- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
100

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 19 September 1904 - Om uvertyren, af Richard Wagner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

heter, ej kan utföra sin dramatiska i
uppgift utan att söndersplittra sin
musikaliska. Dä jag längre fram ämnar j
framkomma till denna fråga, nöjer jag
mig härmed att påpeka att detta
sistnämnda manér nödvändigt ledde till
förfall och allt mer anslöt sig till den
klass af kompositioner som plägar
betecknas med namnet “potpurri“.

Detta potpurris historia börjar i viss
mening med uvertyren till Spontinis
opera “Vestalen”; hvilka glänsande
och sköna egenskaper man än måste
tillerkänna detta intressanta
musikstycke så finner man dock redan här
spår af detta lätta och ytliga maner
i uvertyrens konstruktion, hvilket
blif-vit det förhärskande bland vår tids
operakomponister. Det var här icke
längre fråga om att — i och för
förebådandet af det dramatiska förloppet
— skapa en ny, konstnärligt i sig
af-slutad och musikaliskt koncipierad
motbild till detsamma, utan man plockade
här och där upp de enskilda
effektställena i operan, mindre för
deras dramatiska betydenhets än deras
egen behaglighets skull och radade
upp dem länk vid länk i ett banalt
“efter hvart annat.” Detta var ett
arrangemang, som sedan af
potpurri-fabrikanterna utfördes ofta än mer
öfverraskande och effektfullt på motiv
ur samma opera. Mycket beundrad
är uvertyren till Rossinis “Wilhelm
Teil“, likasom äfven den till “Zampa”
af Herold, uppenbarligen därför att
publiken känner sig mycket road vid
deras åhörande och väl äfven därför
att, särskildt i den förstnämnda, en
originell uppfinning ovedersägligen
röjer sig: en verkligt konstnärlig idé
förefinnes emellertid icke, och till
konstens historia höra ej dessa företeelser,
men väl till den teatraliska
behagsjukans.

Sedan vi sålunda tagit en öfverblick
af uvertyrens utvecklingsgång och
erinrat oss de mest lysande alstren af
denna musikgenre, kvarstår den frågan,
hvilken art af uppfattning och utförande
vi skola erkänna och föredraga som
lämpligast och riktigast. Vilja vi
undvika skenet af exklusivitet så är det
ej lätt att ge ett fullt bestämdt svar
härpå. Vi se framför oss två
oupp-hinnliga mästerverk, dem vi måste
tillerkänna samma upphöjdhet, i
intentionen såväl som i utförandet, men
hvil-kas omedelbara konception och
behandling likväl äro fullkomligt olika. Jag
menar “Don Juan-“ och
“Leonora“-uvertyrerna. I den förra är dramats
ledande tanke gifven i två hufvuddrag;
deras uppfinning liksom deras rörelse
tillhör omisskännligt och uteslutande
musikens rike. Ett lidelsefullt
upp-rördt öfvermod står i konflikt med en
fruktansvärd, hotfull öfvermakt som
synes bestämd att besegra detsamma:
hade Mozart tillfogat det dramatiska
stoffets hemska afslutning, så skulle
ingenting ha fattats tondikten för att
kunna betraktas som ett fullständigt

helt, ett drama för Big. Men
mästaren ger oss här blott en aning om
kampens utgång; i den underbara
öfver-gången till första scenen låter han de
fientliga elementen böja sig liksom
under en högre vilja — blott en klagande
suck förtonar öfver valplatsen. Hur
lättfattligt och klart operans tragiska
hufvudtanke än uttalar sig i denna
uvertyr, finns det dock i dess
musikaliska väf ej ett enda ställe som på
något sätt kunde bringas i direkt
sammanhang med handlingens gång; det
enda som därvidlag kunde ifrågakomma,
är den från spökscenen hämtade
inledningen, men denna sats borde i så fall
komma i uvertyrens slut, icke i dess
början. Däremot är den egentliga
hufvudsatsen i uvertyren fri för hvarje
reminiscens ur operan, och under det
åhöraren fängslas blott af den rent
musikaliska utarbetningen af motiven, |
är han med sin andliga förnimmelse j
närvarande vid en växlingsrik och
förbittrad hrottningskamp, den han å
andra sidan aldrig väntar att se
framför sig utvecklad såsom dramatisk be- 1
handling.

Just häri skiljer sig denna uvertyr
i grunden från Leonora-uvertyren; vi
kunna vid åhörandet af denna senare
icke värja oss för den mäktiga
ångestfulla känslan af att vi här åse en
verklig, inför våra ögon utspelad, gri- 1
pande handling. I detta väldiga
tonstycke har, som förut påpekats,
Beethoven gifvit oss ett musikaliskt drama,
ett med anledning af ett teaterstycke
skapadt drama för sig, icke blott den
enkla skissen af dess hufvudtankar
eller en förberedande inledning till den
sceniska aktionen, ehuru visserligen
ett drama i ordets allra mesta ideala
mening. Mästarens förfarande
härvidlag låter oss, så långt vi kunna följa
detsamma, ana hvilket djupt inre tvång
som förmådde honom att koncipiera
denna jättelika uvertyr: för honom
gällde det att sammantränga den enda,
upphöjda handlingen, hvilken i det
sceniska utförandet hämmas och
försvagas af en mängd oväsentliga
smådetaljer, inlagda blott för att utfylla
den yttre formen, att återföra
densamma till sin urspi ungliga ädla
enkelhet, för att i ersättning ge densamma
en ny ideal rörelse, framsprungen ur
dess egen innersta sträfvan. Denna
handling är ett lidelsefullt älskande
hjärtas hjältedåd, när det, hänryckt af
ett sublimt beslut, gripes af längtan
att som en frälsningens ängel nedstiga I
i dödens boning. Denna enda tanke
genomtränger hela verket: friheten,
som en ljusets ängel jublande bringar
den lidande mänskligheten. Vi äro
försatta till ett dystert fängelse; ingen
stråle af dagsljus tränger till oss,
nattens förfärliga tystnad afbrytes
endast af stönandet och suckarna från
den själ, som här ur sin afgrund
smäk-tar efter frihet. Liksom ur en springa,
genom hvilken solljus tyckes intränga,
sänker sig en längtansfull blick dit

ned: det är blicken från den ängel,
för hvilken den gudomliga frihetens
rena luft blir en tryckande plåga, när
han ej kan inandas den tillsammans
med dem, som äro inneslutna i den
djupa afgrunden. Då fattar han ett
hänryckt beslut att nedrifva alla
skran-kor som skilja dem från himmelens
ljus; allt högre och mäktigare sväller
hans själ af detta beslut: det är
frälsningens utsändande, världens
återlös-ning. Dock — denna ängel är blott
en älskande kvinna, hans kraft är blott
den svaga lidande människans egen;
han kämpar ej blott mot främmande
hinder utan äfven mot sin egen
svaghet och är nära att öfvervinnas. Men
den öfvermänskliga idéen sådan den
alltjämt å nyo genomskimrar hans själ,
förlänar honom till sist äfven den
öfvermänskliga kraften: en sista, yttersta,
oerhörd ansträngning, och det sista
hindret faller, den sista stenen vältras
undan. I väldiga flöden strömmar
solljuset in i fängelset: frihet! frihet!
jublar återlöserskan, frihet! frihet!
den återlöste.

Detta är Leonora-uvertyren, sådan
Beethoven diktade den. Här är allt
buret af ett rastlöst fortskridande
dramatiskt lif, af den längtansfulla
tanken på utförandet af ett oerhördt
beslut.

Dock, detta verk är alltigenom
enastående i sin art och bör, såsom vi
redan framhållit, icke längre kallas
uvertyr, som man med denna
benämning menar ett tonstycke, bestämdt
att utföras före ett dramas början
såsom en förberedelse på dettas allmänna
stämniDgskarakter. Då vi å andra
sidan ej vilja skärskåda det
musikaliska konstverket i allmänhet utan
uvertyrens egentliga bestämmelse i
synnerhet, så kan denna Leonora-uvertyr icke
uppställas som mönster, ty den ger
oss liksom genom en alltför ifrig
beredvillighet hela dramat färdigt på
förhand, hvaraf måste följa antiDgen att
den missförstås eller icke alls förstås
af åhöraren, ifall ej denne känner till
den kommande handlingen, eller att
den förstås fullkomligt, hvilket åter
otvifvelaktigt måste verka försvagande
på intrycket af det därpå följande
dramatiska konstverket.

Lämnom alltså denna utomordentliga
komposition å sido och återvändom
till “Don-Juan“-uvertyren! Här funno
vi konturerna af den ledande tanken
rent musikaliskt, men däremot alldeles
icke dramatiskt utförda. Yi kunna
genast förklara denna art af
uppfattning och behandling såsom den för
ifrågavarande musikstycken mest
lämpliga, och detta framför allt af den
grund att musikern här undandrager
sig hvarje anledning att öfverskrida
sin speciella konsts gränser, d. v. s.
att offra sin frihet. Men musikern
uppnår äfven härmed säkrast
uvertyrens allmänna konstnärliga ändamål,
hvilket är att verka som en ideal
prolog, att som sådan endast försätta oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free