdt sinne till hänsynsfullhet och
hofsamhet i uttrycken. Framförallt
då det icke gäller försvar, utan ett
genom ingen som hälst tvingande
nödvändighet framkalladt anfall. Man
vet, att den unge obekante Wagner
hade endast Meyerbeer att tacka för
det han fick sin “Rienzi“ uppförd i
Dresden (hvilket hade till följd hans
utnämning till hofkapellmästare) och
i likaså sin “Flygande holländare“ i
Ber-I lin. “Utan Meyerbeer skulle både jag
och de mina kunnat svälta ihjäl i
Paris“, sade Wagner ordagrant till mig
i Augusti 184(5 i Marienbad. Men
omedelbart efter denna bekännelse
följde en störtsjö af otidigheter mot
Meyerbeers musik, som endast var en
“motbjudande karrikatyr“. Meyerbeer,
hvilken jag i min ungdomliga
nyfikenhet gärna skulle velat attocka ett
omdöme om Wagner, sade ingenting
annat än; “Hans operor tyckas slå
mycket an“, och bytte därpå genast om
samtalsämne. I Meyerbeers riktning
finnes mycket, som man måste
be-klaga, i h&.ns operor likaledes mycket,
som man ej kan annat än ogilla, och
mina läsare veta alltför väl, att jag
aldrig varit blind för eller öfverseende
med det myckna raffinerade, våld- I
samma och smaklösa, som de innehålla.
Men i hufvudsak tror jag, att
Wagner bedömer honom falskt och
orättvist. Han säger nämligen i “Opera
und Drama“ (andra upplagan sid. 91):
“Det är framför allt anmärkningsvärdt,
att Meyerbeer alltid endast följde
efter denna riktning inom operamusiken,
men aldrig gick jämsides med och
ännu mindre före densamma. Han
liknar staren, som följer plogfåran på
åkern och helt muntert plockar upp
de af plogbillen uppkastade
regnma-skarne. Ingen enda riktoing är
karaktäristisk för honom, utan allt har
han lånatfrån sina föregångare“.
Om Meyerbeer icke haft någon
originalitet, utan endast upprepat hvad
han lånat och stulit från andra, så
skulle hans operor aldrig kunnat
åstadkomma en så väldig, tändande verkan
eller lyckats bibehålla sig ända in i
våra dagar. Det är just det
originella i “Robert“ och “Hugenotterna“,
som varit orsaken till dessa operors
framgång. Den som ännu kan
minnas den tid, då dessa verk först sågo
dagen, skall häller aldrig kunna glömma
det bländande nya, så helt och hållet
egendomliga intryck de gjorde. Hvad
som i dem möjligen påminner om
Weber, Rossini, Auber är försvinnande
litet i jämförelse med det helt och
hållet egendomliga, specifikt
Meyer-beerska i denna musik. Ingen skulle

kunna tillskrifva en Meyerbeersk opera
någon annan koupositör. Tvärtom kan
man påstå, att Meyerbeer med
“Robert“ och “Hugenotterna“ tryckt just
sin personlighets prägel på den
mo-därna stora operan. Hvad som
därefter följde på samma område förrådde
större eller mindre påverkan af
Meyerbeer och det icke blott i Frankrike:
Halévys “Judinnan“, “Guido och
Gi-uevra“, “Karl VI“, Gounods “Faust“
och “Drottningen af Saba”, A.
Thomas’ “Hamlet“, Massenets
“Konungen af Lahore“ och “Cid“, Verdis
“Sicilianska aftonsången“, Donizettis
“Don Sebastian“ och “Favoriten“.
Och månne icke äfven Wagner själf
tagit något intryck af Meyerbeer? Han
har alldeles rätt, då han i ett af
ödmjukhet och tacksamhet öfverflödande
bref till Meyerbeer (1842) kallar sig
dennes “allra uppriktigaste lärjunge“;
ty icke blott “Rienzi“ är en ganska
ohöljd efterbildning af Meyerbeer,
äfven “Tannhäuser“ skulle svårligen
existerat, om det aldrig existerat
någon Meyerbeer. Absolut obegripligt
förefaller det, huru någon kan tvifla
på Meyerbeers stora musikaliska
talang, han må nu aldrig så mycket
ogilla hans dramatiska effektsökeri.
Men Wagner gör sig icke samvete
öfver att (i “Opera und Drama“, sid.
80) påstå, att “Meyerbeers specifikt
musikaliska begåfning var lika
med noll“! Man behöfver icke ens
känna “Hugenotterna“ utan blott
“Robert“, ja bara första akten ur “Robert“
för att finna, att en af de yppigaste
musikaliska talanger här utvecklar en
uppfinningsrikedom, som gränsar till
det underbara. Men för resten talade
Wagner icke alltid så illa om
Meyerbeers operor. Det finnes en helt och
hållet af Wagners hand skrifven
uppsats på fem foliosidor öfver
Meyerbeer, hvilken uppsats öfverträffar allt
hvad den mest hänförde franske
kritiker någonsin kunde skrifva till denne
kompositörs ära. Denna alldeles
tryckfärdiga uppsats, som sannolikt härrör
sig från år 1842, var tydligen afsedd
för någon musiktidning. Hvarför den
detta oaktadt icke blef offentliggjord,
är obekant; skada är det i alla
hänseenden. Agaren af denna dyrbara
autograf, herr Leo Liepmanssohn i
Berlin, har visserligen låtit trycka den
före den offentliga auktionen, på det
att icke någon kärleksfull hand
möjligen skulle i hemlighet köpa den och
låta den försvinna ur världen lika
okänd som den lefvat. Det är icke
något begär efter att taga upp en
polemik, som ju i alla fall kommer
något för sent, utan endast en innerlig
önskan att just nu på Meyerbeers
jubileum bidraga något till att rädda
hans namn, som föranlåter mig att
leta fram den Wagnerska uppsatsen,
om hvilken man hittills talat
märkvärdigt litet, och meddela ett och annat
därur.

“Betrakta vi Meyerbeers uppenba-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free