Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 18 Sept. 1905 - Francesco Tamagno (med porträtt) - Gounod om sin »Faust»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i »Wilhelm Teil» och den förutnämnda
titelrollen i Verdis »Otello».
Då Tamagno gästade i Tyskland
i 1892, vann »den italienska
naturalisten», som man kallade honom, ej fullt
erkännande. En kritiker, som hört
honom i »Trubaduren», yttrar att hans
sång saknade all karaktärisering och
att ett skönt piano eller mezza voce
söktes förgäfves i hans sångkonst.
Men tillika säges.att om ock
lungkraf-ten stegrades till den yttersta gränsen
af möjlighet, verkade den dock
allt-jemt estetiskt. De mest bländande
tenortoner — lysande om ock ej
värmande — bland alla som för närvarande
kunna strömma ur en såugarstrupe,
kan man dock hos honom »attestera»,
heter det vidare. Sådana partier som
Lohengrin, Tannhäuser eller Siegfried
anser samme kritiker stå utom
Tamag-nos förmåga att utföra. Måhända
var rösten redan då på retour. Under
de senare åren har sångaren ej mer
uppträdt på scenen utan endast
sjungit på välgörenhetskonserter.
Ännu 1897 finna vi Tamagno
sjunga Otello i Paris och man talade då
om hans väldiga stämma och
medryckande spel. Hans gage var här 5000
frcs för aftonen. Samma år gästade
han Berlin, der hans höga toner fingo
många beundrare genom deras glans j
och kraft. Det sades då att
penningförluster nödgade honom att sjunga i
Tyskland. Det berättades ock att han
sommaren 1898 var engagerad i
Buenos Ay-res för ett gästspel som skulle
inbringa honom ej mindre än 400,000
mark. I sitt fädernesland sjöng han
sällan, emedan man der ej hade råd
att betala honom. Hans mista gage
var nämligen 4000 frcs, men på stora j
utländska scener, särskildt i Syd- och
Nordamerika, upppbar han 10,000 frcs
för en afton. I Sydamerika blef han
en gång frestad att bli börsman i
stället för sångare men förlorade på
kuppen sina redan vunna millioner.
Ännu en gång, för ett tiotal år sedan,
förlorade han sin förmögenhet, de- i
ponerad i en bank, som gick omkull.
Sådana missöden till trots lär han dock
vid sin död ha efterlemnat en
förmögenhet af 7 millioner francs. Likasom
Adelina Patti på sitt slott i England,
byggde Tamagno en liten egen teater
på sin villa i Varese för några år
sedan, då han slutat sin sångarcarriére.
Tamagno var som kamrat mycket j
afhållen och fördrog ej att man gjorde
reklam för honom. Han var mycket
måttlig i sitt lefnadssätt, och det
berättas att då han var bortbjudeD,
medförde han en liten flaska rödvin, som,
blandadt med vatten, utgjorde hans
dryck under måltiden. Han var ock
i många fall mycket sparsam, hvarorn
flere anekdoter förmäla, men på
senare år sjöng han endast för att
öf-va välgörenhet moft de fattiga.
Tamagno blef för tre år sedan dekorerad
med hederslegionen.
Gounod om sin “Faust“.
I början af 18(59 gjorde Charles
Gou-nod ett besök i Karlsruhe med
anledning sf att hans opera »Faust och
Margareta» der skulle uppföras och
sammanträffade där med Herrmann Levy,
d. v. hofkapellmä8taren derslädes. Levy
berättar härom följande:
»Mig beredde», säger L., »den
utomordentligen älskvärde komponistens
vistelse inom våra murar ett outsägligt
nöje. Det hade länge varit min högsta
önskan att närmare lära känna den
berömde tondiktaren. Hastigt ställde jag
mina steg till hotellet, uppsände till
honom mitt visitkort och blef
mottagen, trots det att Gounod energiskt
frånsagt sig hvarje besök. Mästaren
mottog mig med den mest utsökta
älskvärdhet och artighet. Jag förstod
ändamålet med hans besök i Karlsruhe
och begynte genast att tala om
»Faust». Hans ögon lj-ste, och jag märkte
att jag träffade målet.
»Ja, ja», afbröt mig mästaren,
»Faust»! — »Jag är fullt medveten om
det orätta uti att förgripa mig på ett
mästerverk utan like; tro mig, då jag
säger er det. Men just i denna
grandiosa skapelses öfverväldigande’ storhet
har man att finna orsaken till att all
min diktan och traktan var riktad på
detta upphöjda verk. Mångfaldiga
gånger studerade jag boken från början
till slut, och den ena skönheten
underbarare än den andra framträdde för
mina ögon. Jag kände med mig att
denna dikt och ingen annan skulle jag
sätta i musik. Måtte Goethes genius
der uppe i olympen förlåta mig denna
missgerning — jag kunde ej annat —
det måste så ske.
Med mitt förstlingsverk »Sappho»,
som gjorde mig mycken möda och stort
bekymmer, upplefde jag ett bedröfligt
fiasko, då det 1851 uppfördes på Stora
operan i Paris; ej bättre gick det 1854
med min andra femaktsopera »Nonne
sanglante». Jag kände mig förintad.
Jag hade förlorat allt hopp och dertill
tron på min förmåga. Jag blef misan- i
trop. Gång på gång sökte jag fram
Goethes tragedi; hänförd deraf bragte
jag på papperet otaliga skisser, men
åter och åter igen sade mig en inre
röst: Nej, CharlesI du kan — du får
icke våga dig på detta mästerstycke, i
En dag kom mig i händerna en bok,
det var en genomlustig historia: Le
medicin malgré lui. Trots mina
svårmodiga tankar beredde den mig stort
nöje. För att undvika ett tredje
miss-lyckadt försök och äfven för att
förskaffa mig en omvexling ville jag kasta
mig på den komiska genren, och
verkligen kom ej också 1858 den komiska
operan upp på Théåtre lyrique och
detta med temligen varm succés d’es- ’
time.
Jag tyckte från detta ögonblick att
jag åter började halfvägs bli menniska
igen. Faust och endast Faust: det
var nu den enda tanke som besjälade
mig. Mina Faust-skisser blefvo
framtagna och med obeskriflig hänförelse,
omätlig skaparlust gick jag till
arbetet. Hemma, på jernvägen, på
ång-båten, i kafféet, i Tuillerierna, ja till
och med på en hörnsten vid
bulevar-den komponerade och improviserade
jag. På nyåret 1859 hade jag
partituret färdigt och lämnade genast in det
till direktionen för Stora operan. Mot
min förmodan erhöll jag redan efter
två veckor den glada underrättelsen
att milt nyaste opus antagits och
förbereddes till uppförande. Men nu
betogs jag af ofantlig oro, ja riktig
ångest i väntan på hvad som skulle eke.
Hvarenda förmiddag sprang jag till
operahuset för att delvis öfvervaka
repetitionerna med piano och ge damer
och herrar instruktioner. Jag var så
irritabel, att man fruktade för mitt
förstånd. För mitt lugnande har jag att
tacka min kära hustru och den
förträfflige tenoren Roger, hvilken ej vek
från min sida och alltjämt försäkrade
att mitt verk otvifvelaktigt skulle vinna
stor framgång. Äfven smickrare och
hycklare omgåfvo mig i mängd med
försäkran om stor succés för min Faust.
Äfven med chikan och malis hade jag
att kämpa. En distinguerad dam af högt
stånd tillät sig i ett bättre sällskap att
yttra till mig: ’Monsieur Gounod, ni
har ju satt musik till Goethes Faust! j
pardon, förbättrat den ville jag säga.’
Jag blef ursinnig öfver denna
ingeni-ösa förebråelse. Ingeniös? — Javäl,
anklagelsen var inte så alldeles utan
skäl, trots det att intet låg mig
fjer-mare än att vilja öfvertrumfa Goethe.
Srnct Joseps dag, den 19 mars 1859
var den afgörande vändpunkten i mitt
hf. Min enda tanke var: antingen
upplefver du en fullständig triumf, eller
-—- hvad som är mycket troligare —
ett totalt nederlag. Flere veckor före
premiären var jag ej mera en naturlig
menniska. Otaliga gånger sprang jag
som en vansinnig från kafé till kafé
för att berusa mig med absinth, denna
djäfvulsdryck. Vidare strök jag fram
och åter på bulevarderna, begapade
menniskorna och lyssnade på samtalen,
för att möjligen få höra ett ord om
Faust, som snart skulle komma att
uppföras. Mest och värst hade min
stackars familj att lida derhemma; jag var
ej mer som förr den trogne,
uppmärksamme maken, den kärleksfulle fadern.
Jag bade alldeles förändrat natur. Men
så gick operan öfver scenen och med
fabelaktig framgång. Jag blef
menniska på nytt. Odjuret i mitt inre hade
försvunnit.
Ledsamt nog har mina senare operor
ej på långt när gjort samma lycka,
hvarken »La colombe* eller »Philemon
et Baucis» eller »La reine de Saba»
(18(52) eller »Mireille» eller »Romeo et
Juliette» (1867). För min enda och
sannaste lycka har jag att tacka
endast och allenast Goethes snille och
hans härliga Faust».
——.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
