- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
98

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 19 September 1904 - Eduard Hanslick † (med porträtt) - Om uvertyren, af Richard Wagner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ning! Urbilden till stadsskrifvaren i
Nürnberg, hr Sixtus Beckmesser, skulle
ursprungligen heta “Hans Lüg“. Ett
sådant eftermäle är betecknande nog
för karaktären hos Hanslicks
antagonister. Ett vackrare lemnar oss
författaren till en nekrolog öfver honom
i en annan tysk musiktidskrift.
Denne yttrar sig sålunda:

“Det måste ha varit alldeles
särskilda förtjönster, hvarigenom
Hans-lick gjort sig berömd och värderad.
Icke hans ställning eller kritiska
verksamhet i och för sig skänkte honom
sällsyut ära och anseende; det måste
ha varit det sätt hvarpå han verkade
såsom kritiker. D:r Eduard Hanslick’
utmärkte sig framför allt genom
säll-spord samvetsgrannhet. Aldrig
dömde han utan att ha pröfvat, aldrig
yttrade han beröm eller tadel utan att
ha vägt skälen för och emot. Hvarje
komposition han hade att kritisera
plägade han före och efter utförandet
läsa och spela igenom. Dervid trädde
han dock ej upp gent emot
konstverket med en teoretiskt faststäid
pedantschablon utan sökte alltid att
anlägga den ideala måttstock, som han
förvärfvat sig genom studiet af de
klassiska mästerverken. Denna ideala
glans af en nedgången sol bländade
dock stundom hans ögon och gjorde
honom blind för den uppstigande
mor-gonrodnaden till en ny tid“.

Om Hanslik sålunda mot den nya
riktningen i mnsiken stalde sig
konservativ och afvärjande, hvarigenom
han särskildt retade emot sig
wag-neristerna, då han visade sig
oförstående gent emot Wagners senare,
musikdramatiska verk, hindrade dock ej
detta att han kunde sluta sig till den
nyare riktning i musiken, som
representerades af Brahms, Dvorak o. a.
För den sistnämnde likasom för
Smetana, likaledes hans landsman, banade
han till och med väg för deras
införande i musikvärlden. Äfven för
Wagners tidigare operor, särskildt för
”Tannhäuser“, visade sig Hanslick
entusiastisk, men han aflägsuar sig
sedan mer och mer ifrån honom. Detta
erkänner han ook. Då H. v.
Wolzogen talar om “den religiösa grunden
för den wagnerska konsten“ och för
Wagners fromma tro (hvarpå
“Parsifal“ skall vara ett intyg) åberopar som
vittne den bekante hofpredikanten
Stöcker, som säges ha “skrifvit de
skönsta ord om bayreuthska
festspelen“, yttrar Hanslick*): “Jag tillhör
icke Wagners intima, men ändå gör
det mig ondt in i själen när jag ser
honom i sådant sällskap.“

Beträffande Hanslicks åsikter om
Wagners senare verksamhet förklarar
han sig sjelf deröfver, då han i sin
bok “Musikalische Stationen“ omtalar
festspelen i Bayreuth (1876). Han
yttrar då följande bekännelse: “Wag-

*) I »Am. Ende des Jahrhunderts», sid.
203.

ners Nibelungenring är i sanning
någonting alldeles nytt, i grunden
skildt från allt förutvarande, ett för
sig allena8tående unicum. Såsom
sådant, såsom ett snillrikt för musikern
outtömligt lärorikt experiment skall
detta verk ha sin fortfarande
betydelse.

Att det någonsin skall tränga ned
till folket, så som Mozarts eller
Webers operor, synes mig, i följd af
dess natur alldeles osannolikt. Det
är tre hufvudpuckter, som principielt
åtskilja denna musik från alla hittills
varande operor, äfven Wagners egna.
För det första: saknaden af
sjelfstän-diga, afslutade sångmelodier, i hvars
ställe träder ett slags högre recitation,
med den “oändliga melodien“ i
orkestern såsom basis; för det andra:
upplösning af hvarje form, icke blott
af de traditionella formerna (aria,
duett etc.) utan af symmetrien, af den
enligt gifna lagar sig utvecklande
musikaliska logiken öfverhufvud;
slutligen för det tredje: uteslutande af de
flerstämmiga sångstyckena
(duetter, tersetter, körer, finaler . . ) så
när som på några försvinnande
obetydliga ansatser dertill“. Då den
nyare operariktningen i Wagners fotspår
följer samma lagar, är dot naturligt
att Hanslick om den fäller samma dom,
och att hans åsikter ej rubbadas på
senare tid kan man se af hans
seneste kritiker. Att Hanslick likväl
kunde modifiera sina åsikter tycker man
sig linna då man betraktar hans
förhållande till exempelvis Eduard Grieg
och Tschaikowsky. Till en början i ätt
sträng emot dessa — likasom mot den
senares musibproducerande landsmän
— uttalar han sig sedan särdeles
välvilligt om Cfrieg och hans
kompositioner, då denne i slutet af 1890-talet
konserterade i “Wien“, och om
Tschai-kovskys opera "Eugen Onegin“ säger
han att denna “berört honom mycket
sympatiskt”. Motsatt förhållande var
det med Berlioz, för hvilken han först
svärmade men sedan svalnade. Gamle
Bruckner i Wien höll han som
personlighet mycket i ära, men hans
orkesterkompositioner hade han ej sinne
för; de förekommo honom “mycket
sällsamma“. Han erkände att dennes
symfonier egde geniala partier “men
dessa blandade med obegripliga
plattheter, tomma och torra ställen,
vex-lande med hvarandra utan tydligt
sammanhang, derjemte uttänjda i en
olidlig längd“. Ungefär detsamma säger han
om Rich. Strauss et konsorter, hvars
bullersamma intrasslade orkestermusik
föreföll honom odräglig. Italiens
veri-stiska operakomponister, en Mascagni,
Leoncavallo och Puccini, —
“Mascag-niderna“ som han kallade dem —
åtnjöto ej hans gunst.

Om tiden sålunda har gått om den
beryktade kritikern, så måste dock
vänner som fiender erkänna hans stora
förtjenster. Hans skrifter äro rika på
träffande omdömen och pikanta ut-

tryck, hvarigenom de äro särdeles
fängslande, och hans stilistiska
mästerskap kan ingen förneka.

Om uvertyren.

Af

Richard Wagner.

På “uvertyren“ till en opera fästes
förr mera afseende såväl å
komponistens sida som åhörarnes.
Förbållan-det är nu annorlunda, sedan de stora
musikdramerna kommo till världen.
Detta kan ock ha siu förklaring i sä
väl längden af dessa sceniska verk,
som i blisten på i dem afslutade
melodier såsom ingredienser i uvertyren.
Dessa musikdramer kan man också
snarare kalla för orkesterverk för hvilka
en intrumental inledning, sådan som
uvertyren, är onödig eller olämplig.
Många operauvertyrer äro emellertid
instrumentala mästerverk eller
praktstycken, hvilka ensamt lefva kvar, se
dan operan, som framkallat dem,
redan skattat åt förgängelsen.

Då det onekligen är af intresse att
se hvad musikdramats mästare, Richard
Wagner, har tänkt om operauvertyren,
taga vi oss friheten att för dem, som
icke fått del af nedanstående uppsats,
här meddela densamma. Uppsatsen
förekommer i den intressanta samlingen
“Wagners skrifter i urval“, öfvers.
och bearb. af W. Peterson-Berger,
hvilken samling för ett par år sedan
i ilera häften utgafs af Beyers
Bokförlagsaktiebolag, ett verk, som med
bestående värde kan rekommenderas
vära musikvännor. Wagners
ifrågavarande uppsats lyder som följer.

Teaterstyck» n förgingos förr ofta af
en prolog: man tycks ha ansett det
allt för djärft att med ett enda slag
vända åskådarna från det yttre
hvar-dagslifvets intryck och ställa dem
inför en ideal värld; däremot föreföll
det klokt att förbereda detta ombyte
genom en inledning som genom sin
karakter var besläktad med den nya,
konstnärliga sfären. Denna prolog
vädjade till åskådarnes inbillningskraft,
utbad sig deras medverkan för
åstadkommandet af den åsyftade illusonen
och tillfogade en kort redogörelse för
såväl den stycket föregående, som den
i detsamma innehållna handlingen. Då
man såsom i operan satte hela pjäsen
i musik, borde följdriktigt denna
prolog äfven ha blifvit sjungen. Men
man införde i dess ställe såsom
inledning ett blott af orkestern utfördt
musikstycke, hvilket så tillvida ej
kunde motsvara prologens ursprungliga
uppgift som under denna tid den rena
instrumentalmusiken var alltför föga
utvecklad för att lösa densamma på
ett fullt karakteristiskt sätt. Dessa
musikstycken tyckas icke ha velat
säga publiken något mer än att “i dag
kommer det att sjungas“. Funnes ej
denna nära till hands liggande förkla-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free