- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 24 (1904) /
140

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 December 1904 - Om operetten (forts.) - Musikkorrespondens från Dresden och Stuttgart II, af Anteros

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

SVENSK MUSIKTIDNING.

Uppvuxen i den musikaliska
klosterskolans stränga observans och
utgången från Wien-konservatoriet som
lärjunge af de ärevördige mästarne
Sechter och Seyfried, försvor han sig
med raskt beslut åt Offenbach. “Das
Pensionat“ (1800), “Die
Kartenschlägerin“ (1802), och slutligen “Zehn
Mädchen und kein Mann“ (okt 1802)
visa Suppé redan i armarna på den
fransyska grisetten. Suppé är kanske
något kraftigare och gedignare än den
franske läromästaren. Det graciösa,
lustiga och skrattretande hos den
tidens OH’enbach blef honom främmande,
likasom den specifika, med sina lätta
dansrytmiska, stundom vemodiga
Wien-: melodien icke tillhörde hans egendom-

lighet. Han var italienare och hans
nationalmelodier lågo honom om
hjärtat; han samlade dem ifrigt och de
intogo flere vackra platser i hans
partiturer, som i allmänhet äro fast
och grundligt utarbetade. Hans rika
melodiska och rytmiska uppfinning
känna vi till och behöfva blott
påminna om hans “Fatinitza“ (187G),
“Boccaccio“ (1879) och “Donna
Jua-nita“ (1880); alla först efter Strauss’
första uppträdande.

Den specifika wiener-operetten
begynner först med “Indigo“ af Johann
Strauss j:r (1825—1899), hvilken
operett först uppfördes 1871 på
Theater an der Wien. Hvad Johann Strauss
beträffar hade han bakom sig en
långvarig verksamhet som danskomponist
innan direktör Steiner öfvertalade
honom att försöka sig på det
dramatiska området. Men äfven “Indigo“
är ju ej annat än en samling
dansmusik, om också ny, af mäster Strauss.
När Strauss slog 2 4 takt blef han
länspliktig under Offenbach, blott i
3/s takt blef han suverän i sitt eget
land. Valsen som lyrisk sångtorm
hade vunnit ett temligen romantiskt,
ja, dramatiskt drag. Med Strauss
erhöll dansmusiken i operetten en
framstående betydelse. Af hans operetter
må här påpekas som mest bekapta:
“Die Fledermaus“ (1874), “Das
Spitzentuch der Königin“ (1880), “Der
lustige Krieg” (1881), “Der
Zigeunerbaron“ (1885) och “Waldmeister“
(1895). Suppés stora operetter bestå
af samma blandning som Strauss’,
men Suppé var mera teoretiskt och
grundligt bildad. Han utbildade
finalen så kraftigt, att hvarje italiensk
operakomponist kunde ha glädje deraf.
I detta följde honom Strauss. Var
Suppé specialist för marsch-finalen, så
var Strauss det för vals-finalen.
Operetten var och förblef i alla fall mest
en sjungen dans.



Musikkorrespondens från
Dresden oeh Stuttgart.

Nov. 1904.

II.

I uTannh’Auseru var fr.
Wittich-Elisabeth den enda af de sceniska
artisterna, undantagandes möjligen fr.
van iler Osten i herdegossens mindre
betydande uppgift, som tillfredsstälde
högre anspråk, medan titelrollens
in-nehafvare, förr engagerad härstädes
och nu anstäld vid Breslaus
“Stadttheater“, hvilken på affischerna
figurerade under namnet Matrag, deremot
af kritiken kallas hr Konrad(l). med
sin rätt imposanta apparation i
spelet inlade en viss energi. Hans
betydligt tremulerande stämma
förrådde dock en betänklig brist på
klangskönhet och säkerhet i tonträffningen.
Ej heller den på grund af något
olycklig maskering meraassyrerkonung
än thiiringsk landtgrefve verkande
Ernst Wächters präktiga basröst är
densamma som förut, ehuru denne
äfven från Bayreuth väl dokumenterade
sångare ännu befinner sig i sin bästa
ålder. Tyvärr fick man vid
förevarande representation ej beundra den
af hr Hagen anförda orkesterns
glänsande utförande af operans första akt
i den s. k. Pariser-bearbetningen,
enär man sett sig nödsakad att hålla
sig till Wagners ursprungliga partitur
med hänsyn till aftonens gäst.

Från öfriga i “Opernhaus“ bevistade
föreställningar må allenast antecknas,
att såsom sådan, om ock i sin helhet
mera lyckadt än den sistDämnde,
återgaf jemväl hr Brag Konradin i
Nesslers »Trompeter von Säkkingen»,
hvarest Werner i Kiess hade en
mycket tilltalande representant; vidare
att vid sidan af fr:na Calvé och
TFe-dekind — trots den tillfälliga
sammanställningen naturligtvis “hors
comparaison“ med den celebra franska
divan, hvilken i likhet med sitt i min
senaste Berlin-korrespondens genom
förbiseende ej relaterade uppträdande
här blott gasterade en gång och då
med sin utkorade “eheval de parade“
— i titelpartierna utmärkte sig hr
Burrian i Bizets » Carmen» och Masse
nets »Manon» genom en synnerligen
vacker och välskolad tenor. Den
senare operan dirigerades öfverlägset af
hr von Schuch, nestorn bland teaterns
hofkapellmästare . . . inalles består den
sig, ej mindre än sin “namne“ i den
tyska riksmetropolen, med fem dylika!

Dresdens mycket populära — ej
kungliga! — “Residenztheater“
utvecklar en både liflig och mångsidig
verksamhet, alltifrån det stora dramat
till lustspelet och operetten. På
dennas gebiet öfvervoro vi en lycklig
representation af Offenbachs präktiga
”Blaubart“ (“Riddar Blåskägg“)
äfven-som premiären af Carl Millöckers
uJung Heidelberg*, ett slags
fortsättning på Meyer-Försters så framgångs-

rika pjes. Med sina student- och
militäruppträden — till och med en
manöver äger rum i stycket, hvarvid
ett hundratal man paradera öfver den
lilla scenen — är densamma ganska
rolig och underhållande, men jemte
många lyckligt funna situationer
förekomma i hrr Krenns och Lindans text
åtskilliga menings- och smaklösheter;
speciellt dialogen vimlar af de mest
triviala studentvil zar och
”kasernen-hofblüten“. Det ur tonsättarens
musikaliska kvarlåtenskap
sammanplockade potpourri, hvilket går under
Millöckers namn, har endast enstaka
nummer af verkligt värde att
uppvisa, resten böjer sig till form och
innehåll knappast öfver medelmåttan.
Utförandet gick synnerligen flott öfver
hela linien. Af damerna personifierade
den intagande fk. Martini en stilig
student och löjtnant, son af fursten
med hans nngdomsflamma Käthie, på
herrsidan var den unge lofvande
tenoristen Oskar Aigner en ej mindre
högkomisk kalefaktor, som genom
omständigheternas tvång förpassas i
kvinnokläder, än en utsökt charmant
prins Saphir i “Blaubart“. För den
musikaliska ledningen borgade namnet
Rudolf Dellinger, mest berömdt genom
den förträffliga operetten ”Don César“,
men tillika en ovanligt duktig
operettkapellmästare, blef han vid denna sin
recett-afton föremål för publikens
lif-liga erkännande, framför allt af hans
verksamhet vid “Residenztheater“.

I Stuttgarts provisoriska, ej vidare
stora Thalia-tempel, hvilket än så
länge får ersätta den 1902 nedbrunna
hofteatern, uppföras operor allenast
fyra gånger i veckan. Undert. hade
här blott tillfälle att bevista en
föreställning af Hugo Wolfs komiska
opera “Der Corregidör“. Den efter en
novell af Pedro Alarcén af Rosa
May-reder författade libretten är fängslande
och särskildt såsom sedemålning
intressant. men torde i likhet med
musiken vunnit på en del förkortningar.
Att döma af första åhörandet, har
kompositören åstadkommit ett fint och
originelit arbete, ehuruväl han i sitt
enda verk för scenen råkat erhålla
ett för sin afgjordt tragiskt anlagda
natur, som måhända förklarar, att han
ej mindre “con amore“, än med
sannskyldigt mästerskap behandlar det
satiriska elementet, strängt taget
främmande ämne. Också har Wolfs
opera ej ens i hans hemland,
Österrike, lyckats vinna mer än en “succés
d’estime”.

Atergifvandet å “Interimstheater“
med “speltenoren“ Felix Decken och
fk. Sutten i de begge
hufvuduppgif-terna, corregidoren (= ståthållaren)
don Eugenio de Zuriga, en ömklig
pultron, hvilken gör fullkomligt fiasko
i sina försök att agera don Juan, samt
den lika förföriska, som käcka och
trofasta mjölnarhustrun Frasquita,
lät alla operans förtjenster komma till
sin rätt. I alkaldens musikaliskt jem-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1904/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free