- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 25 (1905) /
115

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 17 Okt. 1905 - »Siegfried». Musikdrama af Richard Wagner. Textinnehåll - Musikpressen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin dödsfiende, troende honom vilja,
såsom han ejelf, när Fafner är dräpt,
komma åt ringen. Wotan lugnar
honom och råder Alberich att söka vinna
ringen genom att afvända faran från
Fafner. Denne svarar blott: »På
rot-vet i ro låt mig rufva». Wotan
skyndar ut skrattande åt det misslyckade
försöket. Alberich drager sig undan i
en bergklyfta. Vid tilltagande
ljusning ser man en stor lind, resande sig
på en kulle i scenens midt, och vid
dess fot porlar en källa, kringvuxen af
vass. I bakgrunden visar sig
drakhå-lans mörka öppning.

Andra scenen. Siegfried och Mime
(Fafner). Ynglingen och dvärgen
träda in. Det är här den förre skall
söka lära kanna fruktan. Nu eller
aldrig ans-r Mime det kan ske, och han
| skildrar drakens gap och giftet som
han sprutar. Siegfried frågar,
oförfärad, om draken har ett hjerta,
beläget som hos andra djur. Då Mune
bejakar detta, utropar ynglingen: »Då
drifver jag Nothung i drakbjertat in
— är detta hvad du kallar fruktan?»
Mime går, rådande S.egfned att vänta
här.

Glad öfver att vara fri från Mimes
förhatliga sällskap, sträcker Steafried
ut sig under linden, suart försjunken
i drömmar. Han får då höra en fågel
uppstämma sina drillar. Uppmärksamt
lyssnar han till denna sång, som han
ej hört förut i skogen. Gripen af lust
att förstå fågelns »ljufva joller»
skyndar han till vattnet och skär af ett
vassrör till en pipa, hvarmed han
söker härma fågeln. Dvärgen har sagt
att man kan lära sig förstå fåglalåt, och
kanske har denna fågel något att
förtälja om hans moder. Han lyckas dock
ej med pipan utan bortkastar den och
griper till sitt horn, hvarpå han nu
blåser en skogsmelodi. Emellertid
släpar sig Fafner, draken eller lindormen,
ut ur hålan och närmar sig långsamt.
Ett stönande ljud kommer Siegfried
att vända sig om, och stum af
förvåning stirrar han på odjuret, som är
honom nu helt nära. Siegfried brister
ut i skratt och frågar Fafner om han
kan lära honom fruktan. Draken
öppnar sitt stora eldsprutande gap, men
Siegfried lyckas stöta svärdet i hans
hjärta. Dä han rycker det ur den
döende draken sprutar blod ur såret och
bränner hans finger, hvarpå han för
det till munnen oeh suger ut blodet.
I detsamma får han höra skogsfågelns
sång. Han tycker sig förstå den och
förnimmer sedan tydligt fågelus råd
att gå in i hålan och gripa till sig
tarnhjelm och ring, hvarmed han kan
viona herraväldet öfver världen. Då
Siegfried gått in i hålan, smyger sig
Mime fram och stöter på Alberich;
deras träta afbrytes när Siegfried
framträder med iarnhjelmen vid bältet och
ringen på fiogret, hvarpå de försvinna
hvar i sin klyfta. Fågelstämman
varnar Siegfried för den trolöse Mime,
och då denne närmar sig honom, bju-

dande honom dryckeshornet med
läskedrycken, sträcker Siegfried honom till
jorden med ett svärdshugg. Alberichs
hånskratt ljuder mellan klipporna.
Siegfried kastar den döde Mime ned i
hålan och vältrar drakens kropp
framför ingången. Han söker nu skugga
under träden. I sin ensamhet vänder
han eig till fågeln och begär råd.
Denna sjunger nu om Brünnhilde, som
han skall väcka i hennes eldomgifna
sal för att få till brud. Glad
springer Siegfried upp och fågeln flyger
långsamt bort för att visa honom
vägen till Briinnhildeklippan, som ligger
vid gränsen af den stora skog, der
Fafner hade sitt tillhåll.

Tredje akten. Brünnhilde-klippan.
Första scenen. Vandraren och Erda.

— Vid foten af klippan framträder

under åska och blixt Vaudraren ( =
Wotan), frammanande Erda, urvalan.
Denna visar sig i en klipphåla, belyst
af en blåaktig dager. Då Wotan
vädjar till hennes vishet, hänvisar hon
honom till deras barn, Briiuuhilde, och
sjunker åter ned i jordens djup.
Ivnappt har hon försvunnit, förrän
Wotan får se sonsonen närma sig. —
Andra scenen. Vandraren. Siegfried. —
Vägledd af skogsfågeln inträder
Siegfried, men fågeln flyger bort, sedan
han fört honom till berget. Då han
söker finna vägen dit upp, träffar han
på en gammal man i fotsid mantel och
bredskyggig hatt, djupt neddragen.
Stödd mot ett långt spjut, spärrar han
vägen för Siegfried, frågande honom,
hvart han ämnar sig. Siegfrid
svarar frimodigt på alla mannens frågor,
men förlorar slutligen tålamodet. »Kan
du visa mig vägen», säger ban, »så
gör det, annars håll munnen på dig.
Så länge jag lefvat, har alltid en gubbe
stått mig i vägen». Då han tränger
närmare in på Vandraren, väcks
slutligen gudens vrede; han förbjuder
honom att draga vidare, skildrande den
trolleld, som skyddar klippan. Då
Siegfrid ånyo hotar den gamle,
sträcker Wotan sitt spjut mot honom,
sägande: »I spillror sprang en gång

ditt stolta stål för gudens spjut, som
spillrar det på nytt!» — »Mm faders
fiende», utropar Siegfried; faun jag då
dig här! Härligt då honom jag hämnas
skall?» Under en förfärlig åskknall
hugger Siegfriod med Nothung Wotans
spjut i stycken och guden försvinner.

Tredje scenen. Siegfried.
Briinn-hilde. Under häftigt tilltagande ljus
La eldskyar sänkt sig öfver
bakgrunden och hela scenen är ett haf af lågor.

— »Ha, härliga glöd!» utropar
Siegfried, »nu står mig vägen öppen att
bada i eld!» Scenens eldskyar upplösa
sig i en rosenfärgad morgondimma,
hvarur småningom Briinnhildeklippans
spets träder fram, med den höga gran,
i hvars skugga valkyriau sofver,
va-penlrlädd och täckt af skölden, liksom
i slutet af »Valhyrian». Siegfried
stiger öfver klippan in på scenen och
ser sig länge förvånad omkring. I

granskogens rand ser han en häst
sofva; snart fängs’as hans blick af den
lysande rustningen vid granens fot,
och då han går närmare ser han, som
han tycker, en sofvande man. Med
sitt svärd skär han upp brynjan i
bägge sidorna, och då han i stället
för en man får se en kvinna i hvit
dräkt, förvirras han ocb känner nu
den rysning och fruktan, som han
hittills förgäfves 6ökt lära sig. Slutligen
tager han mod till sig, böjer sig ned
och trycker en lång kyss på hennes
läppar. Brünnhilde reser sig långsamt
och sträcker hänryckt armarne mot
himlen, djupt innandes den friska
luften. Då Siegfried sedan besvarat
hennes fråga, hvem hjälten är, som
väckt henne, prisar hon gudarne och
den sköna världen samt försäkrar
Siegfried om sin kärlek. Men då den eldige
ynglingen ej törstår hennes tal om den
frie hjälte, för hvilken hon kämpat
och straffats, och börjar glömma sin
nyss närda fiuktan, gripes hon af
ångest och blygHel. Den jungfruliga
skyggheten understödes af gudinnans
fasa för att offra sin helighet och som
dödlig kvinna följa en makes
heiskar-bud. Ynglingens okonstlade och
förtroendefulla lidelse besegrar slutligen
hennes motstånd. Brünnhilde bjuder
farväl åt Valhalls stiålande värld med
dess gudomlighet, och under utropet:
»Strålande kärlek, leende död!» störta
de i hvarandras aimar.

Musikpressen.

Alfr. Lnndqirsts hof-rausikbandel har
utgifvit.

För sång och guitarr.

50 Bellmansmelodier med fullständig text.
Accompagnementet för guitarr eller
guitarr-Btämd luta, arrangeradt af
Carolina Grundström. H. I och II, kompl.,
å 2 kron.

Af Fredmans Epistlar förekomma i
dessa häften 32 och af Fredmans
Sånger 20. Arrangementet synes vara
enkelt och praktiskt för instrumentet
och med vanligen förekommande
harmonier. Ett och annat i fråga om
dessa kunde anmärkas. Så i första
häftet n:o 1 i tredje takten från slutet
synes efter sångens ass i stället för
ackompanjemangets paus ett
septimac-kord som öfvergång till tonarten F-dur
bättre. I sången »Märk hur vår
skugga» (H. 2) tyckes oss i 7:de
takten från slutet bättre att
septimackor-det fått råda i hela takten. I samma
häftes sista sång, »Bort allt hvad oro
gör» hade väl varit riktigare att
Lalf-noten e fallit ned till d och hela G-dur
treklangen (g, b, d,) förmedlat
öfver-gången till nästa takt. Anmärkningarna
äro dock ej af väsentligare art.
Titelbladet till häftena prydes af
illustration, visande Bellman med luta, sittande
i det fria nära Haga slott, som öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1905/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free