Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 18 Sept. 1905 - Från Londons musiksäsong, af O. M. - En debutant för 50 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början af juni gåfvos sex
konserter af Ostende Kursaalorkester, 125
man under Rinnskoffs förträffliga
ledning. Genom ypperliga prestationer,
utmärkta solister och intressanta
program kunna dessa konserter räknas till
musiksäsongens märkligaste tilldragel-
ser. Liksom orkestern var belgisk,
representerade s&väl solisterna som
delvis äfven de framförda verken den
belgiska tonkonsten, som att döma af
dessa konserter torde stå mycket högt.
Medverkande solister voro van Dyck,
Gerardy, Thomson och De Greef, hvar
och en pä sitt område verldsberömd.
Af nyheter inom belgiska och franska
skolorna framfördes en symfoni af Théo
Ysaye, den berömde violinistens bror,
Charpentiers suite »Impressions
dTta-lie», konsertstycke af Pierné,
»L’Ap-prenti Sorcier» af Paul Dukas samt
symfoniska skizzer af Gilson och
Ra-baud.
Kammarmusikens vänner hafva
kunnat glädja sig At Joachim-kvartettens
besök i midten af maj. Samtidigt gaf
Joachim tillsammans med Bonvick en
sonatafton, omfattande sonater af Bach,
Mozart, Brahms och Schumann. Bland
mängden af öfriga solistkonserter
under säsongen är det svårt att göra ett
urval. A det vokala området glänsa
namnen Albani och Patti-Cederström,
bland violinister märkas Kubelik,
Kreisler, Such oeh underbarnen Vecsey
och Elman samt bland pianister Lamond
ooh Mark Hambourg.
Af de svenskar, som bidraga till
Londons musiklif, må framhållas Thora
Hvass, som är lärarinna vid
Hamp-steadkonservatoriet, violinisten
Frederiksen, hvilken dock lär komma att
utbyta London mot Chicago, samt
pianisten Alfred Roth.
En af de största konserterna under
säsongen har jag hittills med hänsyn
till dess särställning underlåtit att
nämna. Det var på midsommardagen.
Tusentals menniskor strömmade till
Crystal Palace för att bringa den
engelska tonkosten sin hyllning, 3,000
sångare och 500 instrumentalister,
hvaraf 80 första och lika många
andra violinister, hade samlats å det
kolossala podiet. Den väldiga orgeln
med dess bortåt 5,000 stämmor
prelu-dierade. Publiken, som kunde räknas
i många tusen, satt i förväntansfull
feststämning. Kapellmästare Cowen
mönstrade sin mastodontiska skara och
en British Festival började. När den
slutade är ovisst, ty efter ett par
timmars åhörande af engelsk musik af
engelska tonsättare gick undertecknad.
Första erfarenheten af konserten var,
att tiondedelen så stor apparat hade
gjort bättre effekt i en normal
konsertsal samt att dylika jettekonserter
äro ett musikaliskt oting och
smak-vidrigt, andra erfarenheten, att det ej
existerar någon engelsk tonkonst i
högre mening, trots de oerhörda
ansträngningar, som i hela landet göras
därför. Programmet omfattade kör-
verk af Parry och Colerigde Taylor,
orkesterverk af Mackenzie, Cowen och
German, sånger af Eigar, Stanford,
Sullivan och Thomas, det hela
tillfredsställande återgifvet samt under
medverkan af framstående solister, bl.
a. Clara Butt och Ada Crossley.
Således borde man erhållit en god bild af
engelsk tonkonst, men blef intrycket
tyvärr mycket nedslående och
öfver-ensstämmande med det man erhåller
vid nästan alla speciellt engelska
konserter.
Bland engelska tonsättare förtj enar
knappast mer än Elgar att framhållas,
då han åtminstone i sina större verk
står högt öfver sina landsmän, om han
än kanske på grund deraf blifvit
öfverskattad. Äfven Ashton är en god
kompositör, ehuru mindre utpregladt
personlig. Flera engelska operor hafva
visserligen nått öfver hemlandets
gränser, exempelvis Stanfords »The veiled
Prophet» och »Savonarola» Cowens
»Signa», de Laras »Moina» och
»Mes-salina», de Lisles »Sol Hatchnel» samt
Balfes och Sullivans operor i den lättare
genren, men hvar finnas nu alla dessa
alster? Förutom operetterna torde intet
verk under längre tid hålla sig på
repertoaren.
Att den engelska nationen ej saknar
musikintresse visar sig på mångfaldigt
sätt. Den älskar musiken, som dock
ej tyckes besvara denna känsla. Ej
blott i en hvar af de större städerna
utan äfven öfverallt i landsorten
utvecklas en storartad energi å det
musikaliska området. Musikskolor och
körsällskap upprättas öfverallt,
musikfester gifvas årligen. Endast under
maj gafs femton dylika fester i olika
delar af landet, tonkonstens utöfvare
erhålla all möjlig uppmuntran, UDga
tonsättare äro i stånd att få sina verk
uppförda och kända, särskildt genom
Palmers donation på 360,000 kr.,
tillfälle att höra de yppersta tonkonstens
verk och de främsta konstnärer gifvas
ständigt i de större städerna. För
ungdomens musikaliska uppfostran är
väl sörjdt genom en mängd
musikinstitut, deraf främst Royal academy
of music under Mackenzies
direktörs-skap och med en stab af öfver hundra
lärare lemnande undervisning åt 500
elever, hvilka dock måste bidraga till
anstaltens underhåll med betungande
afgifter, öfver 600 kr. årligen förutom
100 kr. i inträdesafgift, då akademien
ej åtnjuter statsanslag utan
understöd-jes dels genom årlig subskription på
omkr. 7,000 kr., dels genom
donationer på 63,000 kr. När man
betraktar alla dessa yttringar af en högt
uppdrifven musikkultur och jämför dem
med det konstnärliga resultatet, de
skapande och reproducerande
konstnärerna, den oförstående publiken och
kritiken, förefaller den engelska
musikentusiasmen oförklarlig.
Den musikaliska begåfningens
utbredning och fördelning inom
Stor-brittannien erbjuder en intressant före-
teelse samt leder till den slutsatsen,
att de musikaliska föru’sättningarna
äro större hos en homogen ras än hos
ett biandfolk. Sinnet för tonkonst är
således högst utvecklad hos örikets
oblandade raser, kelterna på Irland,
gaelerna i Skottland och kymrerna i
Wales. Särskildt den keltiska
rasen har frambragt flertalet af
Eog-\ lands tonsättare såsom Mackenzie.
Parry, Stanford och German. Äfven
verldens mest homogena folk, jndarne,
hafva bidragit med några af de
populäraste tonsät tarne, Cowen och
Barnett. Den öfvervägande kommerciellt
anlagda anglosaxiska rasen,
amalga-merad med latinare, normanner och
danskar, visar sig deremot sakna
förutsättningar för en högre musikkultur.
Skali en nationel engelsk tonkonst
uppspira, så torde de lifg.fvande
impulserna komma från nationens
keltiska element. O. M.
En debutant för 50 år sedan.
År 1855 i början af december bade
en ung tjonsteman, i vida kretsar i
hufvudstaden känd för sin vackra röst,
debuterat på dåvarande Mindre teatern
(sedermera k. dramatiska); debutanten
hette Oskar Arnoldson. Under loppet
af några år var han der mycket
använd och af publiken uppburen. Men
hans håg stod naturligtvis till k.
teatern, der hans talang alltid hade ett
större fält att arbeta på, och hans
debut derstädes försiggick också den 13
januari 1858 som Max i »Friskytten».
Debuten var hvad man kallar en »succés
d’estime». Man berömde hans vackra
röst, men den tidens musikaliska
auktoriteter spådde ej någon stor framtid
åt den unge debutanten. Rösten
ansågs allmänt för svag för större
operapartier.
Han blef dock engagerad från derpå
följande höst och uppträdde den 4
november i »Stradella», kanske ett af de
svåraste och mest ansträngande
tenorpartier man känner.
Redan vid operans början märkte
man, att sångaren var mycket
ind’.spo-nerad, hvilket obehag ökades under
operans gång samt följdes af en
pinsam tystnad i salongen, tills i sista
akten det ej mera var sång, utan
endast ett hväsande ljud, som förnams.
Den beklagansvärda sångaren var
alldeles hes, och allmänt hviskades,
att han förstört sin röst samt
hädanefter var omöjlig för scenen, och åt
detta rykte gaf han själf fart, i det
han åter ingick vid tullverket såsom
tjensteman derstädes.
Allmänt beklagades denna förlust,
och sångaren, som för sin älskvärda
personlighet både inom och utom
teatern var mycket afhållen, rönte de
mest otvetydiga bevis på sympati frän
alla håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
