- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
130

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 23 November 1904 - Modeste Menzinsky (med porträtt) - Om operetten, efter en uppsats af F. Scherber i Wien N. M. T.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elberfeld. Under två år, d. v. s.
säsonger, sjöng han med god framgåDg,
gynnad af såväl publiksom press, och
fick hiir uppbiira åtskilliga partier af
mycket olika slag. Utom Lyonel
uppträdde han sålunda såsom hohen grin.
Radames, .Johan af Leyden, Walther
von Stolziag, Sieg mund, Elenzar i
“Judinnan“, Faust, Ho/finan n, Canio i
“Pajazzo“, Ckateanneuf, Manrico,
Fen-ton etc. äfvenså i nya operor såsom
“Zauberglocke“ af Saint-Sai’ns,
“Gaukler unser lieben Frau“ at Massenet
och “Ziatorog“ af Rauchenecker.

När hr Menzinsky kom tili
Elberfeld hade ban endast tre operapartier
på sin repertoar, men efter de två
säsongerna här hade detta antal nära
tiodubblats. Från Elberfeld blef hr
Menzinsky eftertelegraferad för att,
som redan år ni’unndt, gästa
Stock-holm8operan i höstas och såsom
L diengriu uppträda vid sidan af fru
Ackté. Som ett meteorfall var detta
framträdande för Stockholmspubliken;
kortvarigt men glänsande. Det var
naturligtvis denna lyckade debut hos
oss, s m föranledde hr Menzinskys
anställning vid operan under denna
säsong, dertill väl ock särskildt
bidrog det beslutade uppförandet af
Wagners “Siegfried“, hvars titelroll
han kommer att utföra.

Vi hoppas, att sedan den
indisposition, som hittills en tid besvärat
den främmande fångaren, numera är
öfvervunnen vår nordiska vinter ej
skall vidare inverka menligt på hans
helsa nch lägga hinder i vägen för
hans konstnäiliga verksamhet vid vår
operascen, der han eäger sig ha
funnit en god chef och godt kamratskap.
Med sin vackra siämma och öfriga !
konstnärliga egenskaper har han
vunnit vår operapubliks bevågenhet, bvarpå
hau redan rönt många bevis.

Om operetten.*

Hvad man än må säga om operetten,
hur mycket man än klandrar dess
j7t-lighet och lättfärdighet till text och
musik och framhåller den senares
ringhet gentemot den gammal- eller
nyklassiska. så lefver den dock
fortfarande, och den lustiga, lättfattliga
operetten har kanske mer än förr rätt
och utsikt för sin tillvaro. Mången
föredrager att på en dramatisk teater
få sig en glad kväll af en komedi
eller ett lustspel, framför att uppröras
af ett sorgspel; på samma sätt har
mången sin förnöjelse af operetten,
som efter en ansträngande dag af
allvarliga göromål kan bereda sig en
munter afton utan tanke och
nervansträngning, och få tillfälle till ett godt
skratt.

Om man vill kalla operetten en mu-

* Efter en uppsats af F. Sclierber i Wien

N. M. T.

sikalisk komedi med populära sånger,
så finner man, om man söker många,
många år tillbaka denna genre
fler-faldigt odlad. Bebofvet af glädje, af
lätt, populär musik är oafvisligt, så
läDge menskligheten icke har
nedsjunkit till en Nirvana-ståndpunkt. Det
är emellertid klart att denna koDstart,
som Btår i innerligaste gemenskap med
folket, måste vara underkastad en
vex-lande tidssmak och att i den tidsandan
företrädesvis troget afspeglar sig. Så
är t ex. Rousseau« ”Le devin de
village“, Hillers ”Die Jagd“, Wetzel
Müllers ”Die Teufelsmühle am
Wienerberg”, Offenbachs ”La grande duchesse
de Gerolstein” en kulturhistoria i toner.
Offenbach kan derför icke sägas vara
egentlige skaparen af operetten utan
endast af 19 århundradets franska
operett.

Redan i en Monsignys och Grétrys
partiturer skall man finna de lättfotade,
hoppande rytmerna som bilda urcellen
till den Offenbacbska cancan, likasom
de sentimentala sångerna utgöra
stammodern till de nutida operetternas
smäktande kantilenor. Naturligtvis
måste för en publik under ancien
régime komponeras annorlunda än för
en sådan under den tredje Napoleons
tid.

Operetten har sålunda ock sin
historia, liksom dess utveckling i likhet med
vågen har höjder och dalar. Stundom
tycks den sjunken för alltid, och så
dyker den åter upp och synes allt
mer göra sig gällande i den moderna
tiden, åtminstcne i större kulturcentra,
i städerna, der folkets nationella sång
försvunnit och der det söker
tillfredsställa sitt musikaliska behof för dagen
i denna konstgenre. Hvarken
konsertsalen eller operan kan under en tid,
dä den allvarliga musiken med alla
segel styr emot den fulla polyfonien,
i fylla denna uppgift. I denna
omstän-i dighet torde man ha att söka
förklaringen till denna konstgenres lifskraft.

Den nyare operetten tager
obestridligt sin början med Florimond Ronger,
kallad Hervé (1825—1892), samme
Hervé, hvars lilla teater ”Folies
con-certantes“ (1854) Offenbach tog till
förebild för sin “Bouffes parisiennes”
(1855). Hervé bragte till blomstring
de knoppar som han tog ur den
bukett som bildades af en Aubers, Grisars
och v. Fiotows musikalstring.
Operettens yngsta utveckling karakteriserar
Paul Marsop rätt sinnrikt, då han i
sina “musikaliska essays“ yttrar; När
Auber slutade stod han framför
dörren till operetten. Hervé öppnade
densamma och Offenbach steg in. Den
franska esprit’n har Jacques
Offenbach (1819—1880) insupit i fulla drag,
denne israelitiske kantorson från Köln,
som i Paris först förfranskade sitt
egentliga namn Juda Eberscht till
Jakob Evers.* Hans första verk för

* Se Svensk Musikt 1897 n:o 8 »Ur Fr.
v. Fiotows minnen».

scenen voro dramatiska småsaker —
första framgången vann han som
kapellmästare vid Théåtre frangais med den
täcka operetten “Fortunios visa”, som
der uppfördes — och dessa uppstodo
mer af nöd än inre drift. När
Offen-bach ändtligen med anleduing af första
Paris expositionen skaffade sig
teaterprivilegium, inskränkte han sig, med
hänsyn till de andra, stora teatrarne,
till 3 å 4 personer i sina pjeser och
ingen kör.

Offenbachä första arbeten för scenen
stodo på det äldre franska
sångspelets grund; från den lefcadsglada
landt-flickan i ”Le mariage aux lanterne“ till
storstadsdamen i ”Vie parisienne” är
ett stort steg. Redan i “Orfeus“
öf-vergifver Offenbach sångspelets banor
och tillmäter musiken en underordnad
roll, sådan som en pianospelare har
på ett ”Café chantant“. Grunden
härtill kan ej vara bristande intensitet i
melodiskt hänseende; för hans förmåga
i högre melodisk skaparkraft tala
operorna “Hoffmans sagor“, ”La fée du
Rhin“ och den på den Stora operan
i Paris uppförda baletten ”Le papillon".
Rytmisk och äfven ädlare melodisk
uppfinning framträder ock i hans små
operetter äfvensom i de större vid
sidan af simpel cancanmus k. Då man
besinnar att Offenbach på 25 år skref
mer än 100 operetter, så finner man
naturligt nog i en sådan
öfverproduk-tion orsaken till skaparkraftens
afmatt-ning. Tidsandan och librettlörfat tarne
ha ock, det kan man påstå, drifvit
komponisten till att skatta åt den
vulgära smaken. Hans efterträdare Char
les Lecocq (f. 1832) och Robert

Planquette (1840—1893) hade
lyckan att få framträda under
operetttidens högflod (1860—1880) Af de

yngre fianska operettkomponisterna ha
knappast någon mer än Edmond
Au-dran (f. 1842) visat sig vara af någon
betydenhet. Den genre, som man
betecknar med namnet “Offenbachiaden”
tycks ha mistat sin kraft.

Omedelbart till den nyare franska
operettens blomstringstid sluta sig
Wiener-operetten, hvilken såsom sådan
egentligen tillhör den tyska operetten.
Denna går, som bekant, tillbaka till
Joh. Adam Hiller (1728—1804).
Hillers sångspel gåfvos af den Kock’ska
truppens medlemmar, och då dossa
voro skådespelare samt endast och
allenast natursångare, så måste
afse-ende göras på åstadkommande af lätt
fattliga och utförda sånger. I sjelfva
verket motsvarade sångspelen de
fordringar man kan ställa på en operett.
Dessa sånger sjöngos öfverallt, ja
blefvo till och med öfversatta på flere
språk, och operetten “Die Jagd" gafs
till och med ännu 1813 med bifall.

(Forts,)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1904/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free