Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 Dec. 1905 - Några Pratté-minnen, af Fr. J. Huhs - Om musiken som uttrycksmedel. Ett litet bidrag till tonkonstens estetik, af C—l L. (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter konserten begaf han sig, som jag
vill minnas, till Stockholm. Sedan
återsåg jag »harpokungen» blott en
gång, då vi händelsevis möttes på
Fredsgatan här i hufvudstaden.
’ft^-
Om Musiken som
uttrycksmedel.*
Ett litet bidrag till tonkonstens eBtetik
af
C—l L.
(Forts. fr. n:o 17).
När vi genom talspråket meddela
hvarandra våra tankar, betjeua vi oss
af ord — ljudförbindelser, hvilka, hvad
| de under språkets tidigare skeden må
hafva varit, säkerligen i ett utveckladt
kulturspråk användas som blotta tecken,
konventionella tecken hvilkas betydelse
vi efter band inlärt.
Det låter sig visserligen göra att
sammanställa toner till dylika tecken.
Sädana äro de signaler, som i fält eller
vid militära öfningar gifvas af horn
blåsare, tonförbindelser med på förhand
bestämd betydelse. Men här verka
tonerna icke som egentlig musik, utan
blott som ett medel att öfverföra
befallningar. Vid det rent musikaliska
intryck, de kunna göra, ligger icke
alls någon vikt, äfven om de, hvilket ju
plägar vara fallet, äro så sammanställda,
att dessa signaler icke låta rent af
obehagligt. Gifvet är, att af dylika
tecken kan bildas ett slags språk — i
sjelfva verket utgöra hornsignalerna
ett sådant, fast yttterst fattigt och o full*
komligt —, och att de sålunda kunna
tj«na som medel att uttrycka tankar.
Men egentlig musik blir detta icke.
Deremot kan verklig musik uppstå, om
man lyckas åvägabringa ett inre
sammanhang mellan toner och tankar. Ett
dylikt sammanhang kan emellertid icke
b-*8tå i något annat än en motsvarighet
mellan den stämning, som inlägges i
tonerna, och den känslostämning, som
hos tonsättaren beledsagar de
ifrågavarande tankarna. Förhåller det sig så,
lärer det icke vara möjligt för åhöraren
att från tonerna sluta till tankarnas
innehåll, så framt ingenting finnes, som
j ernte musiken kan tjen a honom till
ledning. En sådan ledning kan
stundom ligga i de omständigheter, under
hvilka musiken kommit till. I ett af
sina bref talar Mendelssohn om sitt
sammanträffande med friherrinnan
Dorothea von Ertmann, en af Beethovens
väninnor, till hvilken denne dedicerat
pianosonaent i a-dur op. 101. Hon
berattade för honom åtskilliga anekdoter
om den berömde tondiktaren. Bland
annat omtalade hon, hurusom hon en
gång på inbjudning af Beethoven gjorde
*) Denna som broschyr förut utgifna
intressanta uppsits har med författarens
med-gifvande i Sv. M. T. intagits. Red.
denne ett besök, då hon förlorat ett
af sina barn OGh i anledning deraf var
försänkt i djup sorg. Han satte sig,
berättade hon, vid klaveret och sade:
»Vi skola nu tala med hvarandra i
toner» Mer än en timme spelade han
derefter för henne och, som hon
uttryckte sig, »sade henne allt och gaf
henne äfven till sist tröst». Det är
klart, att de förbandenvarande
omständigheterna kunde sätta åhörarinnan i
stånd att bi-träffande det hufvu Isakliga
följa den spelandes tankegång. Men
det är ock klart, att uppfatttningen
förmedlats af de vexlande stämningar,
som uttryckte sig i musiken. Hade
personer, som icke kände till situationen,
varit närvarande, hade de väl rönt
intryck af dessa stämningar, men skulle
helt visst icke kunnat ana, hvad dot
var, som Beethoven ville säga, icke
ens, att han hade någon särskild
mening med sitt spel*). En vägledning
till uppfattning ’af de tankar, för hvilka
sådan musik, hvarom nu är tal, är
ämnad alt tjena till ut,tryck, kan äfven
lemnas genom en (ifverskrift. Härmed
äro vi inne på frågan om den s. k.
program musiken, som just i vår tid är
så modern.
Med program i den betydelse, i
hvilken ordet här förekommer, menar man
ett mer eller mu dre utförligt
angif-vande af ett musikstyckes innehåll, af
meningen med musiken. Af
programmusik kan man tänka sig många olika
arter. Här korama endast vissa
huf-vudslag i betraktande, nemligen 1)
musik, i hvilken tonkonstnären försökt
inlägga ett bestämdt tankeinnehåll; 2)
s. k. tonmålning, musik, hvars syfte
är att g’fva en föreställning om något
yttre; 3) musik, hvars uppgift är att
skildra stämningar, själstillstånd. Om
det förstnämnda slaget är redan sagdt
hvad som kan vara nödigt att säga.
Jag vill här tala om hvad man plägar
kalla tonmålning.
Som jag ofvan sökt visa, ha
melodier ett slags gestaltning och förete
sålunda en viss motsvarighet till
kroppsliga föremål. Man skulle derför kunna
tro det vara möjligt att skapa tonbilder,
som påminde om bestämda yttre ting.
Men olikheten mellan des«a båda slag
af företeelser är emellertid så stor, att
det svårligen kan lyekas att genom
toner framkalla för en åhörares fantasi
föreställningar om kroppsliga ting, så
framt fråga är om orörliga sådana. På
sin höjd kan genom en lätt antydning
något karakteristiskt drag framhållas.
Deremot lämpar sig yttre rörelse,
vex-ling och förändring, vare sig i naturen
eller inom menniskoverlden, i viss
*) Då jag anfört Beethovens
improvisation vid detta tillfälle som exempel på
musik, ämnad att uttrycka tankar, så har jag
gjort det på grund af orden »tala med
hvarandra i toner» och »han sade mig allt och
gaf mig till sist äfven tröst». Men jag
med-gifver, att dessa ord äfven kunna uppfattas
i oegentlig mening, och att Beethoven
måhända icke åsyftat något annat än en efter
situationen lämpad stämningsmusik.
mån för musikalisk skildring, hvilket
beror derpå, att ett musikstycke
utvecklar sig, rör sig framåt i tiden
under ständig växling. Musiklitteraturen
företer ju också en stor mängd
tonmålningar af sådant slag: bataljstycken,
skildringar af stormar, åskväder o. d.
Bland allbekanta exempel nämner jag
Beethovens »Slaget vid Vittoria» ; fjärde
satsen af samme mästares
pastoralsymfoni: »Gewitter, Sturm*; slutet af
Haydns »S.eben Worte desErlösers» med
öfverskrift: »terremoto». Tonmålning
finna vi väl också i Mendelssohns
uvertyr »Hebriderna» eller »Fingals Höhle»,
i hvilken ton-ättaren synes ha velat
skildra, huru hafsvågorna än mer stilla,
än våldsamt brusande rulla in i grottan;
samt i andra satsen af nyssnämnda
symfoni: »Scene am Bach», der 8-
och 16- delarna i stråkkvartettens
mel-lanstämmor väl skola häntyda på
vatt-neis rörelse. — Vid utarbetandet af
tonmålningar kan tonsättaren försöka
att antydningsvis efterbilda enskilda
ljud: åskans, kanonens dån,
näktergalens, vaktelns toner. Men lägger han
an på fullständig härmning, så
öfver-ger han konstens område. Att medelst
musikinstrument åstadkomma verklig
illusion är sällan möjligt. Låter det
sig i enskilda fall göra — såsom det
t. ex. kan gå för sig att rätt naturligt
efterbilda gökens toner —, så blir
intrycket af sådan musik skäligen
prosaiskt. Af den poesi, som stundom
kan ligga i gökens enformiga sång,
då den en stilla sommarafton höres
från en skogsdunge, märker man
ingenting, då alldeles liknande toner i
konsertsalen frambringas af ett
biåsinstrument. I stället för att dervid känna
något tecken till rörelse är man
snarare böjd att dra på munnen.
Beethoven låter oss, som bekant, i en
af-delning af sin pastoralsym’oni — »scen
vid bäcken» — höra en liten trio af
vaktel, näktergal och gök (oboe, flöjt
och klarinett), och han har till och
med för säkerhets skull i partituret
satt ut de tre fåglarnas namn. Men i
ett samtal med sin vän Schindler har
han sjelf betecknat denna lilla epieod
af det berömda tonstycket som endast
ett skämt. Visserligen fäster han i
sammanhang härmed Schindlers
uppmärksamhet på ett i nämnda
symfonisats förekommande motiv, som enligt
hans försäkran temligen tydligt
återgif-ver en viss annan fågels sång. Men
detta motiv, som utgöres af en
uppåtstigande tongång i 16-delar, och som
först höres i 58:de takten, hvarest det
frambäres af en flöjtstämma, derefter
uppträder i olika, lägre och högre,
siämmor — alt viol, klarinett, fagott,
violin — och i olika tonarter, har icke
alls prägeln af fågelsång, hvarför de
ställen, å hvilka det är kontrapunktiskt
inväfdt, göra ett rent musikaliskt
intryck och icke i någon mån låta ana,
att någon särskild tonhärmning varit
af komponisten åsyftad. Den
ifrågavarande sångfågeln — enligt Beetho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
