Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 Oktober 1904 - Carl Reinecke (med porträtt) - Richard Wagner som revolutionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reineckes pianokompositioner
förråda öfverallt den fine pianospelaren.
Han har utgifvit af sådana 4
Pianokonserter, 1 Kvintett, 1 Kvartett, 7
Prior, 3 Violoncellsonater, 4
Violinsonater, 1 Fantasi för piano och violin
(op. 160), 1 Flöjtsonat (op. 167), 1
4-händig och flere 2-händiga
Pianosonater och -sonatiner, äfvensom
åtskilliga mindre pianoverk,
Fantasistycken, Capriser etc. — Af hans
öf-riga verk kunna framhållas: den stora
operan Konung Manfred, enaktsoperan
Der vierjährige rosten, två komiska
3-akts-operor: Auf hohen Befehl (1886)
och Der Gouverneur von Tours,
sångspelet Ein Abenteuer Handels, oratoriet
Belsazar, 2 Mcssor, musik tili Schillers
Teil, kantaten Hakon Jarl för manskör,
soli och orkester, konsertarirona
Mirjams Siegessang (sopran), Das
Hindumädchen (alt) och Almansor (baryton);
vidare: Die Flucht nach Ägypten för
manskör och orkester,
Sommertagsbilder (körverk 1881), de sex
sagodikterna Schneewittchen, Dornröschen,
Aschenbrödel, Vom Bäumchen, das
andere Blätter hat gewollt, Die wilden
Schwäne (fruntimmerskör med soli och
piano) samt Die Teufelchen auf der
Himmelswiese; det cykliska verket Von
der Wiege bis zum Grabe (för soli och
piano), 20 Kanons för
fruntimmersröster med piano (op. 100 och 156);
dessutom 3 Symfonier, 1 Serenad för
stråkorkester (op. 242); uvertyrer:
Dame Kobold, Aladin, Friedensfeier,
Festuvertyr (op. 148), In memoriam,
(Introduktion och fuga med koral för
orkester, till F. Davids minne),
Zenobia, Zur Jubelfeier (op. 166),
Pro-logus solemnis (op. 223), An die
Künstler (med slutkör); Präludium und Fuge
för stor orkester med slutkör
“Gaudeamus igitur“ (op. 244), Trauermarsch
(op. 200, vid Kejsar Wilhelm I:s död).
Vidare 1 Violinkonsert, 1
violoncellkon-sert, Konsert för harpa (op. 182), 4
Stråkkvartetter.
Vid 80-års-dagen utkom af Reinecke
hos Breitkopf & Härtel Acht neue
Kinderlieder für 2 Singstimmen mit
Begleitung des Pianoforte: 1 “Am
Hochzeitstage der Schwester“, 2 “Die
kleine goldnen Sterne“, 3 Eichhörnchen,”
4 “Das Kirchlein im Dorfe“, 5
“Zigeuner im Walde”, 6 “Bachstelze“, 7
“Der Schwan“, 8 “Knabe und Papagei“.
Reinecke sluter sig i sina verk till
Mandelssohn och Schumann, med
hvil-ka han stod i personligt
vänskapsförhållande, emellertid har han äfven
tagit något inflytande af den nyare
musikstilen. En stor del af hans verk
tillhöra dock en förgången period,
förklarligt nog med en komponist som
upplefvat åtta decennier.
Richard Wagner som
revolutionär.
Man brukar tvista om, huruvida
Richard Wagner deltog eller icke i
majrevolutionen den 3—9 maj 1849.
De renhåriga wagnerianerna, som be
trakta ett dylikt påstående som
smädande och söka framställa sin hjelte
så ofelbar som möjligt, förneka detta
bestämdt, medan hans motståndare t.
o. m. beskylla honom för delaktighet i
antändandet af det furstliga palatset
vid Brüderstrasse i Dresden.
Här liksom i så mycket annat
ligger sanningen midt emollan.
Anklagelsen mot den odödlige
tonskalden för mordbrand tillhör
fablernas område; likaså är det ej bevisadt,
att han deltagit i byggandet af
barrikader. Obestridligt är emellertid, att
han, i förening med den geniale
arkitekten Gottfried Semper,
kordirigenten August Röckel, Michael Bakunin
m. fl., forberedt majrevolutionen 1849
i Elbflorenz.
Den excentriske mannen, som sedan
åratal drömde om en allmän
omstört-ning och längtade efter inbrottet af
en ny tid af republikansk frihet, stod
under inflytande af sin förtrognaste
vän August Röckel, hvars bostad låg
midt emot Wagners. Man såg alltid
dem båda tillsammans, och när Röckel
visade sig jämte Wagner, sade man
skämtsamt:
“Där kommer Mefisto med Faust!“
Det står i de i Dresden-domstolen
förvarade handlingarna, att båda hos
en tenngjutare bestält handgranater
för revolutionärt ändamål och att
kompositören till ’Tannhäuser“ och
“Flygande holländaren“ under upproret
uppehöll sig på Kreuzthurm för att
där företaga — militära
rekognosceringar. Hans intet anande hustru, den
en gång firade skådespelerskan Minna
Planer, blef ej litet förskräckt, då hon
från sin man mottog ett bref, hvari
han bad henne sända honom två
buteljer vin och en snusdosa till
Kreuz-thurm. Inseende faran, uppbjöd den
energiska kvinnan all sin kraft för
att förmå sin man att lemna sin
observationsplats. Först då hon hotade
att skilja sig ifrån honom, begaf han
sig till sin bostad — där fru Minna
höll honom fången genom att visligen
gömma dörrnyckeln.
Trots allt var han, genom sitt
umgänge med resningens ledare och
genom oförsigtiga bref, för starkt
komprometterad för att ej efter
majrevolutionens kufvande skudda
Dresden-stoftet af sina fötter. Han for till
Chemnitz, där hans svåger Wolfram,
en f. d. sångare, lefde som köpman.
“Har du deltagit i upproret?”
frågade denne honom genast.
Kompositören svarade mycket lugnt
och naivt:
”Nej, jag tillhörde bara de nyfikne.“
Vid mörkrets inbrott bortförde
Wolfram honom i en vagn. I hemlighet
aulände kompositören sålunda till
Weimar, där han sökte skydd hos Franz
1 Liszt, och kom slutligen till Zürich.
Polisen i Dresden utfärdade den 16
maj mot Wagner ett Steckbrief, som
offentliggjordes tre dagar därefter.
Han ”anklagades“ däri “för väsentligt
deltagande i den upproriska rörelsen“,
men signalementet var emellertid
ganska beskedligt. “Wagner är 37 å
38 år gammal, af medellängd, har
brunt hår och bär glasögon“ — hvem
skulle, på grund af denna beskrifning,
ha igenkänt maéstron? Den 14, 20
ooh 28 juni samma år förnyades
visserligen efterlysningen, men i det fria
Schweiz var det ingen, som krökte
ett hår på hans hufvud.
Emellertid uteblefvo ej följderna af
polisens efterlysning. Han måste
länge pröfva på landsflyktens
vedervärdigheter. Hofteaterdirektörerna
uppförde nästan aldrig eller ytterst
sällan hans operor, och i pekuniärt
hänseende rådde ofta en förfärlig ebb i
tonsättarens kassa. Man kan ej utan
en viss rörelse läsa de bref, som
Wagner under åren 1849 till 1864 — då
han hade lyckan att i konung Ludvig
II af Bayern finna en så mäktig
beskyddare — skref till Liszt,
Ti-chatschek m. fl. Af mängden af dylika
må vi blott omnämna det, som han
) skref den 4 juni 1861, omedelbart
I efter det olyckliga uppförandet af
“Tannhäuser” i Paris. Det heter där:
“Jag får väl antaga, att det icke är
någon hemlighet för mina vänner, i
hvilken hjelplöshet jag befinner mig
efter det fullständiga fiaskot af min
Tannhäuser i Paris, sedan jag under
de senaste åren — på grund af
politiska skäl — var alldeles förhindrad
att genom mina nyaste arbetens
uppförande i Tyskland vinna nya
existensmedel . . . Under tiden befinner jag
mig i det vedervärdigaste och ir.est
nedtryckande läge. Alla vänskapliga
källor, som jag hittills tagit i anspråk,
äro uttömda; jag är utblottad på alla
medel och har fere, högst betänkliga
skulder. “
Väger alltså Wagners faktiska
deltagande i revolutionen ej synnerligen
tungt i vågskålen, så kan det ej
förnekas, att han i teoretiskt afseende på
det varmaste gillade den. Redan 1847
var den “kungl. sachsiske
kapellmästaren“ utpekad som en “röd“. I sin
kollegas, August Röckels,
radikaldemokratiska tidniog ”Volksblätter“
var han en flitig, om också blott
anonym medarbetare, och likaså deltog
han ifrigt i politiska möten, som voro
riktade mot monarkien. Sålunda höll
han bl. a. den 16 juni 1848 i Dres
dens “fosterländska förening" ett tal,
hvari han behandlade frågan: “Huru
förhålla 3ig de republikanska
sträf-vandena till konungadömet?” Han
tillrådde i detta tal konungen att
proklamera republiken och ställa sig i
spetsen för densamma, såsom den
“främste och allra främste republika-
S VEKSK MUSIKTID KIKG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
