- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
92

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 3 September 1904 - Giacomo Meyerbeer. Vid firande af hans 100-åriga födelsedag, af Eduard Hanslick - Schweiziska musikfesten i Bern, Juli 1904, af O. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

reise“, skrifver R. Wagner, “så
påminnas vi såväl i afseende på dess
tendens som äfven beträffande dess
yttre drag ovilkorligen om Händel
och Gluck, och till och med en
väsentlig del af Mozarts riktning och
bildning tyckes här så att säga gå
igen. Framförallt få vi aldrig lämna
ur sikte, att de nämnda mästarne
voro ty skar liksom Meyerbeer...
Meyerbeer var så tysk, att han snart
råkade in i sina gamla tyska
föregångares fotspår; dessa föregångare drogo
med nordens fulla kraft öfver Alperna
och eröfrade det sköna Italien.
Meyerbeer begaf sig till Italien, han fick
till och med se, huru söderns
yppig-hetsälskande söner frossade i hans
toner, och detta var hans första
seger. Måste icke den människa känna
sig stolt, som förmår icke blott göra
det främmande sköna till sin egendom,
utan äfven att låta dem, af hvilka
vi lånat det sköna, glädja sig åt detta,
då det återskänkes dem i förädlad
form? Men vi se, att den tyska
anden icke ens nöjer sig med detta; af
denna seger ville den först och främst
endast hämta lärdomar.
Spiritualismens sväfvande, obestämda dimmor
ha ombildat sig i sköna, fasta former,
men det rena, kyska, tyska blodet
flyter i dess ådror; mannens gestalt
är färdigbildad och oklanderlig — nu
kan han skapa och utföra handlingar
för evigheten ... Det var Meyerbeer,
som nu utvidgade detta manér, ja
som höjde det till en
allmäntgil-tig klassisk skrifart. Från vissa
brukliga och populära rytmer och
me-lismer har han i det modärna
skrif-sättet infört en på samma gång
grandios och enkel stil, som äger den
oändliga fördelen att den har sin basis i
folkets hjärtan och öron — och icke
blott simmar omkring i luften
obe-stämdt och utan fast botten såsom en
raffinerad uppfinning af ett
nyhets-hungrigt hufvud .... Meyerbeer skref
en världshistoria, en historia om
hjärtan och känslor, han krossade
natio-nalfördomarne8 skrankor, han
utplånade språkidiomens trånga gränser,
han skref musik såsom före honom
Händel, Gluck och Mozart skrifvit
musik, och desse voro tyskar och
Meyerbeer är tysk. . . . Han har bevarat sitt
tyska arf, känslans naivitet, känslans
kyskhet. Dessa själens jungfruligt
sköna drag utgöra Meyerbeers poesi
och geni; han liar bevarat ett
obe-fläckadt samvete, ett älskvärdt
medvetande, som jämte de jättelikaste
produkter af en ofta till och med
raffinerad uppfinningsförmåga strålar i
den kyskaste glans och utgör den
blyga, djupa brunn, ur hvilken det
konungsliga hafvets alla imposanta
vågor ösas.“

I denna ton fortgår det på öfver
300 rader. Man tror icke sina ögon
och frågar helt bestört: Hur är det
väl möjligt att Wagner, om han också
endast trott hälften af hvad han själf

skrifvit i denna artikel, några år
senare kunnat med sådant lidelsefullt
hat anfalla Meyerbeer och förvandla
allt hvad han förut sagt i raka
motsatsen? Vi stå här inför en gåta, men
icke inför någon vacker sådan.
Kanske ligger det tågon slags förklaring
i Wagners yttrande; “Det är i
sanning högst bedröfligt att inte i en ]
öfverblick öfver vår operas historia
kunna tala godt endast om de döda,
utan med skoningslös bitterhet måtte
förfölja de hfvande.“ Detta betyder,
att Wagner ville anses såsom vår tids
icke blott förste utan äfven ende
tondiktare. Hans partianhängare ha
naturligtvis hållit sig endast till den
absoluta forkastelsedom, som Wagner
i uppsatsen “Judendomen i musiken“
och i boken “Opera och drama“
utslungar öfver Meyerbeer. Deras hat
sjuder så mycket häftigare som de se,
att trots deras ansträngningar
“Huge-notterna“ ännu icke utträngts af
“Ni-belungar“ och att till och med
“Robert“ för en ganska glad tillvaro vid
sidan af “Tristan och Isolde“. Den af
Wagner anbefalda “skoningslösa
bitterheten“ omfattas af bans anhängare
med en ifver, som skulle v<-ra löjlig,
om den icke vore så vederstygglig.

Så till exempel förmåddes en mycket
lofvande ung tenor af sina
Wagne-rianska vänner att i sitt
engagemangs-kontrakt uppställa såsom vilkor att
aldrig behöfva medverka i någon af
Meyerbeers operor! Denne unge
sångare, som för sina största framgångar
har att tacka franska operor af
Gou-nod och Massenet och är såsom
skapad för sådana roller som Raoul och
Robert, måste mot sin egen vilja
barrikadera sig med laga handlingar blott
för att såsom Wagnerian bevisa sitt
hat mot Meyerbeer.

Gentemot dylika partisträfvanden
erbjuder publikens och
teaterdirektionernas hållning vid Meyerbeers
hundraårsjubileum en högst glädjande
anblick. De båda veta, att de äro
förpliktade till tacksamhet mot
“Huge-notternas“ skapare och glädja sig
öfver att få högt och hjärtligt
ådagalägga detta. Gärna fira vi i dag
minnet af en mästare, hvars talang
var lika glänsande som hans
konstförstånd utomordentligt och som genom
föreningen af en hänförande
melodirikedom med öfverväldigande dramatiskt [
lif under ett halft århundrade haft j
ett mäktigt inflytande på alla nationer.
Dagens festligheter bära vittne om de
Meyerbeerska operornas helt och
hållet enastående popularitet och tyda
på att deras sista timme helt visst
ännu icke på länge har slagit.

~W7zr

Schweiziska musik festen
i Bern*.

Juli 1904.

Under det de förnämsta
tonkonstnärerna inom det tyska kulturområdet
sammanslutit sig till ett stort
förbund, Allgemeiner Deutscher
Musikverein, omfattande Tyskland, Österrike
och Schweiz, har det sistnämda landets
tonsättare bildat en särskild grupp,
Der schweizer Tonkünstlerverein.
Bådas syfte är att främja tonkonsten
och underotödja dess idkare, dels
genom att årligen föranstalta
festkonserter, uteslutande ägnade åt
uppförandet af inhemska alster, dels genom att
tillvarataga och befordra tonsättares
intressen samt hjälpa mindre bemedlade
musici. Allg. Deutscher Musikverein
har under mer än fyra decennier
ut-öfvat ett välgörande inflytande på den
tyska musikutvecklingen, och att äfven
den endast femåriga sclnveiziska
systerföreningen hunnit bära rika frukter,
ådagalades vid den stora musikfesten
i Bern i slutet af Juni.

Den gamla ärevördiga Münster hade
öppnat sina portar för att under de
två dagar festen varade bjuda ett
värJigt rum åt de tre konserterna, den
första ägnad åt orkesterverk, den andra
åt kammarmusik och den sista åt
körverk. Det omfattande programmet
upptog ett trettiotal kompositioner,
representerande ej mindre än 25
schweiziska tonsättare. Då hvarje konsert
varade öfver tre timmar, blef publikens
assimilationsförmfiga satt på hårdt prof,
men entusiasmen för den unga
nationella tonkonsten tycktes hålla
intresset spändt, och efier hvarje
nummer genljödo de gamla hvalfven af
åhörarnes bifallsyttringar. Den 70 man
starka orkestern, sammansatt af Berns
och Lausannes symfoniorkestrar, fyllde
liksom den af Cäcilienverein och
Liedertafel bildade stora kören sin
makt-påliggande uppgift på ett synnerligen
hedrande sätt. Festdirigenten var den
åldrige kapellmästaren vid
symfoniorkestern i Bern, Carl Munzinger, men
till största delen framfördes verken af
tonsättarne själfva.

Det djupaste intrycket af första
orkesterkonserten lämnade Hans Hubers
tredje heroiska symfoni i C-dur och
Volkmar Andreaes symfoniska fantasi
Schwermut, Entrückung, Vision. I
Hubers symfoni förhärligas en
schweizer-hjälte: första satsen återgifver i mäktiga
tongångar hjältens kamp för
fosterlandet, i det högtidliga adagiot
antyder en gripande sorgmarsch stridens
utgång. Scherzot har komponisten
ombildat till en Todtentarz i gamla
Hol-beins art, och i karaktäristiska
variationer låter han barnet, mannen,
gubben, hjälten, danserskan, studenten etc.

* Här meddelade uppsats har förut varit
införd i Gbgs Handels o. Sjöf. tidn. och
tilleändts oss af förf hr Olallo Morales
för reproducerande i Sv. M. T.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free