Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 Okt. 1905 - Följetong: Kejsarinnans violinist. Musikhistorisk novell af H. Klein - Musikpressen - Litteratur - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kejsarinnan hade tagit plats i en
forgyld fåtölj och betraktade
uppmärksamt, nästan förvånad, den nya
uppenbarelsen. Hon var en vän af sköna
karlar och hade upptagit många
sådana vid sitt hof. Men med denne
kunde ingen af de stolta herrarne
mäta sig, icke en gång Gregor Orlow.
På en lägre estrad stod det prydliga
klaveret med det konstnärligt målade
locket, en möbel, som räknades till
palatset Orlows förnämsta sevärdheter.
Framför klaveret satt en skägglös
ungdom, en smärt gosse med kvinliga
drag, af vid pass 14 års ålder. Man
förundrade sig öfver att den berömde
violinisten icke funnit en sig mera
värdig ackompanjatör.
Länge fick det lysande auditoriet
icke fundera häröfver, ty då
konstnären började låta det höra sina
underbara toner, lyssnade alla till dem
med spänd uppmärksamhet. Hvilket
spel! Här förenade sig på en gång
den mest mirakulösa tekniska
färdighet med djupaste känsla. Efter två
stycken af Pugnani och Ramesu
spelade konstnären ut sin hufvudtrumf,
en fantasi öfver Glucks “Orfeus“.
Föredraget var fritt men gripande,
hänförande; och när konstnären slutat,
gaf kejsarinnan sjelf tecken till bifall,
hvarpå hela sällskapet applåderade
den intressante italienaren.
Kejsarinnan lät presentera
konstnären för sig, riktade några frågor till
honom och bjöd honom att nästa dag
icifinna sig i palatset, då hon ville att
han ytterligare skulle spela något för
henne. Äfven för den lille
ackompan-jatören hade den höga damen ett
leende och ett ord till beröm. Man
hade märkt att konstnären i sitt
föredrag fantiserade med full frihet, så
att det icke var en lätt sak att
ackompanjera honom. En rörelse gick nu
genom hela raden af de samlade
storheterna, då kejsarinnan till den
intressante violspelaren räckte sin hand
att kyssas — det var en utmärkelse,
eom Katharina endast skänkte åt
sär-skildt gynnade och som väl aldrig
förut af henne tilldelats åt en
spelman, som drog land och rike
omkring. — — (forts).
Musikpressen.
På W. Hansens förlag, Köpenhamn,
har utkommit
för en röst med piano:
Sjögren, Emil: »Hur Ijitf den stund» (c
d eller f) Op. 43 n:o 1. Dikt af Tli.
Moore, svensk öfvers. af C. II. Nyblom.
Tillegn. fru Berta Sjögren. — Provence
(e—a). Op. 43 n:o 2. Dikt af Oscar
Fredrik. Tillegn. M:lle Artöt de Padilla.
Den första af dessa sånger har text
på tre språk: utom den engelska
originaltexten, med svensk öfversättning,
äfven tysk. Den sistnämnda är jemte
den svenska texten försedd med fransk
och tysk. Denna sång finna vi bäst
af dessa båda nyheter och ställa den
ganska högt så till melodiskt uttryck
som ackompanjemangets förträfflighet.
I den förstnämnda sången synes oss
harmonien med sina tvära brytningar
något sökt. Omfånget af sångerna är
5—6 sidor. Priset ej utsatt.
Litteratur.
Finsk Musikrevy. N:o 18, andra
septemberhäftet, innehåller: Om väsendet
och uttrycksförmågan i tonernas
förhållanden (m. notillustr.) af Ilmari
Krohn. — Puccinis ”Tosca“ af V.
Novåcek. — Några reflexioner öfver
manskvartetten af G. A. G. —
Litteraturanmälan. — Tidskrifterna. —
Smånotiser.
Neue Zeitschrift für Musik innehåller:
N:o 38: Calligula: Zeit- und
Streitfragen im Musikleben; — Ludw.
Landshoff: Eine neue Chopin-biografi. —
Noten am Rande; N:o 39: Tonsetzer der ;
Gegenwart XI: Hans Sommer, von
Ernst Stier (med porträtt och
musikbilaga: “Desdemona“, sång för en röst
m. piano); — Landshoff: Eine neue
Chopin-biografi (slut); Noten am Rinde;
— N:o 40: Leopold Schmidt: Richard
Strauss; — Rieb. Wanderer: Richard
Strauss als Dirigent; —Arcold
Schering: Gustav Mahler als
Liederkomponist; — Gaston Knosp: Claude
De-bussy; — W. Niemann: A. Scribiane;
— Max. Hehemann: Edward Eigar;
— Wilh. Weber: Enrico Bosso; —
Noten am Rande; Neue Musikalien,
Oper und Konzert, etc.
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern.
Sept. 20, 24, Okt. 2Tschaiko\vsky: Eugen
Gnegin (2 Okt. 50:de gång. Larina,
Tatjana, Olga, Filipjewna: fruar Claussen,
Lindberg, frkn Hesse, Hul ting; Eugen
Onegin, Lonski, furst Grcmin, Triquet,
Saretzki: hrr Forsell, Ödmaun,
Vall-greu, Malm, Söderman).
21. Mozart: Figaros bröllop.
22. 28. Gounod: Faust (Margareta: fru
Schjerven, fru Lindberg; Siebei: frk.
Lindegren, fru Bartels; Faust: hr
Menzinsky, hr Nils Fablman, l:a
debut; Valentin: hrr Strömberg,
Man-dahl)
23. Adam: Konung Jör en dag.
2.">. Okt. 1 Verdi: Trubaduren.
27. Mascagni: På Sicilien. (Turiddo: hr
Ödrrann); Leoneavallo: Pajazzo
,Beppo: lir Nylander.)
29. Mozart: Don Juan (Elvira: fru
Östberg.)
30. Verdi: Den vüseförda (Violetta: fru
Sigrid Arnoldson, l:a gästnpptr )
Okt. 3. R. Wagner: Lohcngrin.
Östermalmsteatern.
Sept. 19, 22—26. .1. Strauss: Wienerblod
(26 Okt. 100:de gång)
Sept. 20, 21. Lecocq; Lille hertigen.
» 24, (>kt. 1. Hvelebröd och rågbröd, folk-
lustspel med körer och kupletter
samt dans, 5 akt, af A. Bosin och
E. Wallmark (matiné.)
» 27, Okt. 1—3. Planquette: SurcouJ’.
Från kgl. operan ba vi först att
förmäla »Eugen Onegins» jubileum; 50
gånger bar nämligen denna opera, som
först gafs här den 12 okt. 1903, nu
gått öfver scenen, en framgång,
bvar-till såväl operan sjelf som det goda
utförandet bidragit. Rollbesättningen
var i det närmaste densamma 50:de
gången som första, endast att då frök.
Edström uppbar Olgas parti.
Återkomsten af tvenne publikens
gunstlingar till den kungliga sconen ba vi ock
att relatera, nämligen hr OJmanns,
sedan han tillfiisknat efter sin
långvariga öronsjukdom, samt fru Carolina
Östbergs, hvilken ej på ett år låtit
höra sig på den scen, der hon firat
så stora triumfer. Båda artisterna
blefvo varmt hyllade af publiken efter
utförandet af sina bär ofvan anförda
resp. partier. Eu ny, första debut har
egt rum med hr Nils Fahlmans
utförande af titelrollen i Gounods »Faust».
Sångaren har förut i konsertsalen gjort
sig bemärkt genom sin vackra stämma
och intelligent föredrag. Hans debut
i Faust var i det hela lyckad, ehuru
rösten lät väl svag i de lägre
tonerna. Rädsla vid första
scenuppträdandet kanske ock bidrog till att rösten
nu ej gjorde sig fullt gällande.
Någon hj iltetenor synes sångaren
emellertid ej vara. Publiken mottog
debutanten ganska välvilligt.
Vår operascen har för ett kort
gästspel, som det säges, återfått vår
berömda diva Sigrid Arnoldson-Fiscbhoff.
Hennes första roll var denna gåug
Violetta i »Den vilse förda», förut af
henne här återgifven. Salongen var i
det närmaste fullsatt och konstnärinnan
blef efter hvarje akt flera gånger
inropad. Det förefaller, som om hennes
röst vunnit i styrka sedan hon sist
lät höra sig här, hennes koloratur är
lika brillant och apparitionen lika
intagande. Det uppsluppet liiliga
spelet i operans första scen är hos
Violetta helt naturligt. Förändringen hos
henne, då hon finner sig vara föremål
för Alfreds kärlek, återger hon med
ett förträffligt uttryck, likaså åt
sorgen och resignationen i andra aktens
scen med Germont den äldre och
för-krosselsen i tredje aktens stora scen
med Alfred; mycket sympatiskt
verkar hennes spel i sista akten. Det är
icke konstnärinnans fel, att den döende
älskarinnan måste sjunga för en
lung-sotspatient onaturliga koloraturarier. Fru
Arnoldson sjöng rollen på italienska.
Hr Ödmann är ju i det hela en
tillfredsställande Alfred, men sången skulle
vinna på en mindre bred vokalieering
och framställningen på mera värme i
spel och mimik. Herr Vallgren
skördade fortjent bifall för sin vackra sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
