Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 Mars 1906 - Följetong: Marietta-valsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft tillfälle att vistas i en elegant
salong i sällskap med sköna kvinnor.
Det är derför säkert att en något så
när liegåfvad menniska kan för sig
konstruera den konstnär, ur hvars hjärta
dessa sköna tonvågor framströmmat».
»Så konstruera honom då», utropade
en af de i sina länstolar makligt
utsträckta herrarna.
Doktor Kertesz gjorde en bifallande
nick och svarade: »Jag skall försöka,
och frukta inte för, att jag kommer för
långt, ifrån verkligheten Jag anser
honom för en elegant ung man, som
alltid går i utsökt toalett, med den
modernaste blomman i knapphålet, och
som helst vistas i fruntimmerssällskap.
Så mycket är säkert: denna musikaliska
ädelsten kom till i ett luxuöst
arbetsrum på en dyrbar kabinettsHygel,
kanske under champagnestämningen efter
en bal, eller vid läsandet af en
doftande billet doux. I alla händelser var
komponisten i en salig dröm, lik en af
kung Renés blondaste pager».
Nyfiken vände sig husets herre till
zigenarmusikens dirigent, i det han sade:
»Hvad var det för en vals, som ni nyss
spelade?»
Den tilltalade tog fram ur
violinlådan ett smutsigt notblad, som han
läckte fram, och en af herrarne läste
på detsamma »Marietta-vals af Désiré
Croce».
»Hvem är denne Désiré Croce»,
utropade flere af gästerna. Ingen kunde
ge upplysning derom, och doktor Kertesz
stod fast vid, att komponisten måtte
tillhöra den utländska diplomatkåren.
Då några af de unga männen ifrigt
motsade honom, kom det till
vadhållning, och en närvarande jurist åtog sig
att genom herr Oroces förläggare eller
komponistens biografi utreda saken.
Under fortsatt fästande och musik af
zigenarkapellet glömde man snart
Ma-rietta-valsen och de3S mystiska
kom-| positör.
Omkring en vecka derefter sökte
juristen upp sina vänner på klubben
och sade dem: »Om ni i afton vill
komma upp till mig på en stund, så
skall jag presentera för er hr Croce».
»Hvem?» utropade doktor Kertesz.
»Herr Croce, kompositören till
Ma-rietta-valsen».
Doktorn fattade nyfiken i armen på
juristen, utropande: »Så fins han då
här i Budapest?»
»Javisst; jag väntar er bestämdt vid
niotiden».
På den bestämda tiden var det glada
laget församladt hos advokaten, och
betjenten kom in med ett öfvertaligt glas,
som han stalde på bordet.
»För den unge maestron»,
förklarade värden.
Kort före tio klingade tamburklockan,
ooh doktor Kertesz, förfäktaren af
kon-ceptionsstämnings-teorien blickade i stor
spänning mot dörren. Men då den
obekante trädde öfver tröskeln, undföll
honom ofrivilligt ett utrop. Ty så
många vinterrockar han än sett under
sitt unga lif, den nykomnes
öfver-träffade alla som i den genre kommit
för hans ögon. I detta konstverk af
lappmosaik hade man svårt att utfinna
grundstommen, och här och der visade
sig fjäder och dun af mysteriös
härkomst. Alldeles bortkommen såg sig
doktorn omkring, under det värden på
det mest ogenerade sätt presenterade
gästen för sällskapet: »Herr Krauss,
med konstnärsnamnet Croce,
kompositören till Marietta-valsen!»
Alla togo honom i hand. I detta
ögonblick inträdde ett stadsbud i
rummet, dignande under bördan af en
marmorskifva, som han bar på
huf-vudet.
»Hvad är det der», frågade en af
herrarna, som under den allmänna
för-bluffelsen först kom sig före.
Croce bugade sig artigt. »Det der»,
förklarade han tjenstvilligt, »är
manuskriptet till Marietta-valsen.»
»Den här marmorskifvan? Högst
märkvärdigt! Förunderligt!» utropade
de närvarande gästerna.
»Sätten er nu vackert nei»,
uppmanade värden, som sökte lugna sitt
sällskap, »och maestron skall vara så
älskvärd och berätta för oss
uppkomsten ti’ 1 hans förtjusande vals. Men
först och främst, min bästa vän, lägg
af er öfverrocken.»
Croce gjorde en lustig grimas. Men
då betjenten tjenstaktigt stälde sig
bakom honom, lät han utan motstånd
men med en martyrs saktmod det
imposanta plagget glida öfver sina axlar.
Ett rop af förfäran trängde öfver läp- |
parne på förfäktaren af
konceptions-stämnings-teorien — komponisten stod
i skjortärmarna inför sällskapet,
»Sapperment!» utropade denne, »åter igen
denna distraktion ... jag har glömt,
min själ, att taga på mig bonjouren.»
Värden gjorde en lugnande åtbörd.
»Hvad betyder väl det», sade han.
»Ville verkligen veta, hvarför man skall
behöfva en bonjour under öfverrocken . . .
Vi äro alla slafvar under löjliga
fördomar i detta som i andra saker.»
Försiktigt bar betjenten ut
öfverrocken, herr Croce störtade häftigt i
sig ett glaä vin och, då värden ånyo
fyllde glaset, ännu ett, h varefter han
begynte sin berättelse, som följer.
»Marietta valsen skref jag för tre
månader sedan en stormig morgon.
Af ven i min själ rasade en våldsam
orkan Du gode gud! Hvad hade det
också icke varit för en nattl Under två långa
dagar hade jag inte fått något varmt
i mig och med vidskeplig ängslan
vakade jag öfver ett par kopparslantar i
min ficka. För detta mynt får man
till och med i den yttersta förstaden
ingen lifbergare och med ostillad
längtan flanerade jag halfva natten från
ena kaféet till det andra. Då
vaknade hos mig kommunisten: h vårföre
skulle just jag förnekas hvarje jordisk
njutning? tänkte jag. Men till sist,
hvad kan väl hända mig? Jag dricker
en varm kaffegök, och så låter jag
ödet ha sin gång. Har öfverkyparen
hjärtat på rätta stället, så låter han
mig löpa, hvarom inte, nå, så blir jag
utkastad. Och bislutsamt trädde jag
in i ett kafé . . .
Värden nickade bifall. »Naturlig»,
sade han, »är, när allt kommer
omkring, den medfödda rätten för hvarje
dödlig att lifva upp sig med en
kaffegök, när han fryser.»
»Jag slog mig ned», fortfor Croce,
»och innehållet af koppen var i en
hand-vändaing tömd. Sedan bläddrade jag
en stund i tidningen — men plötsligen
stod hjärtat still och jag tappade andan
Blek stirrade jag på golfvet. Hvad
tror ni, mina herrar, låg där, på ett
af-stånd af knappast två steg ifrån mig?»
»Hvad då, hvad då?!
I högtidlig stämning sträckte herr
Croce ut armen.
»Jo, en silfverpenning, en
glänsande, ögonb’ändande silfverpenning . . .
Hade en förströdd gäst förlorat den,
eller en välvillig fé till min fromma
och hjälp lagt dit den? ... Det visste
jag inte, men denna penning betydde
för mig ett stolt aftåg med högburet
hufvud . . . Jag sprang upp för att
rycka till mig skatten, men förskräckt
satte jag mig åter ned ...»
»Men hvarför då?» frågade doktor
i Kertesz otålig.
»Vid bordet näst intill satt en annan
gäst, som också med begärliga blickar
betraktade det värdefulla myntet. Äfven
han hade i följd af min närvaro icke
lagt vantarne på det dyrbara fyndet,
ty han hade märkt, med hvilket begär
mitt öga var fästadt vid detsamma.
Kokett låg silfverslanten der liksom
en skönhet, som uppvaktas af två
rivaler. En viss instinkt tillhviskade
mig: hungra ut honom! Och med
skenbar likgiltighet tog jag åter tidningen
i min hand. Men under det jag
låtsade, som om jag fördjupade mig i
densamma, betraktade jag med tungt
hjärta främlingen, som, likt mig, för- ,
skansad bakom ett berg af tidningar,
tycktes afvakta sakens utgång.»
Nyfiken frågade nu värden:
»Nå, och hvem fick slutligen
silfverslanten ? »
»Till klockan tre på morgonen»,
fortfor Croce utan att låta afbryta sig,
blef den stumma förbittrade striden
oafgjord. Då lutade sig främlingen
uttröttad mot bordskifvan och tillslöt
sömnig sina ögon. Detta moment
begagnade jag mig af för att hastigt
bocka mig ned — men i ett nu hade
min slipade rival rest sig upp.
»Herre», hviskade han argt till mig,
»med hvad rätt vågar ni taga upp det
här myntet?»
»Väck nu intet uppseende», svarade
jag förargad, utan uppställ i hast edra
villkor.»
»Dela vi summan?» ljöd det åter
sakta till svar.
»Må ske!» återtog jag missnöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
