Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 Maj 1905 - Bruno Aspelin (med porträtt) - Om sångkonst och den utbildade röstens vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rar om honom, att han i hög grad
besitter »sångargåfvan», om än rösten
icke är märklig. Hr. Aspelin sjunger
förträfflgt, säger han, och man kan sj
blifva oberörd af hans sång.
Likaledes bsrömmer han sångarens frasering
och slagfärdiga mimik. Ch. Kjerulf
framhåller hans förmåga att gå helt upp i
sången och skapa musikalisk
stäm-ning.
Den norske författaren Wilhelm
Krag vistades samtidigt med Bruno
Aspelin utrikes. Då denne skulle
konsertera i Kristiania, skref han om
honom i Verdens Gang:
»När jag hör det namnet nämnas,
dyker det upp en rad brokiga och
muntra minnen från Florens och Rom,
från Köpenhamn och Paris — det är
fest och glädje och vin på bordet och
det klingar sång till lutans toner —
än är det en mild och tungsint finsk
folkvisa, än en vild spansk serenad. .
Våra aftnar på hans atelier vid
Boulevard Arago glömmer jag aldrig. Jag
har hört många vissångare, som voro
mästare i denna »lilla konst», men
aldrig har någon betagit mig så starkt
som min finske vän dessa aftnar, då
vi två antingen sutto allena eller hade
samlat omkring oss en krets
konstnärer från alla världens kanter — Om
han hade en stor och klangfull stämma,
om hans föredrag var korrekt och allt
sån’t der, det visste vi inte — det
fingo vi inte tid till att tänka öfver,
ty denna sång betog våra själar.
Sedan den tiden har Aspelin lärt
många underliga visor och nu senast
har han gjort försöket att till
konsertsalen öfverflytta den stämning, som
hans sång väckte i ateliern. I Köpen- 1
hamn, der han först pröfvade sin
förmåga, vann han på -ett par aftnar
hundratals vänner; och när han nu
ämnar sjunga i Kristiania, är jag säker
på, att han också bär skall lägga
hjärtan för sina fötter — minnesångare
som han är.»
tTUfl3_Sn_
Om sångkonst och den
utbildade röstens vård.
Huru väl utbildad en röst än må
vara, fordras likväl mycken omsorg för
att bevara den och fullständigt hålla
den vid makt. Undantag finnas från
hvarje regel, och beundransvärdt rikt
begåfvade sångare hafva funnits, hvilka
bevarat sina röstmedel i nästan
oförminskad kraft och skönhet under
förhållanden, som man kunnat vänta böra
helt och hållet förstöra dem. Dylika
privilegierade organismer kunna
emellertid icke rätt lämpligt tagas till
föredömen af andra af det vanligare
slaget. Krukans öde i fabeln borde vara
en varning för alla, hvilka tro sig
ostraffadt kunna taga sig samma
fri-hater som snillet. I första rummet är
ständig öfning lika nödvändig för
sångarens struphufvudmu8kler som för
violinistens fingrar, om de skola hållas
mjuka och smidiga och fullständigt
beroende af hans vilja; öfningarna böra
vara korta men företagas ofta, och
sångarens valspråk i detta hänseende
bör vara »Nulla dies sine cantu —
ingen dag utan sång». Sådana korta
öfningar i »sånggymnastik» äro i
synnerhet nödvändiga såsom omedelbar
förberedelse för stora röstansträngningar
Flera stora sångare pläga hålla sig vid
löst genom att ofta gnola och vid
lämpliga tillfällen öfva sig i drillar och
löpningar å gorge déployée dagen före
ett deras uppträdande, som skall ställa
stora fordringar på deras röstmedel.
Gnolande, som i förbigående sagdt, är
fonation med sluten mun, öfvar
strup-hufvudmusklerna, medan man genom
att riktigt »sjunga ut» håller alla de,
larne spänstiga och viljan underdåniga.
Naturligtvis är det icke rådligt att
anställa sångöfningar i någon större skala,
då konstnären sedermera samma dag
skall uppträda inför allmänheten.
Man behöfver väl knappt säga, att
rösten icke får missbrukas h varken
genom att forceras utöfver sitt naturliga
omfång eller genom att våldsamt
ansträngas. Om strängarne på en violin
spännas allt för hårdt, skola de springa,
och om rösten anstränges utöfver
gränserna för dess förmåga, kunna
röstorganen tillskyndas svår fysisk skada.
Förlust af stämbandens spänstigbet till
följd af deras allt för starka spänning,
bristning af muskel- eller ligamentfi- j
brer eller till och med af ett blodkärl
i strupen, förlamning af en eller flera
af struphufvudmusklerna äro några af
de sätt, på hvilka naturen stnndom
hämnas en allt för våldsam behandling
af hennes fina mekanism. Bristning
af luftstrupen med ty åtföljande
ansvällning af halsen har stundom varit
följden af allt för långvarigt skrikande
och ropande hos kommenderande
underofficerare och tjutande dervischer.
Vissa sångsätt, som ur artistisk
synpunkt äro riktiga nog, om de
användas på sitt rätta ställe, äro emellertid
högeligen påkostande för rösten. Jag
vill särskildt framhålla staccato och
tremolo, af hvilka det förra med tiden
förstör den vackraste röst, om detta
sångsätt allt för ofta eller för mycket
användes, enär de korta tonstötarne
fordra en så snabb följd af fina
muskelrörelser, hvilka lika hastigt
afbry-ta8 som förnyas, att trötthet lätt
inträder. Detta sångsätt kan jem föras
med läsning i en jernvägsvagn, något
som alla ögonläkare enhälligt ogilla på
grund af den ansträngning, för
hvilken ögats ackomodationsmuskler
utsättas, då afståndet för det tydliga
seendet oupphörligt vexlar, enär den punkt,
som ögat betraktar till följd af
vagnens skakning ständigt vexlar plats.
’Tremolo skadar på annat sätt,
allden-stund det lätt framkallar en ful vana
hos sångaren. Rösten kan lika väl
som händeina skälfva af rörelse, och
konsten bör naturligtvis återgifva denna
så väl som hvarje annan naturlig
yttring af lidelse, men en ständig
dallring af rösten är lika obehaglig som
drinkarens darrande fingrar.
En punkt af yttersta vikt för röstens
bevarande är att aldrig sjunga, då
man känner, att röstinstrumentet icke
befinner sig i full kraft och
verksam-hetsförmåga. Af hvilken orsak detta
än må komma sig, om af »förkylning»,
störd matsmältning, ti ött het eller om
det endast är en rent subjektiv
förnimmelse af att icke vara »vid röst»,
så bör sångaren på iutet vilkor
försöka uppträda offentligt. Genom att
iakttaga denna gyllene regel har en
nutidens största sångare — visserligen
på bekostnad af sin popularitet —
bevarat sin präktiga röst oskadad vid en
ålder, då de flesta tenorer upphört att
slå sina drillar. Rösten skulle aldrig
användas i byggnader med dåliga
akustiska förhållanden; och allt sjungande
i fria luften, huru idylliskt och poetiskt
det än må vara i bättre gynnade
klimat. borde aldrig komma i fråga i
vårt kalla och fuktiga luftstreck. En
sångare, som lefver för sin konst, skall
naturligtvis aldrig besvära sitt dyrbara
instrument med skrikande och höga
rop.
Äfven måate vi varna fruntimmer,
som äro utrustade med ett känsligt
och lättrördt lynne, för att gråta
häftigt och länge, enär dylikt verkar lika
beslöjande på rösten som på ögonen. *
* *
•
Det må i sammanhang härmed
anföras hvad den berömda sångläraren
Garcia yttrar angående sångöfningar.
I sin nyligen, med anledning af hans
100-års-jubileum omnämnda sångskola,
»Fraite’ complet de 1’art du chantt,
yttrar han sig derom sålunda;
Friskhet och böjlighet äro röstens
dyrbaraste men äfven bräckligaste
egenskaper. Den röst, som förlorar dem,
återfår dem aldrig och dess timbre är
och förblir spräckt.
I början böra eleverna icke
öfver-lemna sig åt sina öfningar mer än 5
miuuter i sender, men sålunda afmätta
kunna de, efter långa uppehåll, hvarje
dag fyra å fem gånger repeteras.
Sedermera kan lektionstiden ökad med 5
minuter hvarje gång, utsträckas till en
half timma, utöfver hvilken gräns man
ej bör utsträcka den. Efter 5 ä 6
månader kan man öka antalet af öf
uings-halflimmar ända till 4, men bör
akta sig att gå derutöfver, och
framför allt iakttaga det förnämsta vilkoret,
att de skola vara åtskilda medelst långo
mellanstunder af hvlla.
Beträfiande kroppens ställning gifver
han inga vidlöftiga regler; upprepar
blott de gamla berömde eånglärarnes,
Tosi’s och Mancinie lära i att hvarje
*) Ur M. Mackenzies »Röetorganens
vård», öfvers. af d.r G. Setterblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
