Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1905 - Wilhelm Kienzl (med porträtt) - Mischa Elman, den 12-årige violinvirtuosen (med porträtt) - Några tankar om Wagnermusiken, af Karl Gjellerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
si“, med hvars komponerande han
då var var sysselsatt. En tillfällig
kontrovers rörande Rob. Schumann
åstadkom emellertid en brytning
emellan dem.
År 1880 begynte Kienzl sin
egentliga konstnärsbana med att i München
dirigera en körförening och hålla
föreläsningar i musik. Under 1881—82
företog han konsertresor i Tyskland,
Osterrike-Ungern och Rumänien samt
egnade sig sedan åt verksamheten
som kapellmästare, 1883 i Amsterdam,
1884 i Krefeld. År 1886 blef han
dirigent för Steyermarck’ska
musikföreningen i Graz, äfvensom direktör
för landsmusikskolan och ledare af
symfonikonserterna derstädes. Med
början af 1891 tjenstgjorde han som
kapellmästare vid Stadttbeatern i
Hamburg, och 1892—93 finna vi honom
anställd vid hofteatern i München.
Kienzls första opera Urvasi hade
sin första premiär i Dresden, febr.
1886. Denna vann mycket bifall och
upptogs sedan på teatrarna i Graz,
Prag, Linz och Preäsburg Hans
näst-följande verk för scenen var Heilmar
der Narr (München 1892) Största
framgången vann han med Der
Evan-gelimann, som 1895 först gick öfver
scenen i Berlin. Efter denna följde
1898 derstädes tragikomedien Don
Quixote. Flerstädes i Tyskland har
en melodram af honom, “Die
Brautfahrt“, gifvits med mycket bifall.
Han har äfven ombesörjt
bearbetningen af Jensens efterlemnade opera
“Turandot“. Som komponist
uppträdde Kienzl först med
kammarmusikverk, sånger och pianostycken;
han har vidare skrifvit körer,
violinstycken och orkesterverk. Såsom
skriftställare är han bekant genom
libretterna till sina operor, “Miscellen“
(samling uppsatser i musiktidningar)
och bearbetning af Brendels
”Musikgeschichte“ (7:de uppl.).
Kienzl lefver nu i Graz, uteslutande
egnande sig åt komponerande. Ar
1903 aftäcktes på hans födelsedag i
Waizenkirchen en minnestafla öfver
den der födde musikern.
Miseha Elman,
den 12-åriga violinvirtuosen.
Efter detta sannskyldiga underbarns
uppträdande i Berlin skref Adolf
Schultze om honom följande i en hans
porträtt bifogad uppsats:
“Det ges tilldragelser, hvilka till
och med för en tidningsskrifvare in i
rebus musicis kunna lysa upp hans i
allmänhet så glädjelösa kall. Det af
sensationel framgång åtföljda
uppträdandet af den tolfärige ryske
violinspelaren Miseha Elman var för mig
en sådan tilldragelse. Af denne lille
underman kan man säga detsamma,
som Mendelssohn på sin tid skref om
Joachim: ”Detta är ej något
underbarn, utan en stor konstnär, som
endest för närvarande är helt ung“.
Och sannerligen, denne lille karl är
en konstnär med Guds nåde; här fins
en begåfning, som högst sällan mött
mig. Hvad han åstadkommer väcker
häpnad och beundran, det
öfverträf-far de högsta förväntningar. Man vet
verkligen icke om man här skall
beundra den tonens storhet och
uttrycksförmåga, som gossen framlockar ur
sitt instrument, eller den för hans
ålder otroliga tekniska virtuositeten, i
eller mogenheten i hans uppfattning.
Alla den moderna teknikens
trollkonster, pizzicato med venstra handen,
staccato, bågsprång, flageolett,
passager i de högsta läge«, saker som till
och med den begåfvade med järnflit
och årslånga studier måste tillkämpa
sig, allt står honom till buds och
ut-före8 med en säkerhet ech djärfhet,
som knappast kan öfverträffas. Hur
han bemästrade Paganinis
D-dur-kon-sert, Bachs “Chiaconne“, Chopins
noc-turne n:o 9, det kan jemföras med
hvad storheterna inom hans fack kunna
åstadkomma1’.
Miseha Elman är född 1892 i
Stalnoje, guvernementet Kiew, son af
obemedlade föräldrar. Hans fader,
som var skollärare och musikalisk nog
att förstå sonens framstående anlag,
gaf honom första undervisningen i
violinspel. Redan vid fem års ålder
hade Miseha tillfälle att spela för en
utvald publik. En furstinna U., den
förnämsta personen på platsen,
arrangerade en konsert, der den barnslige
violinisten med sitt spel på en
kvartviolin väckte stor beundran. Då han
ännu ej kände till noterna spelade
han efter gehör bekanta populära
motiv, dansar och stycken, som hans far
hade förespelat honom. Furstinnan
tog visserligen liflig del i barnets
uppfostran, men en vidare konstuärlig
utveckling hade han väl ej fått, om
icke fadern, trots ekonomiska
svårigheter, bragt honom till Odessa, der
han efter åtskilliga hinder blef
upptagen i den kejserliga
musikskolan och fick violinspelaren
Fidel-mann till lärare.
Under vistelsen vid musikskolan
hade gossen tillfälle att få höra
sådana storheter som Leopold Auer,
Sarasate, Brodsky, och blef föremål
för deras beundran och beröm. Då
den förstnämnde 1903 åter
kouserte-rade i Odessa, blef den unge
virtuosens öde afgjordt. Professor Auer lät
nämligen den lille Elman komma till
Petersburg och upptog honom 1893
bland sina elever. Här kunde hans
ovanliga talang fullkomligt utvecklas.
Året derpå fick den tyska
barytoni-sten Fritz Fiedler i Petersburg höra
den unge konstnären, hvarvid han
spelade ej mindre än tre konserter, (
af Paganini, Tschaikowsky och Spohr
(sångscenen), Faust-fantasien af Wie-
niawski och mindre stycken, allt utan
minsta ansträngning. Fiedler beredde
honom nu tillfälle att, såsom han
efterlängtade, spela i Tyskland, och
så uppträdde han der första gängen
i Berlin den 15 oktober förlidet år
med oerhördt bifall. Ännu ett par
konserter följde sedan med samma
framgång, och på konserter derefter i
Leipzig, Dresden, Breslau, Hamburg
bar den unge mirakulöse
violinvirtuosen väckt samma beundran och
hänförelse.
Nagra tankar om
Wagner-musiken
af Karl Gjellerup.*
Wagner har i sanning följt
Schillers råd till konstnären, att smula den
högsta kraften i den minsta punkten.
Om hans ledmotiv såsom typer gälla
skaldeDs ord:
Der Kern allein im schmalen Kaum
verbirgt den Stolz des Waldes, den Baum.
Allt är här kärna och utveckling
ur kärna; att gifva detta, och detta
allena, är för visso icke hvar mans
sak. Så till vida kan alltså denna
teknik göras till föremål för en viktig
invändning, hvilken emellertid blott
gäller, ifall motivtekniken göres till
en norm för alla, äfven för dem,
hvil-kas krafter ej räcka till för dess
genomförande, under det de måhända,
om de blott följa sin egen natur, skulle
kunna frambringa något värdefullt.
Detta är en Odysseusbåge, som det
skall heros-styrka till för att spänna.
Men inför detta verk sjelft, som eger
bestånd och som måhända blott kunde
uppstå i kraft af ett så heroiskt
medel, förvandlar sig en sådan
invändning till det högsta beröm.
Men, skall man — i vårt både i
tid och otid demokratiska sekel, —
invända: populär är väl ändock ej
denna musik! Det kommer derpå an;
så populära som melodierna i
“Trubaduren“ eller “Postiljonen från
Long-jumeau“ äro dessa melodier visserligen
icke, och jag kan äfven medge, att
Mozarts ocå Webers dramatiska musik
är lättare att tillegna sig. Men man
måste här skilja emellan hvad som
har sin grund i teknikens natur och
det som beror på konstnärens
temperament. Då ledmotivet måste ha både
ett bestämdt innehåll och en bestämd
karakter, kan det i yttre lättfattlighet
blott sällan konkurrera med sådana
melodier, som blott lägga an på denna
slags skönhet. Men der det icke är
fråga blott om en flyktig berusning
af hörselsinnet, utan om en njutning,
hvarigenom jag verkligen tillegnar mig
den inre musikaliska skönheten, så
uppväges detta rikligt deraf, att mo-
* Ur »Richard Wagner i sin trilogi
Ni-belungens ring. > Öfvers. af Fr. Vult von
Steijern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>