Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 5 Januari 1905 - Om kammarmusik, af Adolf Lindgren - Vilhelm Svedbom † (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Svedbom.
kammarmusiken uppe ock
introducerade tiera nya
komponistnamn, såsom
Saint-Ssüns, Lalo och bökmaren
Fibich. Men efter anno
84 förlamades plötsligt all
verksamhet på detta
område — eget nog ungetiir
samtidigt som en tillfällig
förlamning träffade
Musikföreningen — och så rådde
stiltje ända tills Tor Aulin
1887 stiftade ett splitter
nytt och ungdomligt
sällskap; utom stiftaren,
första violin, utgörande hrr
Edvin Sjöberg, andra
violin, Axel Bergström, altviol
och Berndt Carlson,
violon-cell. Då Edvin Sjöberg dog
1894, samtidigt med det
hr Stenhammar inträdde
som stabel pianist,
efterträddes han af Christian
Sandf|vist.
Såsom jag redan för flera
år sedan på annat ställe
yttra de, kan den Aulin
-ska kvartetten berömma sig
af att härstädes hafva i ej
oväsentlig mån gjort
kammarmusiken populär.
Uppträdande i ett lyckligt
ögonblick, då denna konstodling
här i flera år legat nere,
tog densamma så godt som
genast sin publik med storm,
hufvud-sakligen genom den ungdomliga
be-geistring, hvaraf den under sin
energiske anförare visade sig besjälad och
som kom allmänheten att gärna
för-! bise de små ofullkomligheter i
samspel och frasering, hvilka annars
genom jämförelse med äldre artister
lättare hade kunnat bemärkas.
Småningom ha de unga stråkspelarna
sedan så fullkomnat sig, att man icke
så lätt torde få höra något bättre,
äfven på orter med rätt stora anspråk.
Till de allmänna sympatierna torde
hafva bidragit, att kvartetten visat
beredvillighet att införa nya saker. I
kammarmusiken duger det nämligen
kanske ännu mindre än i andra arter
att vara för mycket konservativ.
Genom själlva sin natur står denna
genre ständigt i fara att snudda vid
gränsen af monotoni, och det kräfves
därför att både genom program och
utförande hålla sinnena vakna.
De nya kammarmusiktonsättare, som
Aulinska kvartetten hos oss
introducerat, äro af betydligt antal. Af
svenskar kunna nämnas Tor och Valborg
Aulin, Stenhammar, Knut Andersson
och Ellberg, samt af utländingar
Sinding, Lange-Mftller, Glass, Dvorak,
Smetana, d’Albert, Thieriot, Fauré,
Franck, Verdi, Sgambati, Tjaikovskij,
Rimsky-Korsakov, Liadov, Borodin
och Glazounov etc. Grieg och
Svendsen äfvensom Brahms voro införda
förut, men dess värre var det icke
någon svensk kvartettledare som hade
äran af denna presentation, utan det
var den om nordisk musik så högt
förtjänte Robert Heckmann,’;som här
uppträdde med tillfälliga
kvartettför-eningar under upprepade besök på
70-ooh 80-talen och torde kunna sägas
hafva varit den, som mer än någon
annan gifvit impulser och_stil åt vårt
kvartettväsen.
Ett mönster i fråga om utförandet
var framför allt den s. k.
Florentinerkvartetten, som gästade våra bygder
1878. Heckmanns vakenhet för tidens
kraf i förening med florentinarnes
fulländade samspel och klangskönhet —
se där idealet för kammarmusik, ett
ideal, hvartill det Aulinska sällskapet
med framgång sträfvat.
Vilhelm Svedbom.
Efter flerårig sjuklighet, som under
förra sommaren och hösten antog en
hotande karaktär, slutade Wilhelm
Svedbom sina dagar på juldags-morgon.
Under hela höstterminen vid
konservatoriet var han af sjukdom hindrad att
sköta befattningen såsom dess
direktör och erhöll därför, efter ett par
gånger förnyad ansökan, tjenstledighet.
Per Jonas Fredrik Vilhelm
Svedbom, född d. 8 mars 1843 i
Stockholm, blef 1801 student i Uppsala.
Son till skolmannen och publicisten Per
Erik Svedbom och hans kunskapsrika,
konstälskande maka Fredrika Forsberg
(sedan omgift med
bryåche-fen Limnell) uppfostrades
Wilhelm Svedbom i ett fint
bildadt, konstidkande hem,
där hans tidigt
framträdande musikaliska anlag
er-höllo god utbildning.
Sålunda förvärfvade han sig
framstående talang som
pianist. I Uppsala blef
Svedbom 1872 filosofie doktor
och docent i
litteraturhistoria samt företog under åren
1873 — 76 studieresor i
Tyskland, England,
Frankrike och Italien, därvid
idkande musikstudier i
Berlin under ledning af den
ansedde komponisten och
teoretikern Friedrich Kiel.
Efter J. P. Cronhamn8 död
1875 blef Svedbom,
sekreterare vid K. Musikaliska
akademien år 1876 och
följande år lärare i
musikhistoria och estetik vid
konservatoriet. Såsom sådan
kvarstod han till 1903 och
blef två år förut, 1901
efter Albert Rubensons död
konservatoriets direktör.
Dr. Svedbom har
företagit flera resor i utlandet
för att taga kännedom om
dess musikaliska
förhållanden. Såsom delegerad för
Sverige deltog han i Wien-konferensen
1865, för bestämmanande af normal
tonhöjd, och i tilldelandet af det
internationella Rubinsteins stipendiet i
Petersburg 1890. Från 1878 har
Svedbom varit sekreterare i Musikaliska
konstföreningen och från 1881
ordförande i den af honom och Ludvig
Norman om våren 1880 stiftade
“Musikföreningen.»
Svedboms utgifoa kompositioner äro
hufvudsakligen en- och flerstämmiga
sånger, hvarjämte han äfven skrifvit
några pianostycken. Af de större
fier-stämmiga sångerna äro mest kända
kantaten / rosengården för soli,
blandad kör och orkester samt balladen
Sten Sture med text ur K. A. Melius
dikt “Prinsessan och svennen“; till
dessa höra vidare Fyris dikt af C.
R. Nyblom för manskör och orkester
(el. piano), tillägnad sällskapet 0. D.
vid dess 25-årsfest 1878: Kantat vid
Nya Elementarskolans 50-årsfest 1878
samt flere tillfällighetsstycken för
sällskapet S H. T.; Visor för blandade
röster, a capella, Häft. 1, tillegn. Aug.
Körling och Musiksällskapet i Ystad,
Häft. 2 tillegn. Ivar Heden blad och
Philharmoniska sällskapet i Uppsala.
Vidare af solosånger vid piano: Tolf
sånger vid piano ur “Lyriska blad“
af V. E. Oman (1879), tillegn. Jac.
Ax. Josephson; .9 Danska sånger till
texter ur Thor Langes “Folkeviser“,
2 häften (1880); i* Diktei• af Helene
Nyblom: 1 “Maaneskin“, 2 “Karneval“
(1885); Fyra små visor till ord af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
