Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 18 Maj 1905 - Clara Hultgren (med porträtt) - Om förslag till nya notsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studierna för fru Morgenstjerne och
arbetade härmed till dess hon vid 20
års ålder gifte sig med en norsk
affärsman, af gammal svensk släkt, och
sedan blef hon bosatt i Kristiania.
Derefter har hon ej tagit någon
sångundervisning men varit mycket anlitad
för medverkan vid Musikforeningens.
Cæciliaforeningens etc. konserter. I
andra hemlandets städer, äfvensom i
Köpenhamn, har fru Hultgren
konser-terat med stor framgång.
Som scenisk sångerska har hon ej
mycket kunnat verka, då, som
bekant, Kristiania ej har någon opera,
utan man endast tillfälligtvis får njuta
der af operaföreställningar. Hon har
emellertid haft stor håg för scenisk
verksamhet. På Nationalteatern i den
norska hufvudstaden fick hon tillfälle
att förra året deltaga i
operaföreställningarna vid hr John Forsells
gästspel, då hon sjöng Leonora i
“Trubaduren“ och Donna Anna i “Don Juan“.
Omedelbart härefter erhöll hon
statens konstnärs8tipendium. Hon har
äfven uppträdt såsom Zerlina i “Fra
Diavolo” och har instuderat Violetta
i “Den vilseförda", Maria i
”Värin-garne i Myklagård“, Elsa i
“Lohen-grin” samt Agatha i ”Friskytten“, den
roll, hvarmed fru Hultgren, som sagdt,
snart kommer att här låta höra sig.
Om förslag till nya
notsystem.
Flerfaldiga gånger bar man gjort
försök att förenkla vårt nuvarande
notsystem af fem linjer med dess
notskrift, klaver och förtecken etc.,
åsyf-I tande att åstadkomma en
tidsbesparande och lättläst notstil. Att
närmare redogöra för alla försök i den
vägen eller ens de mest
anmärkningsvärda skulle kräfva utrymme af en
hel bok. De principer, som lagts till
grund för en sådan reformation ha
varit flera; den praktiska utförbarheten
och nyttan af alla hittills
förekommande förslag har varit lika med noll.
Nyligen har uppmärksamheten på dessa
reformatoriska sträfvanden riktats
genom försök i den vägen, förskrifvande
sig från Tyskland och Danmark. Så
har i det förstnämnda landet en Georg
Cappellen i Osnabrück uttänkt ett rätt
fyndigt system — säges det; ty vi
ha icke fått tillfälle att taga del af
detsamma —, ett system, som afser
att, så långt möjligt är, förenkla
notationen.
Äfven i Danmark ha — (Se i detta
nummer artikeln ”Litteratur“) —
uppfinnare flitigt arbetat i samma
riktning, och nyligen föreläde en hr
Tho-rald Jerichau kompositörerna i “Dansk
Tonekunstnerforening“ ett mycket
vackert resultat. En brist i vårt
nuvarande notsystem är, menar hr Jerichau,
att dertill användas två klaver,
hvari-genom noterna få olika benämningar
i hvart och ett af de två systemen,
så att t. ex. noten på första linjen i
basen heter g, hvaremot den på första
linien i diskanten heter e.
Hr Jerichau har nu uppfunnit ett
trelinjigt system, hvarigonom hvarje
oktav får sina särskildt betecknade
tre linjer, och han uppnår därigenom
den stora fördelen, att noterna på
samma ställe i hvart och ett af dessa
system ha samma benämning. Vid ett
flyktigt betraktande kunde det se ut,
som om dessa bisystem och bilinjer
måste förvirra, men har man blott
något satt sig in i metoden, och det gör
man snart, upptäcker man, att
öfver-sikten i stället i väsentlig grad
underlättas.
Hr Jerichaus föredrag väckte den
största uppmärksamhet bland de
särdeles kompetenta åhörarne, och han
inhöstade mycket beröm för sin fint
och logiskt genomtänkta metod.
Under den påföljande diskussionen j
framkom dr Angul Hammerich med
förslaget att införa den gamla franska
g-klaven, som finnes på första linjen.
Härigenom kunde 5-linjesystemet
bibehållas, och noterna finge då samma
benämning på samma plats i de tvä
systemen. G på första linjen i
basen skulle svara mot g (tvä oktaver
högre) på samma linje i diskanten.
Men äfven denna förbättring, som
till synes är lätt att realisera, skulle
liksom hr Jerichaus system dock
alldeles kullkasta det nuvarande
notsy-stemet och fullkomligt antikvera det
ofantliga notlager, som nu finnes öf- I
ver hela världen.
Det är därför blott mycket ringa
utsikt till att någon af dessa
otvif-velaktigt ypperliga förbättringar får
praktisk betydelse, åtminstone i den
närmaste framtiden.
Sistnämnda anmärkning är ganska
riktig. Hvilket kolossalt arbete skulle
det ej blifva att öfverflytta all
musiklitteratur af något värde till nya
upplagor med ny notering. Skulle man
åter efter antagandet af en sådan
trycka musikalier med användande
deraf, och icke göra någon öfverflyttning
af det förutvarande till det nya, så
finge man det dubbla arbetet att lära
sig liksom “två språk“, och det blefve
först en aflägsen framtid som finge
nytta af reformationen — posito att
den ledde till något rationelt och
varaktigt bestående.
Här i Sverige ha ock försök gjorts
till förenkling af notspråkets tecken.
Så utkom för tjugu år sedan i
musikhandeln ett “nytt notsystem“ af
Robert Söderström. I detta äro enkla
och dubbla kors och b afskaffade och
ersatta dermed, att alla de svarta
tangenternas noter få aflångt hufvud, de
hvita, såsom förut, rundt sådant.
Klav-förändringar ha undvikits genom att
låta den venstra handen alltid spela,
liksom den högra, i diskantklav, blott
en oktav lägre. Någon praktisk nytta
af detta förslag kan ej konstateras.
Några år förut finner man en
insändare i denna tidning ha accepterat
en tysk pianopedagog, prof. Krauses
förslag att gifva hvarje half ton sin
egen plats. Författaren till den
nämnda insända artikeln (signerad H. C.)
säger sig sedan längre tid tillbaka ha
uttänkt ett förslag i samma syfte, men
hans idé skiljer sig, säger han, i
framställningssättet väsentligen från prof.
Krauses. Planen för detta notsystem
är lämpadt efter klaviaturen, så att de
hvita tangenterna motsvaras af noter
på de hvita mellanrummen, de svarta
tangenterna af noter på de svarta
linjerna. För ögat finnes sålunda ej mer
än en tonart; alla kors, b:n och
åter-8tällningstecken försvinna, emedan
hvarje ton har sin egen not. Om noten
c således står tätt under första
linjen (på det vanliga 5-linje-systemet
motsvarande i den vanliga notstilen
ettstrukna d), så är noten på första
linjen ciss o. s. v. När så denna
ettstrukna oktav slutar med noten h.
tätt öfver 5:te linien, står nästa c på
samma rum med två streck ofvan( = ),
utmärkande början af tvåstrukna
oktaven. Återgå vi till denna ettstrukna
oktav, skulle e och f (närliggande
undertangenter) inrymmas på samma
mellanrum, men då detta skulle bli för
trångt för båda noterna, har
mellanrummet mellan 2:dra och 3:e linjen
’ gjorts dubbelt så stort, sålunda:
/
Enformigheten i detta skrifsätt torde
göra detta system åtminstone lika
villsamt och svårläst som det nu
vanliga. I en not t ill detta förslag af
H. C. anmärkes, att Red. väl finner
det vara “en fyndig kuriositet“ men
tror ej på en framtid för något slags
notskrift, som ej grundar sig på det
nuvarande, genom sekler småningom
organiskt utvecklade systemet. Deri
torde väl allmänt instämmas.
Detta nuvarande, och gamla
notsystem med sina fem linier och
hjelp-linier, klaver och förtecken är icke sä
krångligt att lära som
notskrift-reformatorerna inbilla sig, ifall det på
rationelt sätt inläres. Deremot torde i
många fall svårigheterna undanröjas
genom att undvika begagnandet af
tonarter med allt för många kors och
b, eller att använda skrifsätt med
not-stilens förenkling genom att i
möjligaste måtto undvika dubbla
försätt-ningstecken o. s. v.
I partitur-skriften torde en reform
lättare åstadkommas. Den t3Tska
musiktidningen “Neue Musikzeitung“
innehöll nyligen ett förslag i denna väg
af d:r H. Stephen-). I hans
„reformpartitur motsvarar samma linje också
samma not, och endast en klav
användes. Närmare kunna vi emellertid
icke redogöra för denna, som det
synes förenklande reformering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
