- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
101

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 19 September 1904 - Om uvertyren, af Richard Wagner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i den högre stämningsfär, hvari vi
bäst förbereda oss pä dramat.
Härmed skall dock ej vara sagdt att
den musikaliska konceptionen af
dramats idé ej bör bringas till sitt allra
bestämdaste uttryck och slut: tvärtom
bör uvertyren som musikaliskt
konstverk bilda ett afrundadt helt.

I detta hänseende kunna vi för
uvertyren ej framvisa nägon skönare och
tydligare förebild än den till “Ifigenia
i Aulis” af Gluck, och skola vi nu
söka i detalj påpeka det som vi efter
all erfarenhet måste anse som det
bästa sättet att gå tillväga vid
komponerandet af en uvertyr.

Här är det åter liksom i “Don-Juan-"
uvertyren en kamp mellan eller en
motsättning af två fientliga element, som
frambringar styckets inre rörelse, j
Själfva handlingen i “Ifigenia“
innehåller dessa båda element. De
grekiska hjältarnes här är samlad i och
för ett stort gemensamt företag:
ensamt besjälad af tanken på dess
utförande har den ofantliga skaran låtit
detta uttränga hvarje enskildt
mänskligt och personligt intresse. Häremot
ställer sig nu intresset att uppehålla
ett mänskligt lif, att rädda en ung
vek jungfru från döden. Med hvilken
karakteristisk tydlighet och sanning
har ej Gluck så att säga musikaliskt
personifierat dessa båda motsatser! I
hvilka upphöjda proportioner har han
ej utmätt dem båda och ställt dem
mot hvarandra på ett sådant sätt att
redan ensamt i motställningen striden
och följaktligen äfven rörelsen äro
gifna! I den oerhörda kraft, hvarmed
hufvudmotivets unisono framskrider
igenkänner man genast den af ett enda
intresse förenade massan under det
att i det följande temat det däremot
kontrasterande intresset för ett lidande
och känsligt enskildväsen stämmer oss
till medkänsla. Kompositionen, som
oafbrutet rör sig framåt genom denna
kontrast, visar oss sålunda omedelbart
den grekiska tragediens stora idé, i
det den omväxlande erinrar oss om
fruktan och medlidande. Så nå vi
fram till den sublimt upprörda
stämning, som utgör förberedelsen till ett
drama, hvars högsta betydelse vi på
förhand se uppenbarad i musiken och
få sålunda en fingervisning om hur vi
böra uppfatta den följande handlingens
; verkan på våra själar.

Måtte detta härliga exempel tjäna
som regel för uppfattningen af
uvertyrens form och uppgift och samtidigt
för alltid ådagalägga i huru hög grad
en storartad enkelhet i valet af
musikaliska motiv gör det möjligt för
musiken att framkalla den snabbaste och
tydligaste förståelse af sina intentioner,
hur ovanliga de än äro. Hur svårt,
ja hur omöjligt skulle det ej ha varit
för Gluck att med samma framgång
mellan de så uttrycksfulla
hufvudmo-tiven i uvertyren uppställa och
bearbeta flere eller färre på olika moment
i dramat hänsyftande bimotiv, hvilka |

här antingen skulle ha försvunnit i
mängden eller också rent af afledt och
splittrat åhörarens uppmärksamhet!
Trots denna enkelhet i de använda
medlen för frambringandet af en längre
rörelse är emellertid den del som
dramat genom dylika hänsyftningar kan
taga i utvecklingen af den musikaliska
hufvudtanken ännu mycket stor och
för anknytningen till dess händelser
finnes ännu ett mycket vidsträckt
spelrum. Naturligtvis kan det därvid ej
bli fråga om en rörelse af den
dramatiska aktionens art, utan blott om en
sådan som ligger i
instrumentalmusi-kens eget väsen. Två i en tonsats
sammanställda musikaliska temata röja
städse i sin fortgång en viss böjelse,
en sträfvan efter kulmination; en
af-görande vändning synes oss
oundgänglig för vår tillfredsställelse: vår känsla
fordrar att få slutgiltigt bestämma sig
för den ena eller den andra stämningen.
Då nu en liknande kamp mellan
principer först ger lifvet i ett drama dess
högre betydelse, så strider det
ingalunda mot musikens och hennes
oförfalskade uttrycksmedels natur att ge
den nämnda kampen mellan
tonmotiven en med den dramatiska tendensen
lika öfverensstämmande afslutning.

En känsla häraf ledde Cherubini,
Beethoven och Weber vid konceptionen
af deras flesta uvertyrer. I
“Vattendragarens“ är krisen med största
bestämdhet återgifven, i “Fidelios“,
“Egmonts“, “Coriolanus’“ liksom i
“Friskyttens” är afgörandet af en strid
likaså kort och klart uttryckt. Den
punkt där kompositionen anknyter sig
till det dramatiska stoffet ligger alltså
i karakteren af dess båda hufvudtemata
samt i den rörelse, hvari det
musikaliska arbetet försätter dem. Detta
arbete måste å andra sidan framgå ur
motivens rent musikaliska betydelse;
aldrig bör det hänsyfta på
händelsegången i själfva dramat, emedan ett
sådant förfarande skulle upphäfva
hvarje i musikaliskt hänseende fullt
tillfredsställande verkan af ett
tonstycke.

Den högsta uppgiften för uvertyren
skulle alltså enligt denna uppfattning
bestå däri, att med den själfständiga
tonkonstens egna och egentligaste
medel dramats krakteristiska idé afbildas
samt föres till en afslutning, som på
ett förebådande sätt motsvarar den
sceniska lekens syfte och utgång.
Härvid förfar tonsättaren mycket klokt,
om han med de karakteristiska
motiven i sin uvertyr sammanväfver vissa
melodiska eller rytmiska enskildheter,
hvilka senare i dramat blifva af
betydelse för själfva handlingen; denna
deras betydelse för sjelfva handlingen
torde åter grunda sig därpå, att de i
uvertyren ej inträda tillfälligt utan
såsom uttryck för viktiga och afgöraude
musikaliska vändningar och sålunda
förläna inledningen en individuell
prägel på samma gång de tjäna som ett
slags musikaliska märkesstenar, när

åhöraren sedermera skall orientera sig
på de mänskliga handlingarnas
specifika område.

Naturligtvis måste dessa enskildheter
vara af rent musikalisk natur, alltså
sådana som från den rena klangens
värld genom sin betydelse sträcka sig
in i det mänskliga lifvet och stå i
sammanhang därmed. Som utmärkta
exempel härpå vill jag anföra
prästernas basunstötar i “Trollflöjten”,
trumpetsignalen i ”Leonora“-uvertyren,
trollhornets toner i “Oberon“. Dessa
redan i uvertyren använda motiv ur
operan tjäna här, införda i det afgörande
ögonblicket, som verkliga
beröringspunkter mellan den dramatiska
rörelsen och den musikaliska och
möjliggöra sålunda en lycklig
individualisering af det tonstycke, som ju i alla
fall är afaedt att föregå ett bestämdt
dramatiskt stycke såsom
stämnings-skapande inledning.

Fastslå vi nu att utarbetningen af
de rent musikaliska elementen i en
uvertyr bör sammanfalla med den
dramatiska idén i den efterföljande pjäsen
ända därhän, att afslutningen af den
musikaliska rörelsen motsvarar den
sceniska handlingens vändpunkt, så
kan frågas, om den egentliga
utvecklingen i dramat eller omkastningarne
i hufvudpersonernas öden bör få
ut-öfva något inflytande på uvertyrens
konception och framförallt på
karakteren af dess afslutning. Ett dylikt
inflytanda kunna vi dock ej tillåta
annat än under vissa betingelser; vi
funno nämligen att en rent musikalisk
konception visserligen med lätthet
återger de ledande tankarna i ett drama,
men däremot ej förmår i sig upptaga
de enskilda personernas individuella
lefnadsöden. I en viss mycket
betydelsefull mening förfar tonsättaren likt
filosofen, hvilken blott uppfattar
företeelsernas idé; för honom liksom äfven
för den store diktaren är därför idéns
seger, dess afslöjande och förhärligande
det viktigaste, hvaremot hjältens
undergång, personligt fattad, egentligen
icke alls bekymrar honom. Från denna
synpunkt håller han sig fjärran från
de enskilda ödenas förvecklingar och
de dem beledsagande omständigheterna:
han triumferer när hjälten går under.
Ingenstädes tar sig denna upphöjdaste
åskådning ett skönare uttryck än i
uvertyren till “Egmont“, hvars slutsats
lyfter dramats tragiska idé till det
högsta majestät och samtidigt ger oss
en musik af hänförande lidelse och
kraft. Gentemot allt detta känner jag
blott ett undantag, men ett af så stor
pregnans, att det tyckes fullkomligt
vederlägga den nyss uttalade åsikten:
det är uvertyren till “Coriolanus“.
Betrakta vi detta väldiga tragiska
konstverk närmare, så förklaras dock den
afvikande uppfattning, som röjer sig
däri, af den omständigheten att här
den tragiska idén helt och hållet ligger
i hjältens personliga upplefvelser. En
| okuflig stolthet, en öfver mängden sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free