Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1905 - »Bröderna» (»Der Evangelimann»), opera i 3 akter af W. Kienzl. Textinnehåll - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
han tvekar om han vågar framställa
det. Då. han dertill uppmanas, säger
han sig med ängslan ha sett att hans
broder Mathias länge sökt vinna hans
myndlings. Mari has, ynnest.
Justiti-arien förgrymmas öfver en sådan
händelse. ”Martha“, säger han. “måtte
väl vara förnuftig nog att icke bry
sig om en sådan stackare“. Johannes
säger, att han ansett sig pliktig att
varna honom, och aflägsnar sig.
Justitiaren drager sig åt bakgrunden, i
detsamma som Martha och Mathias
återinträda på scenen. De taga nu
farväl af hvarandra men upptäcka
då honom. Mathias vill tala, men
Justitiaren tillåter det ej, i stället
befaller hen dem att slå en sådan älskog
ur hågen, åt Martha är redan en
annan brudgum vald. Upprörd öfver
en sådan skymf mot henne och
Mathias förklarar hon att bon aldrig
kommer att tillhöra någon annan än
honom. Justitiaren förklarar då, att
Mathias är skild från sin tjänst och
att han ej mer får visa sig på
platsen. Martha sjunker ned pä en bänk
i förtviflan; hon är nu ensam och
Johannes inträder, frågande, hvarför hon
gråter. Han förklarar, att han älskar
henne och begär henne ttll maka;
han är i s’ånd att bereda henne en
lugnare framtid än hvad brodern
förmår. Han vill kyssa henne, men hon
stöter honom tillbaka, utropande: “Din
skurk, jag föraktar dig!” I det hon
skyndar bort knyter Johannes handen
i raseri och skriker efter h»nne:
“Högmodiga stycke! Det skall du få
betala!“
Klostergården fylles nu mot
aftonen af bönder och borgare med
deras hustrur och döttrar. Somliga slå
sig ned utanför värdshuset, en del af
männerna bege sig till kägelbanan.
Det blir ett rörligt lif, särdeles i
kägelbanan, där Zitterbart, som är min
dre lycklig i kägelspelet, hånas af de
medapelande borgarne. Aftonklockan
ljuder från stiftskyrkan och
andakts-full tystnad inträder. Mathias
inträder och sä’ter sig på en undanskymd
bänk vid värdshuset, der Magdalena
sitter vid sitt arbste. Han omtalar
nu sin olycka och att han redan
följande morgon måste bort därifrån.
Än en gång säger han sig dock vilja
se Martha, och ber Magdalena
underrätta Martha att han, då allt är i
stillhet vid elfvatiden, väntar henne i
paviljongen till kägelbanan, der ingen
gerna kan upptäcka dem. I detsamma
han yttrar detta smyger sig Johannes
förbi i deras närhet och hör deras
samtal. Folkets muntra lif har
börjat ånyo. Slutligen aflägsna sig
alla. Portarna stängas och natten
inbryter. Johannes har emellertid dolt
sig vid logen bakom en fläderbuske.
Mathias inträder tyst från klostret
och strax d» re!ter inkommer Martha
De taga plats på en bänk i
paviljongen och en afsfcedsscen emellan dem
eger rum. Bakom kägelbanan börjar
uppstiga rök och ett eldsken
förmärkes, som allt mera tilltager. De
älskande märka det slutligeD. Mathias
springer nt att tillkalla bjelp, men
mötes af folk och knektar, som gripa
honom. Han vill slita sig lös, men
hålles fast och föres till justitiaren,
som jemte abboten och klosterbröder
infunnit sig. Justitiaren förklarar att
att Matbias af hämd anstiftat
branden. Martha, som skyndat fram,
faller vanmäktig i armarne på några
af de närvarande kvinnorna. Mathias
föres bort.
Andra akten. Trettio år derefter.
Scenen är en gård i Wien, omsluten
af hns med baksidan åt densamma.
På nedre botten i ett af dem är
ingång till ett kök, och otvan detta en
trappa upp ett fönster med en grön
gardin. Midt på gården är en stor
lind, omgifven af en bänk och der i
närheten en brunn. Magdalena
kommer ut ur köket sägande försigsjälf:
“Johannes sofver, men svåra drömmar
kvälja honom, sjuk är hans kropp,
men ändå sjukare själen. När han
stönande nämner sin broders namn
anar jag något förskräckligt“. Hon
återkallar i minnet den lyckliga tiden
i ungdomen och föräldrahemmet. Från
ett hus på andra sidan gården ut- J
kommer en barnskara, främst gossar,
klädda som soldater och utrustade med
gevär, trummor, trumpeter etc. Flickor
följa efier och en gammal
positivspelare, som vefvar upp till dans. En j
stund derefter inträder Mathias,åldrad,
med långt hvitt hår och
bekymmer-fulla drag, bärande en stor bok
under armen. Han hälsar vänligt på
barnen och Magdalena, som besvarar
helsningen. Mathias slår upp boken
och börjar derefter läsa: “saliga de, ;
som lida förföljelse för rättvisans
skull“ .. . etc., och vidare “Låter
barnen komma till mig” ., . etc. Barnen
och Magdalena instämma med honom.
Då han ber om en dryck vatten,
hem-tar Magdalena sådant ur brunnen,
dervid hon tycker sig finna bekauta
drag hos honom. Hon frågar efter
hans namn och han svarar att han
heter Mathias; hans fädernehem var
i S:t Othmar Han igeukänner ock l
Magdalena och berättar om sitt
olycksöde och att gåtan om eldsvådan, som
tillskrefs honom, ännu är olöst. Efter
tjuguårigt fängelselif blef han fri och
besökte S:t Oihmar, då han erfor, att
Martha i förtviflan öfver hans
fängslande kastat sig i Donau Bruten till
själ och kropp blef han sedan en
tiggare; arbete kunde han ingenstädes
få, då tog han Guds heliga bok i
handen för att förkunna hans ord. Han
sjunker utmattad ned på bänken och
Magdalena stryker medlidsamt hans
panna och händer samt gifver den
hungrande soppa och bröd. Han
uppmanar sedan barnen att komma fram
och sjunga hvad den fromme manuen
lart dem. Barnen knäfalla under sång
och Mathias välsignar dem.
Tredje akten. Johannes’ sjukrum.
Blek och aitärd hvilar han på bädden.
Han reser sig något i det han
utropar: “aldrig vilja mina kval taga en
ända; aldrig vinner jag förlossning . . .
Hvad äro dock kroppens smärtor mot
mina samvetskval!“ I förtviflan
rasat-han mot den Gud, som ej kan hjelpa
honom i hans nöd. Han förnimmer
nu Mathias röst från gården och
tycker sig känna igen den. ”Jag måste
se“, utropar han, “den sångare, hvars
röst gripit mig så“. Han ringer och
Magdalena träder in, frågande hvad
han vill. Han svarar att han vill
höra sångaren och befaller henne att
genast föra honom upp. Mathias
träder upp och stannar ödmjukt vid
dörren, sägande: “O, min herre, hvad kan
jag bjuda er?“ — “Du bar en röst”,
säger Johannes, “som tränger till
hjärtat“ Han vill nu derpå förtro
sig åt honom och betättar om’S:t
Othmar, om brodern och Martha, sin
af-uod och sin brottslighet mot dem.
Mathias igenkänner nu i Johannes sin
broder och denne å sin sida Mathias.
Denne störtar fram liksom för att i
vredesmod strypa brodern, men i
stället sjunker han gråtande ned på
stolen bredvid sängen. Slutligen ger
han sin förlåtelse åt den döende
Johannes. Magdalena knäfaller vid
bädden under det barnen utanför
uppstämma sin kör: »Salige äro de som
lida förföljelse förrättfärdighets skull,
ty dem hör himmelriket till».
Litteratur.
På Albert Bonniers förlag har ut
kommit:
Werther. Lyriskt drama i tre akter och
fyra bilder (efter Goethe) af Ed. Blatt,
Paul Milliet och Georges Hartmann.
Svensk öfvereättn ng af Sven Nyblom.
Musik af J. Massenet (operarepertoire
N:o 98 . Pris 50 öre.
Hos W. Schnitz, Uppsala, har
utkommit (Tryck af Almquist & Wiksell):
Kyrkosången R)04 utgifven af G. T.
Lundblad.
På Breitkopf <t Härtels förlag,
Leipzig, har utgifvits:
Adler Guido. Richard Wagner.
Vorlesungen, gehalten an der Universität zu
Wien. Pr. Mk 6.
“Kyrkosången 1904, sällskapet
kyrkosångens vänners årsskrift, sjä’te
årgången, utgifven af G. T. Lundblad.
Enligt ceniralkommittén8 uppdrag
redigerad af Richard Noten med biträde
af Erik Fredlund ocb Herman Palm“
— så lyder hela titeln pä den ofvan
nämnda boken om 175 sidor.
Innehållet är följande: Olof Elfman:
Låtom oss i allting bevisa oss som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
