Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 13 Mars 1906 - Musikbref från Göteborg, af H—t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mod bjada ÆøMwf-publik på
varieté-nummer, är att söka göra den verkliga
konsten afbräck, och det får ej ske
opåtaldt. Hela fru W. — B:s diktan
ocb traktan går ut på att framhäfva
det sinnliga elementet i de sånger hon
föredrager; derför verkar också hennes
utförande af en sådan sång som »En
Gang» af C. Kapeller, hvars text
verkligen kan ses från en vacker sida, om
man vill, formligen sårande för sinnet.
Herr Berény ackompagnerade smakfullt
och fulländadt varieiémessigt.
Marguerite Caponsacehi, den unga
italienska violoncellisten, gaf den 6
februari konsert i Konserthuset, vid
hvilken hon visade sig vara en
be-aktansvärd konstnär. Hennes teknik
är mycket högt uppdrifven, och om
tonen ej är så särdeles klangekön, torde
detta vara att tillskrifva instrumentet,
icke konstnärinnan. Föredraget är
nobelt, men något kallt, och utmärker
sig i de klassiska sakerna för stor
stiltrohet. Man får i det hela intrycket
af, att den unga damen kan myckt-t,
och hon inger berättigade förhoppningar
om utveckling till en verkligt gedigen
konstnär. Hon spelade sonater af Händel
och Locatelh samt en sats ur en
konsert af Dvorak och som extranummer
en air af Bach. Hon biträddes af
pianisten herr Dan. Jeisler, hvilken
hvarkeu som solist eller ackompagnatör
förmådde väcka större intresse.
Carl Fredrik Lundqvists
afskedskon-sert i Konserthuset den 12 febr. blef
en verklig högtidsstund. Att gå för att
för sista gången höra Sveriges
förnämste nu lefvande sångare, är
sannerligen en märkesdag inom den svenska
sångens historia. Och lika frisk och
flödande som alltid tillförene
strömmade trots de 65 åren hans sång, och
lika mäktigt gripande och sant
stämningsfullt var hans föredrag. I
sanning en äkta bard, som griper djupt i
strängarne och riktigt utdelar af det
ädla guld, som gömmes i hans barm.
En sådan gudaboren sångare som Carl
Fredrik Lundqvist, hvars härliga stämma
af naturen är så godt som fullständigt
tillrättalagd och hvars föredrag i
ädelhet och sann uttrycksförmåga ej kan
öfverträffas, en sådan sångare födes
sällan till vår jord. Må derför de
generationer, för hvilka hans sång klingat,
gömma minnet deraf i sina hjertan med
tacksamhet, för att det förunnats dem
att få lyssna till en «ångtolkare, hvars
like säkerligen ej på långliga tider
skall uppstå inom våra landamären.
Fru Anna Hellström och herr Ake
Wallgren gåfvo en konsert den 15
februari i Konserthuset. Fru
Hellström utförde dervid följande
solonummer: Wagner: Elisabeths helsningssång
ur »Tannhäuser» ; Donizetti: Aria ur
»Regementets dotter»; Verdi: Violettas
aria ur »Traviata*. Man har ju hört
fru H. berömmas för sina prestationer
vid operan och af kritiken i Stockholm
sättas i ett af de främsta rummen bland
artisterna derstädes. En opera-artist
verkar sällan förmånligt vid uppträ
dande i konsertsaleD, och enligt
anmälarens mening kan denna iakttagelse
tillämpas på fru H. Det operamässiga
i hennes framställning och utförande
af ofvan nämnda musiknummer gjorde
i konsertsalen en mindre behaglig
verkan. Det jemntjocka, från
musikaliska nyanser fria föredraget, som helt
naturligt måste användas på scenen,
och de endast med möda återhållna,
föredraget beledsagande rörelserna,
visade det hela uteslutande aceniskt
tänkt, och det gåpåaraktigt säkra i
hela uppträdandet förtog prestationerna
all den doft, som bör ligga öfver
konsertsång. Märkvärdigt poesilöst var
dessutom framförandet af Elisabeths
känslomättade helsningssång ur
»Tanu-häuser».
Fru H:s röst är välklingande och
ganska voluminös samt väl egaliserad.
Men hela tonbildningen är lagd på ett
sätt, s m ofantligt litet tilltalar
anmälaren. Det är denna s. k. svenska
röstklang, som är en genomgående
hals-klang utan tillräcklig hufvud- och näs- [
resonans. När man lärt sig att förstå, j
hvilken ofantlig roll hufvud- och
näsresonansen spelar, icke blott för tonens
välljud, utan äfven för dess vidym och
siyrka, verkar det formligen pinsamt
att böra en i sig sjelf vacker och
väl-skolad stämma afstängd från dessa
vigtiga ljudkällor. Fru H. framstår,
enligt undertecknads mening, ej till sin
fördel från konserttribunen.
Herr Ake Wallgrm inledde konserten
med Wotans helsning till Walhall ur
op. »Rhenguldet». Derefter sjöng han
fuist Gremins aria ur op. »Eugen
One-gin» samt tvenne sånger: »Saga på
kämpens hög» af Jacobsson och
»Höstsång» af Peterson-Berger. Herr W:s |
synnerligen vackra bariton kommer
åhöraren att beklaga, att röstens
utbildning är så bristfällig. Att ett så 1
ypperligt material ej blifvit förädladt,
är en evinnerlig skada för vår svenska
konst, synnerligast som herr W. visar
intelligens i föredrsget. Bäst lyckades
de båda opera-arierna.
Tillsammans utförde de båda
artisterna tvenne nummer, nemligen
duetter ur operorna »Figaros Bröllop»
och »Trollflöjten» af Mozart samt
»Hamlet» af Thomas. Herr John
Jacobsson accompagnerade.
Musikföreningens tredje
kammannusik-soirée hölls den 20 februari i
Handelsinstitutets sal. Denna gång var det
Aulinkvartetten jemte herr Wilh.
Sten-hammar, som utförde aftonens program.
Första numret utgjordes af kvartett
F-dur op. 18 af Stenhammar, hvilket,
trots ett utmäikt utförande, ej
förmådde tilltala i högre grad på grund
af ett särdeles oroligt och oklart kynne.
Som slutnummer gafs Beethovens s. k.
Harpkvartett (Ess dur op 74), som fick
ett godt och vackert utförande. Mellan
de båda kvartetterna spelades César
Francks pianotrio Fiss-moll op. 1, ett
verk, som i sin utomordentliga enkelhet
verkade fullkomligt gripande. Herr
Stenhammars klara* själfulla tolkning
af pianopartiet och herr Aulins
passionerade spel bidrogo i hög grad at’
framhäfva verkets skönheter.
HerrClaö-sons violoncellspel var för tamt och
opersonligt för att göra behörig verkan
Afven i kvartetterna är herr C. för
blyg och tillbakadragen. Cellon skall
bilda grundvalen för det hela och får
såsom sådan ej vara för klen.
Tor Aulin och Wilhelm Stenhammars
symfonikonsert den 24 februari i
Kon-8eri huset under medverkan af fru Clary
Morales och Orkesterföreningens orkester
blef en särdeles intressant och
underhållande afton. Konserten, hvars
samtliga nummer dirigerades af heir Aulin,
inleddes med Berwalds »Sinfonie
sin-guliére», som vid detta första
åhörandet förekom anmälaren mera
»singn-liére» än intressant. Första satsen
förefaller temligen sökt; andra satsens
adagio är melodiskönt, men föga
originell och det mellanliggande scheizot
är högst besynnerligt; sista satsen är i
anmälarens tycke den vackraste och
intressantaste, men också den minst
»singuliéra». Utförandet var utmärkt
och instuderingen tydligen grundlig.
Därpå följde tre sånger af Norman,
satta för en röst och orkester af Tor
Aulin. Såogerna fingo ett poetiskt och
välklingaude utförande af fru Clary
Morales, hvars röst denna gång
klingade betydligt kraftigare än vid
uppförandet af »Edas» i höstas. Vi anse dock
fori farande, att Konserthuset är en för
stor lokal för fru M:s röstresurser.
Sångerna, »Den ångrande», »Hvarför
tvista» och »Höst», voro alltför
ens-artade i stämningen, hvarför det hela
verkade litet monotont. Tredje numret
på programmet utgjordes af Wilh.
Stenhammars konsert B-moll op. 1 för
piano och orkester med tonsättaren sjelf
vid flygeln.
Detta lika, vackra verk, fyldt af
poesi och välljud, fick ett såväl från
solistens som orkesterns sida utmärkt
utförande och fängslade från den första
tonen till den sista åhörarens uppmärk
samhet. Stenhammars klara,
uttr3Tcks-fulla och personliga spel samt hans
sällsynt vackra tonche bringade lif och
anda öfver det sköna verket och fram
kallade vid dess slut en bifallsstorm.
som knappast ville tystna. Som
slutnummer spelades Valentins pompöst
anlagda festouverture op. 18.
Fröken Elsa Stenhammar har under
februari med biträde af en damkör
samt ackompagnement af harpa och
valdhorn gifvit f\’ra svenska
folkvise-aftnar, som rönt så lifligt bifall, att
troligen ytterligare upprepningar komma
att längre fram ega rum. Aftnarne,
som gifvits i Handelsinstitutets sal, der
en särskildt anordnad scen med
dekorationer af artisten Biljer-Hedgren
iordningställts, ha upptagit dels
flerstäm-miga körer dels soli med kör eller
solosång med harpa eller horn. De mycket
tilltalande anordaingarne och det stäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
