- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
124

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 5 November 1904 - Musikbref från Göteborg, af H—t - Brefkort från Tyskland, af Anteros - Följetong: Rouget de l’Isle och Marseljäsen, af E. Minstrel (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de största svårigheter, hvilka lekande
öfvervunnos.

H—t.

Brefkort från Tyskland.

Berlin, 20 okt.

Under det att härvarande, fashionabla
»Westend», Charlottenburg, redan haft
sin egen operascen, »Theater des
Westens», har den mindre eleganta, östra
delen af den tyska riksmetropolen först
för några veckor sedan erhållit en
dylik med det stolta namnet
tNalional-theater». Det nya, lilla konsttemplet
gör med sin i hvitt och guld hållna
samt flaggkrönta fasad företrädesvis
intryck af utställningspaviljong; den a la
Bayreuth af allenast en visserligen
Byn-nerligen spaciös parkett och af en
fondrad bestående salongen är rätt och slätt
hvitmenad. Hvad biljettprisen
beträffar, så äro de ungefär lika höga som
i »Opernhaus», varierande alltefter
af-ståndet från scenen mellan 10 och 5
mark.

Detta oaktadt har hittills intet
presterats, som strängt taget kan räknas
för verkligt förstklassigt, och
»Nationaltheaters» personal har ej något enda
verkligt celebert konstnärsnamn att
uppvisa. Repertoaren har uteslutande
utgjorts af gamla, välkända operor samt
särskildt på sista tiden af Donizettis,
Rossinis och Verdis verk sedan
direktören förskaffat sig en ny
dragningskraft genom den förut i undertecknads
korrespondenser till Sv. Musiktidn.
omnämnde italienske tenoren Alessandro
Bonci, hvilkens präktiga röstmaterial och
virtuosmessigt öfverlägsna sångkonst
jem-väl här rönt erkännande, men hvars
brister såsom skådespelare verkade
störande isynnerhet i »Barberaren»,
framför allt då man har i färskt minne
Navåls glänsande framställning.

I mitt »Brefkort» härifrån, infördt i
N:o 14 af Sv. Musiktidn., skulle jag
velat tillägga, beträffande Berlins Kgl.
Opernhaus, att i »Romeo och Julia»
Oeraldine Farrar var en hänförande Julia
och att hr Navål glänste i Romeos
parti.

Anteros.

FÖLJETONG.

Rouget de 1’Isle och
Marseljäsen.

Af

E. Minstrel.

(Forts).

Det var en dyster decemberafton.
Månen upplyste det på afstånd
liggande citadellet och de stela
enformiga fästning8linierna. Den ryktbara
katedralens torn sträckte sig mot höj-

den, en skönhetens symbol, beundrad
af sekler.

Paris var, tvåhundrafemtio mil
deri-från, i fullt uppror. Äfven hit till
denna gamla stad hade revolutionen
sträckt sig. Man kämpade om dagen,
men denna afton tycktes ett skenbart
lugn hafva inträdt.

Den olycklige officeren rusade blindt
framåt genom de månupplysta gatorna,
hvarthän visste han ej. Han var
tokig af missräkning och förtviflan. Att
uppsöka sin bostad tänkte han ej på.
Han ilade fram likt ett förföljdt djur,
obekymrad om, hvarthän det bar.

Slutligen uppnådde han en gata i
den fattigare delen af staden, smal,
ödslig och utan den ringaste belysning.
Husens tak gingo nästan ihop, och
månstrålarne hunno ej längre ned än
till de å husen högst belägna fönstren.

De 1’Isle stannade vid en gammal
fallfärdig byggnad, insvept i nästan
ogenomträngligt mörker, och stödjande
sig mot husmuren lät han hufvudet
sjunka mot bröstet i ett tillstånd af
den yttersta hopplöshet.

Den ena timmen förgick efter den
andra, uch han ombytte ej ställning.
Kölden var bitande. Han var
genom-frusen, halft bedöfvad, men kände det
ej. Den brännande feber, som rasade
i hans inre, förtog hvarje yttre känsla.

Månen började sänka sig bakom
fästningsverken och domkyrkans torn.
Plötsligt hördes fotsteg i närheten.
En lång mörk flicka iklädd en
barsliten pelskappa och bärande en lykta,
stannade framför de 1’Isle. Hon
vidrörde lätt hans arm, och två svarta
öiron spejade in i det förslöade
ansiktet.

— Det är medborgaren Rouget, far
— sade hon, vändande sig till en
gammal man, bärande en fiollåda, som
hade stannat bakom henne. — Min
Gud, någonting har händt honom.

Gamle André Dierick skyndade
hastigt fram.

— Rouget! — utropade han,
skakande den stela figuren. — sofver ni,
eller har ni druckit vin? Det här går
ej an. O himmel, han är ju alldeles
kall. Kölden tar lifvet af honom ...
så tala då!

Då de 1’Isle hörde bekanta röster,
ryckte han till och stirrade för ett
ögonblick på dem.

— Dierick, — mumlade han —
och lilla Bettine! Det är sent tror
jag, och ni har återvändt från
teatern. Fortsätt er väg, och låt mig
vara i fred.

— Nej! — svarade Bettine med
bestämdhet. — Natten är kall, och
ni fryser. Någonting har händt er,
Rouget. Kom och följ med oss.

Hon lade sin lilla hand på hans.
Haa gjorde intet motstånd, utan lät
henne leda sig bortåt gatan och till
porten af ett oansenligt hus, hvarest
Dierick och hans dotter bodde.
Denna trio trädde in i ett rum på nedre
botten, hvars väggar voro hvitrappa-

de. Vinden hven och pep genom
dörrspringorna.

Några grofva ekstolar syntes i
rummet, och bordet bestod af en
träskif-va på ett par bockar. En harpa och
en packe noter voro placerade i ett
hörn. Bettine föll på knä framför
eldstaden och blåste på de till hälften
slocknade kolen, på hvilka hon lade
ett fång ved, och snart uppflammade
en klar låga, framför hvilken hon
inbjöd Rouget att taga plats.

— Sitt ned här — sade hon —
och värm er. Jag ser, att ni är sjuk.

Rouget hade en tid bortåt varit en
gerna sedd gäst hos Diericks. Gamle
Dierick spelade fiol på Strassburgs
teater, och hans moderlösa dotter var
korist. Rouget sjelf var en ganska
skicklig musiker. Han komponerade
och satte ord till sina arbeten.
Under den enformiga
garnisonstjenstgö-ringen hade han ofta besökt Diericks.
Samma smak förenade denna
musikaliska trio i en uppriktig vänskap.

Dierick och hans dotter ville af
grannlagenhet ej framställa några
frågor till de Usle. Den gamle mannen,
hvars snusbruna och trådslitna rock
blott gaf ett knapphändigt skydd mot
kylan, satte ifrån sig sin fiollåda och
slog sig ned vid brasan.

— Kvällsvard, Bettine — sade
fadern, hvarefter den unga flickan lade
en torftig, men ren duk på bordet och
placerade derpå ett stycke bröd, rökt
kött och en flaska vin. Man nödgade
derefter Rouget att tillsammans med
sitt värdfolk taga plats vid bordet.

— Öfverflöd finnes ej här, som ni
ser — sade Dierick. — Tiderna äro
dåliga, och brödet dyrt. Men vi
hafva musik att trösta oss med och
der-till godt kamratskap. Ah, Rouget, ni
skulle hafva hört min lilla Bettine på
teatern i afton. Hvilken röst hon har!
Ni har ju lofvat komponera en sång
åt henne, glöm ej det.

Den unge officeren ryckte till och
betraktade sin unga väninna med de
mörka ögonen på andra sidan bordet.

— Jag skall komponera en sång
åt er dotter, min gode Dierick —
försäkrade de 1’Isle.

— Låtom oss dricka — sade Die
rick, ifyllande glasen. — Låtom oss
dricka för frihetens pånyttfödelse i
Frankrike.

— Frihetens skål! — utropade de
1’Isle och tömde sitt glas i botten.

Då Dierick nedsatte sitt glas,
för-dystrades hans ansigte.

— Medborgare Rouget — började
han — ni såväl som jag vet, att i
många städer resas skampålar med
halsjern och kedja. Detta är en
symbol af de mäktiges godtycklighet och
ett bevis på folkets vanmakt, men dess
skacklor skola snart brytas och
friheten segra. Jag föddes å kungliga
slottet Montceau’s slottsområde. En
prins af blodet erhöll med kunglig
tillåtelse besittningsrätt till de
vidsträckta jagtmarkerna, hvilka han be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free