Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 2 Nov. 1905 - Bizet och hans »Carmen». Ett trettioårsminne - Musikbref från Göteborg, af H—t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musiken mottogs nu med så
enhälligt bifall, att den blef ett
repertoar-nummer på dessa Paris’ förnämsta
konserter.
Ett bögst märkvärdigt öde var
emellertid det, som träffade »Carmen», den
sympatiska mästarens sista ocb
mog-naste arbete. Parisertidskriften »La
Révue Théatrale» har eguat
januari-numret, n:o 25, för i år till större
delen åt omnämnandet af första
»Carmen »-uppförandet ocb den första
fram-ställarinnan af Carmen. En blodig
ironi af ödet bar så fogat, att
»Carmen», som så reserveradt för trettio
år sedan mottogs vid premiären på
Opéra Comique, i år på samma scen
upplefvat sin 1000:de föreställning!
I den ofvannämnda tidskriften sam
manför Ciabriel Bernard flere särdeles
betecknande omdömen från dessa
marsdagar 1875. J. Weber benämner
Carmen, hjältinnan i operan, »ett
oför-skämdt stycke» ocb menar att Bizets
musik vittnar väl om stor musikalisk tek
nik men om föga uppfinningsförmåga.
»Gaulois» anmärker: »Bizet ersätter
den melodiska saft, som flöt i ådrorna
hos Auber, Adam, Herold och
Boiel-dieu med en stor talang och en
afslu-tad musikalisk bildning». I »Monde
illustre» tadlas särskildt
instrumenteringen, kallad »trop fiére et trop
revol-tée pour accompagner le chant». Af
ven »Figaro» förhåller sig mycket
reserverad. Arthur Pougin talar i
musiktidningen »Ménestrel» just icke om
något mästerverk men erkänner operan
vara ett bra arbete. För att
authen-tiskt orientera sig öfver allra första
»Carmen» föreställningen tillgrep
Bernard det ofelbara medlet af en
interview med titelrollens d. v.
innehafvar-rinna (den nu i dagarna aflidna)
utmärkta sångerskan Galli Marié. Hon
förklarade honom att endast »den elän
diga pressen» hade förorsakat
»Carmens» fall. Boulevardkritikerna hade
förargat sig öfver, att en komponist
hade vågat på »den komiska operans»
scen uppföra en tragisk opera, i
hvilken sopranen och tenoren i sista akten
icke »få hvarandra». Trots den
ogyn-sainma kritiken hade operan likväl då
gått mer än fyratio gånger öfver sce
nen och af publiken ifrån tredje eller
fjärde föreställningen blifvit varmt
emottagen. Mr Bernard hade äfven
uppsökt andra sångerskor, som utfört
| Carmens parti, deribland Adéle Isaac,
som sjöng det vid operans
återupptagande på Opéra Comique 1883, och
funnit att hvarje framställarinna af
huf-vudrollen haft sin personliga
uppfattning af pjesen. liätt intressant måtte
ha varit operans uppförande på
Arenateatern i Nimes 1901. Sista akten
gafs då på en original-»Corrida» under
bar himmel, hvarvid den spanske
toreadoren Valenciano medverkade. Utom
Frankrike har »Carmen», som bekant,
öfverallt blifvit en repertoar- och
favoritopera, icke minst i den svenska
huf-vudstaden, der operan d. 4 november
förra året upplefde sin 325:te
föreställning.
Musikbref från Göteborg.
Med Oktober månad började åter
musiksäsongen och, tack vare vår
nybildade orkesterförening, ser det ut,
som om vi skulle få en särdeles rik
musikflod denna vinter.
Orkesterföreningen, som hvarje onsdag och hvarje
söndag ger ordinarie konsert, om
onsdagarne symfonikonserter och om
sön-dagarne populära konserter, började
sin offentliga verksamhet med
presen-tationskonsert den 11. ds. och har
alltså tills dato (27 Okt.) gifvit fem
konserter. Intressant och glädjande
har varit att konstatera, att
prestationerna för hvarje konsert haft framsteg
att uppvisa. Orkestern, som är
sammansatt af uteslutande första klassens
musiker, däraf flera framstående
solister, har redan blifvit ganska väl (
samspelt och den hos såväl sträkar j
som trä- och bleckblåsare framträdande !
goda klangen gör, att man med nöje >
lyssnar till hvad som spelas.
Kritiken har också i det hela ställt sig
mycket välvillig gent emot företaget,
hvilket ju är helt naturligt. Ett
företag sådant som Göteborgs
Orkesterförening, startadt i det ädlaste syfte,
utan några personliga bihänsyn, och
planlagdt med största omsorg och
vidaste framtidsblick, kan af den
verklige musikvännen ej uppfattas på mer
än ett sätt. Och man har endast
till pligt att med alla krafter stödja
ett företag, som kan och bör blifva
af så stor betydelse för både vårt
musiklif, och vårt folklif, äfven om
några små personliga intressen och
önskningar ej genast skulle blifva fullt
uppfyllda. Man har åtminstone till
pligt att först se, hur företaget
utvecklar sig och i hvilken riktning
denna utveckling går, innan man fäller
förkastelsedomen öfver detsamma. En
kritiker i en härvarande aftontidning
tycks emellertid ej vara medveten om
denna sin pligt. Allt ifrån orkesterns
första offentliga framträdande har han
med sin pennas alla medel sökt
nedsätta ej blott orkesterns prestationer,
utan äfven dess ledares och
medlemmars duglighet. Angreppet torde
emellertid genom sin oresonliga häftighet
och sin alltför tydliga personliga
bitterhet ej ha åstadkommit den verkan,
som åsyftades med detsamma. Det är
att hoppas, att den här ofvan åsyftade
recensenten snart måste komma till
insikt om den felaktiga ställning han
kommit att intaga samt sig omvända
och bättra. — Ett annat utslag af
ond vilja, som dock är mera
förklarligt och ursäktligt, har tagit formen
af en protest från svenske musiker
öfver det sätt, hvarpå
orkesterföreningens engagement afslutats. Jag har
i ett föregående bref berört denna
en-gagement sfråga, och finner intet att
nu om densamma tillägga. Bäst är
också, att denna obefogade och på
mustiga tillmäten och orättvisa
beskyllningar rika protest med thy åtföljande
insändare med det snaraste glömmes.
Till någon heder för svenske musiker
och deras uppträdande gentemot
aktningsvärda utländska kolleger har den
icke varit.
Ur programmen vid
orkesterföreningens hittills gifna konserter vill jag
anföra följande: Af symfonier har man
fått höra Beethovens C-moll och
Ber-walds C-moll (sérieuse); af konserter
Saint-Saens’ A-moll konsert för
violoncel! och orkester, spelad af
orkesterns förste violoncellist herr A. Cords,
som dokumenterade sig såsom särdeles
duktig; af operamusik: Smetana:
En-treact och kungens intåg ur “Dalibor“,
Wagner: Ouverture till “Tannhäuser“,
Kretschmer: Intåg och kröningsmarsch
ur “Folkkungarne“, Delibes: Ouverture
till “Kungen har sagt det” m. fl.; af
symfoniska dikter: Liszts “Les
prélu-des“, Saint-Saens’ “Danse macabre“,
med stämningsfullt utfördt violinsolo
af konsertmästare Charles Snoeck, och
Smetanas “Moldau“. Orkesterns
soloklarinettist, herr Th. M. Hofmeister,
har äfven bevisat sin stora
skicklighet i ett konsertstycke med orkester
af Mann. Lejonparten af såväl
arbete som ansvar hvilar på kapellmästare
Hammers skuldror, och man har
hittills med tillfredsställelse konstaterat,
att han är rätte mannen att leda det
hela. Större delen af föreningens
orkester har de senaste dagarne under
kapellmästare Morales’ ledning haft
tillfälle att kraftigt bidraga till
höjandet af stamningen vid framförandet på
Stora teatern af Maeterlincks drama
“Pelléas och Melisande“. Orkestern
har nämligen utfört Sibelius’ musik
till dramat och skördat lifligt
erkännande härför.
Af öfriga konserter under denna
månad må följande nämnas:
Den 8 Oktober gaf fru Davida
Af-zelius-Bohlin konsert i Konserthuset
med biträde af violinisten fru
Munthe-Sandberg från Stockholm. Det var
en stor njutning att höra fru A-B.
Aldrig hittills har någon
sångprestation i Konserthuset åstadkommit en
sådan effekt som denna orgelliknande
stämma, hvars välljud och varma,
klangmättade tonvågor komma hjärtats
innersta strägar att vibrera. Ur det
med god smak valda programmet må
framhållas Beethovens fyra skottska
sånger med ackompagnement af violin,
vio-loncell och piano. Bäst gjordes i
anmälareos tycke “Mignons Lied“ af
Liszt, hvars vemodiga, längtansfyllda
toner särdeles väl passa för
sångerskans röstklang och temperament. Fru
Munthe-Sandberg biträdde med Händeli
violinsonat D-dur, som spelades med
alltför liten bredd och klang för att
göra sin verkan. I två kända fanta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
