Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 25 Oktober 1904 - Ett och annat från musikvärlden - En stor teaterrevolution - Florizel von Reuter - Japanerna och koloratursången - Hvarjehanda - Engelska nationalsångens begynnelseord - Egenheter hos »operastjärnor» - Anekdoter om Rossini - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen har han gjort samma
anordningar i alla de förnämsta
klädlogerna, drifvit igenom principen om
det erfoderliga antalet repetitioner och
infört en absolut dubblering af alla
hufvudpartier.
Och oaktadt allt detta har
Metropolitan operan under denna säsoDg
gjort utmärkta affärer.
Florizel von Router, den unge här
mycket uppmärksammade violinisten,
har af Carmen Sylva (drottning
Elisabeth af Rumänien) erhållit i
uppdrag att komponera musiken till en
opera “Jeanne d’Arc“, till hvilken
drottningen själf nyligen afslutat
texten, Den unge Florizel har, i ett af
le Figaro återgifvet, ytterst älskvärdt
handbref, blifvit inbjuden att arbeta
tillsammans med drottningen å slottet
Neuwied vid Rehn. Samma tidning
omtalar att Florizel förut komponerat
en symfoni, en konsert för fiol, en
kvartett, ett symfoniskt poem och en
otalig mängd smärre stycken för fiol
och orkester.
Japanerna och koloratursången. Hur
föga förstående japanerna visa sig
emot den europeiska koloratursången,
visar följande anekdot. “I Tokio“,
så berättar en resande, ”gafs på
teatern en slags japansk “Jorden rundt
på åttio dagar”. Efter åtskilliga
äf-ventyr nådde de modiga resenärerna
Paris och besökte operan. Tillfället
tycktes direktören gynnsamt att här
låta ett i Yokohama gästerande
europeiskt sällskap uppträda på scenen.
Dödstystnad följde på detta
uppträdande. Därefter kunde man af den
ärade publikens minspel förstå, att den
för våra öron så välklingande musiken
på japanska nerver verkade ungefär
som — asiatisk musik på våra. Men
icke nog härmed. Då
koloratursångerskan lät höra en aria med
löpningar och drillar, brast publiken i det
mest ohäjdade skratt. Den japanske
teaterdirektören upprepade icke
expe-j rimentet. Några af de närvarande
eu-ropeerna förmodade, att japanerna
uppfattat koloratursången som stiliseradt
skratt och ovillkorligen instämt. Mindre
optimistiska naturer trodde, att
sopranens höga toner helt enkelt
före-föllo åhörarna absurda och löjliga.
Hvarjehanda.
Engelska nationalsångens
begynnelseord. Då Englands nuvarande
konung besteg tronen måste naturligtvis
nationalsångens början “God save the
Queen“ ändras. En diskussion om
textens rätta lydelse uppstod då,
hvar-under generallöjtnant Kelly, som är
specialist på det militärhistoriska
området, häfdat att den nu, då landet
har en konung, bör lyda “God save
our Lord the King”,
Från annat håll häfdas det
emellertid att den äkta texten lyder: “God
save our gracious KiDg“.
Till kröningen måste man
emellertid ha klarhet i saken och vände sig
till konungen med förfrågan om
hvilken text han föredrog.
Från konung Edvards
kabinettssekreterare ankom också svar, hvari
föreslogs formen ”God save our
gracious King“.
Denna form är därmed den
officiella och skall användas allt framgent.
Egenheter hos “operastjärnor.“ Jean
de Reszké, den berömde
tenoren-miljonären, berömmer sig mycket öfver
sin stora förmåga att — skälla som
en hund och jama som en katt. Då
den berömda sångerskan Nordica en
gång kom in i sin klädloge i Chicago,
blef hon icke litet förvånad öfver att
höra sin lilla favorithund, som hon
med säkerhet visste sig ha lämnat
kvar i hotellet, från en vrå i logen
ge upp ett gällt skall. Ett ögonblick
därefter löstes gåtan — då Jean de
Reszké kom krypande fram under
pianot på alla fyra och fortfarande
storm-skällande.
Marcella Sembrich lägger särskildt
stor vikt på hvad hennes make, prof. i
Stengl, yttrar om hennes sång. Efter
hvarje akt kommer denne upp i hen- j
nes klädloge.
— Stengl har en lång näsa,
brukar hon säga, och när hans näsa ser i
längre ut än vanligt, vet jag bestämdt
att jag icke sjungit riktigt bra!
Det underbara djuret. En kinesisk
mandarin skrifver i en bok om
européernas seder och bruk bl. a.
följande:
“Yesterns folk ha ett besynnerligt
husdjur. Det har fyra fötter, ibland
också blott tre, och om man så vill,
kan man förmå det att sjunga.
Männen och ännu oftare kvinnorna,
stundom till och med barnen, slå sig ned
framför det samma; sedan börja de
slå djuret på dess tänder och
trampa det då och då på svansen. Och
då börjar det genast sjunga. Dess
sång är mycket bullrande, betydligt
högljuddare än fogelsång, men icke
på långt när så harmonisk; trots sina
fruktansvärda tänder bits detta
präktiga djur aldrig; ej heller behöfver
man binda det, enär det aldrig
försöker att springa sin väg“.
Hvad är det för ett djur?
Anekdoter om Rossini. För ett par
år sedan offentliggjordes Rossinis
bref-vexling. Med anledning däraf
innehöll “Le Correspondent“ en af Louis
de Morguis skrifven, mycket
fängslande karaktäristisk öfver mästaren.
Skildringen är kryddad med en mängd
anekdoter, som äro betecknande för
Rossinis slagfärdighet.
En dag spelade konungen af
Portugal, som var amatör på violoncell, för
Rossini en romans ur en af dennes
operor.
— Nå, hvad tycker ni, mästare?
frågade monarken, då han slutat.
— Ja, Herre Gud, svarade Rossini,
för att vara speladt af en kung, var
det inte så illa. Och för öfrigt
be-höfva ju suveräner icke aflägga
räkenskap för någon.
Och utan öfvergång erinrade han
därpå helt ogeneradt monarken om ett
fat vin, som han fått löfte om.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
