- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
139

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 December 1904 - »Werther», lyriskt drama i 3 akter, efter Goethe af Ed. Blau, Paul Milliet och Georges Hartmann. Öfvers. af Sven Nyblom. Musik af Jules Massenet. Textinnehåll - Om operetten (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kärleksförklaring, då man plötsligt hör
fogdens röst, som ropar inifrån:
“Albert har kommit hem, Charlotte!” Hon
spritter till, och meddelar nu Werther,
att hon lofvat sin mor innan hon dog
att taga Albert till make. “Den eden
skall du hålla“, säger Werther, ”men
det blir min död!” Under utropet: “Eu
annan hennes man!“ rusar han bort
och ridån faller.

Andra akten. Det är i september
samma år. Man ser en öppen plats i
byn Wetzlar, kyrkan i fonden,
prostgården till venster och en vinstuga
till höger. Det är söndag, och pastorn
skall i dag fira sitt guldbröllop.
Charlotte och Albert, som nu äro gifta
sedan Ire månader, bege sig till
kyrkan jemte åtskilliga andra. Werther,
som också kommer dit, har sett det
äkta paret och utbrister för sig i ett
kväde: “Blott jag skulle ha älskat

dig!” Han faller ned på en bänk
för-tviflad. Albert kommer ur kyrkan
och får se Werther. Han säger
honom, att om Werther också en gång
haft tycke för Charlotte, så förstår
han dennes känslor. Werther
förklarar, att han icke mer tänker på henne,
och att, om han hyser någon känsla
för henne, så är det endast ren
vänskap. Sophie kommer in och bjuder
i till aftonens dans. Werther blir
ensam. ”Jag bör, jag måste fly“,
utropar han, och får i detsamma se
Charlotte, som kommer ur kyrkan. Han
gör henne på nytt sin
kärleksförklaring, men hon svarar blott, att hon ej
är fri, att han måste fara. (Hon
bjuder honom komma åter till jul under
uppmaningen: “Var god, var stark!“

Werther blir åter ensam och
ötver-lägger, om ej det bästa medlet vore
att tage sig sjelf afdaga. Han
anropar Gud att kalla på honom. Sophie
kommer utspringande och undrar,
hvar-för han icke kommer in. “För alltid
farväl!“ säger Werther och rusar bort.
Sophie brister i gråt. Albert och
Charlotte komma ut. “Werther har
rest för alltiid“, säger Sophie. ”Ja, för
I alltid“, upprepar Charlotte. ”Han
älskar!“ utbrister Albert dystert.
Ridån faller.

Tredje akten. Första tablån.
Charlotte sitter julaftonen samma år i sitt
rum och läser Werthers bref. Hon
bäfvar för det sista af dem, i hvilket
han säger att om han icke kommer
dit till jul, så skall hon icke anklaga
honom, utan darra! Sophie, bärande
på julklappar till syskonen, kommer
in. Hon ser Charlotte gråta och
förstår anledningen. Hon ber henne
komma he;a till dem och går.
Charlotte ber till Gud i en varm bön att
stå henne bi i sin förtviiian. Just då
kommer Werther in. Han hade
tvekat i det längsta att resa. men nu är
han dock här. Charlotte hämtar sig
och Werther genomgår sina gamla
minnen i hennes hem. Allt är som
förr: böckerna och vapnen och allt.
Hans öfversättning af Ossians sånger

ligger kvar på clavecinen. Han förstår,
att hon älskar bonom.ochröfvaraf henne
den första kyssen och fattar med
ens situationen. “Jag i hans armar!“ |
utbrister hon och försvinner. Nu har
Charlotte dikterat hans dom, han
säger farväl till världen och går. Albert
kommer in, får se dörren öppen och
ropar pä Charlotte. Hon kommer in.
Albert mottar af en tjänare ett bref
från Werther, i hvilket denne ber att
få låna hans pistoler, emedan han skall
fara långt bort. Han befaller
Charlotte att ge dem åt tjänaren, kastar
brefvet på golfvet och går, uppfylld
af svartsjukans kval. Sedan tjänaren
gått med pistolerna, utropar hon,
inseende hvad Werther ämnar begå:
“Gud, tillstäd icke du, att jag
kommer för sent!“ och rusar ut för att
hindra hans handling.

Andra tablån Under ett mellanspel
i orkestern får man se byn med
kyrkan och bygguingarna upplysta. Det
är julafton. Charlotte skyndar med
ilande hast öfver scenen.

Tredje tablån. Werthers arbetsrum.
Han ligger döende på golfvet och en
blodfläck vittnar om, att han skjutit
sig i hjärtat. Charlotte kommer in
och söker honom. Hon förskräckes
vid åsynen af honom. “Du får icke
dö!“ utropar hon. Man hör barnens
julsång gencm fönstret från fogdens
hem tvärs öfver gatan. Efter ett ömt
farväl af Charlotte dör Werther i
hennes armar. Man hör ånyo barnens
glada sång, skratt och glädjerop. “Nu
allt är slut!“ utropar Charlotte och
nedfaller afsvimmad.

Texten till denna opera borde
benämnas “fritt efter Goethe“, ty den
håller sig i öfrigt vid sidan af
originaldikten, romanen “Die Leiden des
jungen ’W erther“, till det mesta
affat-tad i bref från Werther till hans vän
WTlhelm, hufvudsakligen om hans
förhållande till Charlotte (Lotte) och
hennes hem.

Beträffande denna roman är bekant,
att ämnet till den är hemtadt ur
Goethes eget lif, från hans olyckliga
kärlek till Charlotte Buff, hans vän
Kastners trolofvade, men närmast från den
unge Jerusalems öde, hvilken dödade
sig af olycklig kärlek till sekreteraren
Hergts fru. Af Kestner lånade denne
med uppgift om “en förestående resa“
den pistol, hvarmed han i sitt rum
begick sjelfmord — alldeles i likhet
med Werther i Goethes roman.

Librettisterna till Massenets opera
ha i hufvudsaken, rörande förhållandet
mellan Werther och Charlotte, hållit
sig temligen nära till romanen, men
ha i slutet gjort ett tillägg, i det de
låtit Charlotte skynda till den döende
Werther att söka rädda honom, att
så medelst skulle beredas tonsättaren
tillfälle att afsluta operan med en
duett emellan dem. För att ge
om-vexling åt handlingen ha de också
nyskapat ett par i första och andra
akten uppträdande vänner till fogden,

ett par komiska, om Bellmansiigurerna
erinrande personer, som dyrka Bacchus
och uppstämma en duett till hans ära.
Ett lifvande element har ock
tillskapats i Sophies person, Charlottes
äldsta, 15-åriga syster. Anmärkas
kan för öfrigt ett och annat tillägg
eller frångående af romanens innehåll.

Om operetten.

(Korts.)

Såsom den siste utlöparen åf
Hil-lerska skolan, hvilken förnämligast
hade folkvisan till grund för sin
verkan, måste för Wien räknas Wenzel
Miilltr (1707 —1835). Flere af hans
kompositioner (såsom“So leb denn wohl,
du stilles Hanns“, “Wer niemals einen
Rausch gehabt”, m. H.) ha blifvit
populära folksånger. Hans efterföljare
gjorde ingen lycka. Tiden var en
annan : revolutionens storm- och blodsår
hade kommit öfver Wien och Müllers
lugna och solida musik passade ej nu.
Det var en liten lättnad när Nestrog,
då direktör för K arl-teatern, den 10
okt. 1858 bragte tili uppförarde
Ottenbachs “Förlofningen vid lyktsken“.
Framgången var stor och den lilla
operetten gafs nära femtio gånger
under säsongen, instrumenterad efter
klaverutdraget, såsom det då brukades
med andra af Offenbachs operetter.
Först i maj 1802, då Olfenbach sjelf
uppträdde å dirigentpallen på
Quai-teatarn, spelades den efter
originalpartituret.

Hofteatrarna i Berlin. Dresden,
Hannover och andra följde
Karl-teaterns exempel. Småningom, då
Offen-bach mer och mer närmade sig till
kompositörerna af burleska,
parodi-stiskt musikaliska “Bossen“, kommo
operetterna till uppförande i Wien. I
utmärkt textbehandling och dramatisk
slagfärdighet med undvikande af all
koloratur-förkonstling har man väl att
söka den Offenbachska operettens allt
mer stigande framgång, icke att
förgäta de briljanta krafter af en Nestroy,
Treumann, Marie Geistinger, Josephine,
Gallmeyer o. a., som stodo till
förfogande. Såsom ett intyg om dessa
operetters framgång kan anföras att i
Berlin “Pariserlif“ gifvits 200 gånger
och inbringat den nätta summan af
219,000 mark.

Då i Wien öfverallt sjöngs och
dansades efter offenbachska melodierna
började en der lefvande komponist af
italiensk härkomst att spetsa öronen
och lyssna på den nya musiken. Det
var Franz von Suppe (född 1820 i
Spoleto, död i Wien 1895), hvilken
uppträdt som operakomponist och som
teaterkapellmästare redan skrifvit
talrika sångspel, ”Possen” och folkpjeser
i den gamla goda stilens genre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free