- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 25 (1905) /
82

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 5 Juni 1905 - Joseph Dente † (med porträtt) - Leoncavallos »Il Rolándo», af Anteros

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

▼ar han ledamot af Musikaliska
akademien och blef 1882 riddare af
Vasaorden.

&

Leoneavallos “Il Roländo“

Napoli, April l’J05.

Såsom smrt sagdt ett apropos för
dagen är det oss en kärkommen
anledning att återkomma till Ruggiero
! Leoncavallos s. k. historiska
musikdrama »II. Rohindo» nyligen i
korthet omnämndt i en af undert:s
korrespondenser, i det att detta den
napolitanske diktaren-maestrons särdeles
värdefulla, senaste verk delvis
representerades vid en galaföreställning å
»S. Carlo» under tyske kejsarens
senaste besök härstädes i närvaro af
högstdensamme och Italiens kunung.
I trots af det bäfdvunna ordspråket,
att ingen är profet i sitt eget
fädernesland, har ifrågavarande opera här
mottagits med allra minst lika varmt
erkännande som förut i den stad,
hvar-est dess handling eger rum och den
naturligtvis var föremäl för särskildt
intresse på gtund af det faktum, att
densamma tillkommit på uppdrag af
förstnämnda konstälskande suverän,
hvilken i Willibald Alexis’ historiska
roman »Roland von Berlin» funnit ett
tacksf-rat patriotiskt stoff för
musikdramatisk behandling och på andra
sidan Alperna den tonsättare, han
funnit värdig att realisera sin idé

Med medeltidens perpetuel a
politiska och kommunala stridigheter samt
mer eller mindre råa och burleska
nöjen till bakgrund har Leoncavallo,
hvilken emellertid med sin säkra blick för
den dramatiska effekten ej i likhet
med Boito eger nog skaldebegåfning
eller ens versifikatorisk förmåga att
gifva en verkligt poetisk form åt sitt
ämne, med öfverlägsen 6cenisk talang
grupperat de mest skiftande
situationer och en mångfald af uppträdande
personer. Bland dessa äro de för
aktionen mest betydande den framsynte
elektorn, markgrefve Friedrich af
Brandenburg — en banbrytare för den
germaniska frihetetanken —, hans
skyddsling, den unge, dådkraftige och
uppåtsträfvande väfvarsonen Henning,
den ädle, men strängt konservative
borgmästaren Johann von Rathenow och
dennes älskliga dotter Alda. Henning,
som till erkänsla för att hans fader
med uppoffring af sitt eget lif räddat
borgmästarens, upptagits i Rathenows
bus, är förälskad i den sistnämnda,
men förvägras hans samtycke till
deras förening, och har densamme i
stället till hennes make utsett sonen till
j en lådsherre i grannstaden Köln.
Under själfva eklateringsfesten för de
tro-lofvade uppstår emellertid af en
obe-tyglighet missämja mellan de båda
familjerna och går ända derhän, att den
blifvande svärfadern i hela det
församlade sällskapets närvaro beskyller

Alda att vara Hennings frilla.
Jämväl fången i sin samhällsklass’
fördomar har hon i det längsta kämpat mot
sin gryende kärlek till sin
barndomsvän, men kan nu ej längre motstå att
lyssna till sitt bjärtas röst, hvaremot
dock Rathenow efter Hennings
uttryckliga begäran om hennes hand sätter
i sitt obevekliga förbud. Under tiden
inträffar elektorn med väpnadt följe
utanför en af stadsportarna, och dåden
myndige borgmästaren på grund häraf
samt med stöd af Berlins privilegier
såsom en fri stad nekar honom
tillträde S8mt låter stänga portarna,
störtar sig den till yttersta fört villan
bragte Henning besinningslöst till porten
I i fråga och lyckas att med våld
uppbryta densamma. Under den härvid
uppstående villervallan missuppfattas
emellertid hans raska handling af
elektorns folk, och vid sitt intåg mötes
denne af den smärtsamma
öfverraek-ntngen, att det kostat den unge
mannen lifvet. I sitt sista afsked till den
älskade tillkännagifver Alda stn afsigt
att gå i kloster, och allt för sent
ångrar hennes fader sin hårdhet. Sedan
hans furste genom dotterns hand
åter-Rtällt den honom i första ögonblicket
fråntagna borgmästarkedjan, slutar
verket med ett lefve för elektorn och staden
Berlin, som under dennes huldrika
spira går nya ärorika öden till mötes.

Ät de alltifrån uppsluppet komiska
till djupt sentimental» och högtragiska
element, som ingå i forevarande
historiska tid-bild, har Leonravåilo vetat
gifva en musikalisk färgläggning,
hvilken mindre utmärker sig för
inspirationens originalitet än för sin intensivt
dramatiska karaktär. Han har
härvidlag efter de bästa wagnerska och
we-berska förebilder betjänat sig af en
genomgående tematisk struktur, gjord
med sannskyldig mästarehand såväl
genom motiv, målande de olika
personerna, som illustrerande hvarje enskild
scen. »Il Rolåndo» gifver ett nytt
bevis på dess tonsättares förmåga att
i ingjuta dramatiskt lif i körerna, hvilka
j i främsta rummet bidraga till att
skänka karaktär och färg åt första och
sista akten. Jämte dessa spelar
orkestern en allt igenom dominerande roll
ooh äfven, om ett eller annat ställe
verkar mera tröttande än grandiost, på
det hela taget med ypperlig effekt.
Att AV agner här mäktigt inverkar på
vår maestro, torde icke vara att
förtänka honom; lika litet lönar mödan
anställa jagt å de fjärilar af lyriska
| reminiscenser, som ej mindre än i
andra nyare operor kringsväfva hans
senaste skapelse.

Af densammas särskilda delar må
förutom den anslående uvertyren, der
man återfinner operans förnämsta
motiv, hvaraf den mest betydande tolkar
den öfver en rå och vidskeplig
medeltids fördomar triumferande
heroismen samt sålunda kan sägas
symbolisera tonsättarens »ledande idé»,
allenast framhållas i första akten Hen-

nings eldiga allokution till folket och
den deliciösa dialogen med Alda samt
icke minst karnevalsupptfiget, »con
amore» behandladt af »Pagliaccis»
kompositör; i andra akten borgmästarens
gripande bön: »Dio che non vedo»

etc., Aidas svärmiska romans:
»Splen-de la luna» och hennes duett med
i Henning. Feststämning är
förherskan-de under trolofniogshögtiden på
rådhuset i tredje akteD, hvilken genom
större koncentration skulle vunnit i
verkningsfullhet, och tager sig ett
särskildt lyckligt uttryck i den utsökta,
på en tysk melodi från 1500-talets
början baserade gavotten. Den sig
såsom minuessångare vid festen
introducerande Hennings ballad kan ej
fritagas för banalitet, hv»remot Rathenows
akten afslutande strafftal till sin
dotters belackare är af verkligt
imponerande höghet. I fjerde aktens —
slutaktens — förra afdelning utgör den
sista stora scenen mellan Alda och
Henning, lika mättad af lidelse som
svår för de sjungande, så att säga
kulmen af de föregåendes
kärleksduetter, i det att dessas motiv här
sammansmälta och genom tongångarnes
höjd uppnå en utomordentlig
intensi-I tet, om än densamma understundom
verkar väl forceradt. Det rent
»hen-i rivende,» symfoniska intermezzot,
hvilket utan all orkestral öfverlastning
el-j ler minsta longörer samt med en
nästan om den wagnerska Valkyrieridten
erinrande brio förbereder andra tablåns
krigiska situation, ställer Leoncavallos
redan i operans uvertyr framträdande
instrumentala förtjänster i den mest
glänsande dager. Slutligen förvandlas
musikens mariialiska karaktär till
elegiens dystra majestät i likhet med i
»Siegfrid», hvarest det heroiska temat
går igen i sorgmarschen vid hjeltens
död, och sedan elektorns korta men
effektfulla hyllning till den jemväl i |

förtid hädangångne Hennings minne
förklingat, uppstämmer Alda sin djupt
rörande afskedssång: »Addio mio fe-

déle, compagno de miei primi di», en
af perlorna i ett på skönheter så rikt
partitur.

»II. Rolåndos» tolkning å »S Carlo»
var på alla händer ypperlig, i fråga
om iscensättningen till och med så
perfekt, att den fått erkännandet vara
j den bästa hittills i Nåpoli presterade.

| Särskildt utmärkte sig de samtligen
unga artisterna Rina Giachelti, Enzo
Leliva och Francesco Bonini i de
ytterst fordrande hufvuduppgifterna. Den
| förstnämndas Alda blef för henne
såväl i musikaliskt som dramatisk
hän-j seende en ny sannskyldig triumf.
Hennings för den högst lofvande polske
• konstnären komponerade parti är rent
af »écrasant» och helt få tenorer torde
vara i stånd att gå i land därmed.

I sitt spel inlade Leliva tillbörlig
1 verv, entusiasm och passion; allenast
torde kunna anmärkas mot
maskerin-| gen, att densamma, om ock
karakteristisk, var allt annat än fördelaktig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1905/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free