Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 2 Februari 1905 - En afton hos Carl Reinecke. Ett Lepziger-minne, upptecknadt för Svensk Musiktidning af Georges Beer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaifa sig förläggare, Svendsen på
Gewandhaus-stegen klättra upp till
ryktets tinnar! Själf skulle jag
inleda affärer med hrr musik förläggare
och dessutom frambära skriftliga
hälsningar ifrån Ludvig Norman till hans
vänner, förläggare och kamrater ifrån
studietiden. Bl. a. introduktioner ifrån
N. medförde jag äfven en vänlig sådan
till den allsmäktige
Gewandhaus-diri-genten, m. m. — Carl Reinecke!*)
Denna senare omständighet ingaf
mina danske vänner en viss respekt,
och då dessutom ingen af oss ärnade
gå den andre i vägen, tvärtom endast
kunde på alla händer vinna genom en
samfäld jagt på högdjuren, rådde
fullständig harmoni inom vår
skandinaviska trio, som föröfrigt nalkades
musik metropolen med ungefär samma
känslor och förhoppningar, som då en
rättrogen museiman närmar sig det
heliga Mekka!
Vi hade beräknat att på kvällen få
höra Halléns “Harald Viking“, men
den var redan struken efter 2:ne
uppföranden! Jag fick åtnöja mig med
att för min privatsamling köpa en
fotografi af kompositören, iförd sin
hjältes kostym!!
I förbigående må nämnas, att
Normans rekommendationsbref förskaffade
mig inbjudning till en klubbafton i en
gammal och mycket exklusiv junta,
kallad “Beethoven-Tisch“, som var
sammansatt af uteslutande äldre,
framstående musik förläggare och af dem
protegerade kompositörer och andra
musici af rang. Sammankomsterna
höllos hvarje lördagskväll i en rymlig
alkov i en gammal restaurant,
belägen saedt emot den berömda
“Auer-bach’s Keller“. Den anspråkslösa
lokalen var vid dessa tillfällen
dekorerad med Beethoven, såväl i marmor
som i dyrbara och sällsynta gravyrer,
och då sådana stormän som en
Rubinstein, v. Biilow, Wieniawski m. fl.
under sina besök i Leipzig där funno
sig väl, är det klart, att en 21-årig
“utböling“ välsignade den vänlige f. d.
läraren, som beredt honom entré till
dessa likaså intressanta som
uppsluppna samkväm.
Den första af de aftnar, jag hade
äran tillbringa som gäst vid
“Beethoven-Tisch“ vore värd sitt eget
kapitel; men detta blir denna gång
oskrifvet. Vare det nog sagdt, att
Normans, på gammal erfarenhet stödda
förutsago, gick i fullbordan, i det att
hans gamle vän och förste förläggare,
bärande det föga tilltalande namnet
Gurkhaus, på nattsidan och efter
mycket champagne, måste enligt årslång
praxis bäras upp på sitt i samma hus
belägna kontor, der han lades på en
hylla, med Schumann op. 55 som
huf-vudkudde och packor af andra »La-
• Se Sv. Musiktidn. 1904, n:r 14.
denhiiter (osäljbara artiklar) såsom
underlag till mindre ädla kroppsdelar!
Men det är ju om Carl Reinecke
jag skulle berätta! Det var mig
ingalunda lätt att träffa den strängt
upptagne mannen, men slutligen hade det
dock lyckats. Han pratade mycket
om sin vän Norman och om Musik.
Konstföreningen i Stockholm, hvars
tyske prisdomare han var osh än
i dag är. Vid afskedet hade han
vänligheten inbjuda mig till
“Abendessen“ samma kväll, då jag skulle
få göra . bekantskap med Theodor
Kirchner samt en ung fransk violinist,
Emile Sauret, som ämnade slå sig ned
i Berlin, men för att lyckas der, först
måste ha haft succés på Gewandhaus.
Dessutom skulle jsg komma att möta
tvänne “landsmän“ — mina förenämnda
danske vänner! Detta lofvade ju gcdt:
Beinecke själf, Kirchner och två
riva-liserande violinister! I sauni’g ett
lockande perspektiv!
Vädret hade redan under
förmiddagen urartat till full storm med
ösregn, och då jag och mina danskar
på aftonen skulle bege oss på väg till
R:s "Abendessen“ rådde den
våldsammaste orkan, jag dittills upplefvat.
Utan att någon af oss tagit skada af
neddansande takpannor m. m., nådde
vi slutligen fram till målet, ehuru
mycket försenade. Inkomna i
tambn-ren, hörde vi genom de öppna
dör-rarne tid musikiummet 4-händ.
pianospel, och då vi tittade in — under
det vi torkade våra benkläder vid
kaminen — sågo vi R. med frun n:r 3
vid flyge’n, genomgående ett nyss från
tryckeriet aflemnadt korrektur på ett
arrangement Bach-Reinecke. Bakom
dem satt Th. Kirchner, hvars ögon
voro så illa inpassade i hans något
Beethoven-liknande skalle, att han
kunde öfverskåda både diskant- och
basstämman samtidigt! Praktiskt i
högsta grad vid korrekturläsning, men
allt annat än behagligt för den, som
står ansikte mot ansikte och ej vet i
hvilket öga man bör se in, eller om
han ser på någon annan på samma
gång. Man måste vänja sig en god
stund vid sådant!
Vid ett af de af stormen skallrande
fönstren satt en ung man i
sjelfsvål-dig ställning och såg ut att ha tråkigt!
De granna violinist-ögonen förrådde
honom: det var Emile Sauret, som jag
nu såg för första gången.
Nu skedde allmän presentation, först
naturligtvis för frun i huset. R. hade
under 3:ne äktenskap, efter hvad man
sagt mig, i afseende på barn hunnit
till op. 11, under det att hans kanske
mindre originella musikaliska
skapelser redan då beatege sig till väl
lialft-annat hundratal! Ej under alltså,
att han delvis mås*e arbeta handtvsrks-
mässigt för att kunna försörja en
sådan skara.
Men det var nu ej tillfälle till
observationer eller reflexioner! Klir-r-r!
sprang en fönsterruta i det gamla
husets förtorkade fönsterramar — och
strax derpå en till. Det började dra
och regna in, så att Sauret, söm nyss
börjat »stämma kvinten på sin fiol»,
förklarade det omöjligt att spela. Jag
fick således ej bevittna den bebådade
tvekampen, men Kirchner återstod ju
och som supén nu var serverad i den
åt gården belägna matsalen, begåfvo
vi oss alla dit.
Att konversationen vid detta
tillfälle till en början rörde sig kring
vädret, var i sanning väl berättigadt!
Elementen hade ju i själfva
konstcentrum och hos själfva dess främste
representant besegrat konsten! Den
spydige Hartmann påstod: “att det i
sanning erfordrades en vredgad Æolus’
hela magt för att kunna nedtysta en
violinist!“ Men den något pedantiske
värden hade tydligen ej lust att
deltaga i skämtet — han tänkte mest på
de ruinerade fönstren i musikrummet
och på svårigheten att få nya i rätt
tid för lektionerna morgonen därpå.
Konversationen var dock genomgående
gemytlig, oaktadt Sauret, som icke
kunnat tåla ens några glas rödvin, i
ifvern att servera fru Kirchner
(hvilkens “rundligt“ tilltagna, tyska
ma-trone-behag tydligen — och till
mannens tysta förnöjelse — tjusat
fransmannen!) tappade och krossade
buteljen! Jag kunde då inte underlåta att
yttra: att det synbarligen funnes
andra än stormen, som “icke tålde glas!“
Plötsligt höres Kirchner, sopa förut
varit alldeles tyst, fråga Reinecke.
“Säg mig, hvarför har ni här i
Leipzig en Moscheles- och en Clementi-,
men ingen Schumann strasse?“
R. syntes generad, men upplyste
om, att de förre under lång tid verkat
inom konservatoriet, hvaremot den
senare endast stannat en kortare tid på
platsen och icke förstått att göra sig
populär.
K.: “Hvad betyder det? Äfven om
dessa båda stofiler stenlagt hvar sin
gata med etyder och sonatiner, skulle
en gata här i sta’n hedrats mera af
att Schumann en enda gång passerat
densamma!“ (Tystnad!)
Kirchner var fanatisk Sehumannian,
ja, betraktade sig nära nog såsom en
dennes “Doppelgänger“. Då jag samma
kväll frågade honom, hvarför han
dittills komponerat så litet, svarade han
helt tvärt: "Hvartill skulle det tjäna?
Allt hvad jag ville skrifva, har ju
redan S._ skrifvit!“
Den alltjämt rytaude stormen :—
den svåraste, som i mannaminne
öfver-gått staden, dängande takpannor och
skyltar i gatan! — gjorde tidigt
upp-I brott nödigt. Nedkomna på gatan,
ordnade vi oss i gåsmarsch midt på ga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
