- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
116

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 25 Oktober 1904 - Följetong: Rouget de l’Isle och Marseljäsen, af E. Minstrel - Från scenen och konsertsalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

republikan och son till en medborgare
vid namn Rouget de 1’Isle.

Salongen var dyrbart möblerad.
Några venetianska speglar räckte från
golf till tak. Den gammalmodiga
eld-stadsfrisen uppbars af tvenne
silfver-kupidoner. Gobeliner af betydligt
värde prydde väggarne, och högkarmade
stolar med förgylda friherrliga kronor
voro placerade öfverallt i det stora
rummet.

P& ena sidan af ett bord, betäckt
af gravyrer och en antik sachsisk
blomstervas, stod baronen — en liten
obetydlig man med stolta
aristokratiska ansigtsdrag. Han bar hvit
peruk och var iklädd en svart
sammets-drägt. Hvita spetsmanchetter
ned-föllo öfver de små magra händerna,
och diamanter glittrade från hans sko- j
spännen. I handen höll han en
guldsnusdosa, inlagd med juveler.

På andra sidan bordet stod
officeren, en lång, blek, ung man, med ett
kastanjebrunt rikt hår och mörka,
talande ögon. Han bar en lång blå
vapenrock. En värja hängde i det
tre-färgade lifskärpet, och under armen
höll han sin tvåkantiga uniformshatt.

— Herre — sade baronen i
föraktfull ton. — Det är sant, att
tiderna äro oroliga, att Frankrikes ädla
söner hafva lidit och fortfarande lida
oförrätter af “les canailles“, men,
himlen vare tack, den dag har ännu ej
randats, när vi gifva våra döttrar åt
bönder. För tusan, gå er väg, plebej
... ni måste vara tokig.

Den unge mannen rätade på sig och
antog en trotsig uppsyn.

— Baron de Launay — svarade
han. — Jag fäster ej afseende vid
ert ohöfliga yttrande. Jag älskar er
dotter och ber om tillåtelse att sjelf
få säga henne det.

— Ni älskar min dotter! —
upprepade baronen försmädligt. — Ni
skickar henne kärleksbref. Ni
strängar nattetid er lyra under hennes
fönster, ty ni tyckes vara lika mycket
poet som soldat. På min heder! Ni
försöker att i sällskap med andra
“sans-culottes“ nedsvärta oss, på
samma gång ni påstår er skänka
made-moiselle de Launay er dyrkan . ..
Afsky värda paradox!

Det låg så mycket sanning i dessa
ord, att officeren sänkte hufvudet och
förblef tyst.

— Nåväl — fortfor baronen —
emedan ni vill så hafva, må min dotter
komma hit och sjelf yttra sig.

Han ringde häftigt på en
klock-sträng, och några ögonblick derefter
inträdds mademoiselle de Launay.

Hon liknade i sanning en ädlings
dotter; en smärt, behaglig, strålande
blondin med ett vackert ansigte. Hon
bar en mattblå robe å la Louis XV
öfver en underdrägt af storblommigt
satin. Det ljusa håret var lätt pu- i
dradt, hvilket bruk, som Georges Sand 1
påstår, så väl passar kvinnan. Då

de Usle varseblef henne, bleknade han
och bugade sig djupt.

— Mademoiselle, ni ser denne man
— sade baronen med ett sarkastiskt
småleende. — Han påstår sig ämna
anhålla om er hand. Han har den
djerfheten att skrifva kärlekspoem till
er ära ... att följa er vagn genom
gatorna ... att betrakta er i er loge
på teatern... att hålla serenader
under ert fönster om nätterna, och nu
nöjer han sig ej med mitt svar på sin
framställning, utan begär, att ni sjelf
skall gifva honom ett sådant.

Den unga flickan tog hastigt ett
steg tillbaka. Öfver hennes ansikte |
spreds ett drag af förskräckelse.
Läppen kröktes; hon antog en drottnings
hållning, och de vackra ögonen sköto
blixtar af vrede. Mellan baron de
Launays dotter och en republikan låg
en oöfverstiglig klyfta. Houget de
Usles hjerta brann af kärlek till den
unga flickan. "Utan att låta sig
bekomma af henues föraktfulla bemötan- j
de, utbrast han:

— Jag älskar er, mademoiselle, och
förbehåller mig rättigheten att upplysa :
er derom. Skilnaden mellan vår rang
och 8amhälsstallning här i lifvet tager
jag ej i betraktande. Jag är man ... ni
är kvinna; vare detta nog sagdt. Det
är sant, att jag följt efter er vagn,
att jag betraktat er på teatern, att
jag under nattens långa timmar
promenerat fram och åter utanför detta
hus. Kan ni väl fördöma mig derför? j
Jag lefver endast vid tanken på er.
Bah, hvad betyder väl hög börd och
samhällsställning i jemförelse med min
kärlek till er? Ungefär lika mycket
som sandkornet under hofveu på
ödemarkens vilda häst.

Hans känsla öfverväldigade honom.
Han framräckte bönfallande sin hand,
hvilken hon med en föraktfull åtbörd
stötte tillbaka.

— Min herre, sade hon, darrande
af vrede. — Tala ej om kärlek i min
närvaro. Dylikt är en oförskämdhet
utan like. Jag är aristokrat och
håller på mina anor. En kvinna i min
ställning gifter sig ej gerna med en
revolutionsman. Här har ni edra
verser — hon räckte honom en
pappersbundt. — De behaga mig ej . .. tvärtom,
jag fann dem tråkiga. Min herre, ert
anbud afslås. Jag gifver er min
tillåtelse att genast gå er väg.

Baronen blickade härvid ironiskt på
de risle. Blek som döden slängde
den senare verserna på elden och
kastade en blick af den största
förtvif-lan på mademoiselle de Launay.

Hon tyckte måhända synd om
honom och yttrade följande:

— Min herre. Jag tillhör en
samhällsklass, som väl må blifva störtad,
men ej förödmjukad. Vår stolthet skall
följa oss kanhända till schavotten.

Han visste, att hon talade sant.
Gripen af förtviflan, rusade han ut ur
rummet och ned på gatan. (Forts.l

Från seenen och
konsertsalen.

Kgl. teatern Okt. 9 v. Flotow:
Mar-tJui — K), 24 Tschai ko wsky: Eugen

Onegin (lu/10 25 ggn; 24/10 Onegin: herr
Oscar) — 12, 17 Gounod: Faust
(Margareta, Siebel: fru Lykseth-Schjerven, frk
Lagergren; Faust: hr Menzinsky) — 13
Saint Saens: Simson och Delila — 14

K. Wagner: Lohengrin — 15 Bizet:

Carmen.— 16, 21 Verdi: Den vilse/örda

— 19, 23 Auber: Kronjuvelerna — 20
Verdi: Aida (Radames: hr Menzinsky)

— 22 Weber: Friskytten (Agatha: frk
Mally Eriksson, deb)

..

Ostermalmsteatern. Okt. 9—17 Sidney
Jones: Geishan — 18, 24 Fr. v. Suppé:
Boccaccio, operett i 2 akter af F. Zell och
Rich Genée (Beatrice, Isabella, Peronella,
Fiametta: frk Berentz, fruar Rothgardt,
Rove, frk Walleni; Boccaccio, Scalza,
Pietro, Lotteringhi, Lambertuccio: hrr

Allum, Bergström, Ullman. Lund,
Ringvall).

Musikal. Akademien. Okt. 18
Konsertföreningens La
abonnemangskonsert. 1 Haydn: Symfoni, B-dur; 2 Mozart:
konsert för piano och orkester, C-moll:
3 Beethoven: Symfoni, A-dur. Dirigent;
hr Tor Aulin, solist: hr W. Stenhammar

— 20 Populär »Visafton » af fru Anna
Norrie — 24 Konsert af hr Theodor
Bertram med biträde af pianisten,
kapellm. William Starck.

Vetenskapsakademien. Okt. 13, 21
Sonatafton af hrr Tor Aulin och W.
Stenhammar. Program: Beethoven:
Sonater för violin och piano, n:o 1—3:
sonater op. 12 n.o 1 D-dur, 2 A-dur, 3
Essdur; n:o 4 sonat op. 23 A-moll.

Östermalmskyrkan. Okt. 23 konsert
af operasångaren Carl Fr. Lundquist.
Biträdande: hr Lindhe (violoncell).

Adolf Fredriks kyrka. Konsert för
välgörande ändamål. Biträdande : dir.
Alb. Lindström, frk E. Lindström, fru
Munthe-Sandberg, en manskör.

De “gamla nyheter“, k. operan på
senare tiden upptagit, båda
härstammande från slutet af 1870-talet,
nämligen Saint-Saens’ “Simson och Delila“
samt Tschaikowskys “Eugen Onegin“,
ha tydligen fallit publiken i smaken.
Den sistnämnda operan, först uppförd
här i sept. 1903, har nu uppnått sin
25;te föreställning; den förstnämnda,
hvars premiär här egde rum i febr.
samma år, har hittills gått 30 gånger
öfver scenen. Något annat märkligt
än nya rollbesättningar och debuter
har man ej att förmäla från k.
operan. Herr Menzinsky har framträdt
första gången på denna scen som
Faust och ßadames. I båda dessa
partier gjorde hans vackra stämma
behagligt intryck, om än deras högsta
toner, för hvilka hufvudrösten måste
anlitas, framträdde väl svaga. I
synnerhet vann sångaren stort bifall som
Radames, hvilken roll äfven i
dramatiskt hänseende bäst utfördes. Hr
Oscår har för första gången
återgif-vit titelrollen i “Eugen Onegin“,
hittills endast utförd af hr Forsell, som
ock tjenat hr O. till förebild i den
dramatiska aktionen. Som Agatha i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free