Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 2 April 1906 - Johanne Stockmarr (med porträtt) - Om »Faust»-musiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0(1
S V KSS K M US I Ii TIP SISG.
Johanne Stockmarr.
Det är nu sex år sedan den
utmärkta pianisten, fröken Johanne
Xiock-marr, som medverkat bär vid operans
senaste symfonikonsert, åtföljde och
biträdde lady Wilma Xeruda-i lalle vid
hennes konserterande här i januari
1900. Hon vann då stora sympatier
här för sitt konstnärliga, smakfulla spel
både som solist och ackompanjatris.
Med anledning af fröken Stockmans
nu inträffade besök meddela vi här i
dagens nummer hennes porträtt.
Johanne Stockmarr är född i
Köpenhamn, dotter af violinisten i
bof-kapellet Ferd. Stockmarr, hvars
farfader, kontrabasist, inflyttade från
Sachsen till den danskahufvudstaden. Fiöken
Stockmarr studerade först pianospelet
på Köpenhamns konservatorium för prof.
Edv. Helsted, sedan i Paris för mr
Fissot och blef efter hemkomsten elev
af Fran/ Neruda, hvilken hon tillräknar
förtjensten af hennes talangs utbildning.
Hennes första pianodebut egde rum för
fjorton år sedan på en lilharmonisk
konsert i Köpenhamn, sedan har hon
ofta offentligen uppträdt så väl i
hemlandet som i Tyskland, i Kristiania,
Göteborg etc. Efter en konsert i
München 1889 yttrades om henne i en
dervarande tidning: >En glänsande
pianist lärde vi känna i fröken
Stcek-marr. Hennes teknik uppfyller alla
modei na, högt stående fordringar och
henne anslag är särdeles elastiskt och
klangfullt. Mca det väsentliga är, att
hennes spel har ett energiskt, ofta till
och med grandiost cch temperamentfulit
drag, med en ej vanlig rikedom uf nyan
ser. Det är en konstnärinna, som
ännu kommer att låta sig mycket om
talas. Hennes föredrag väckte hos
åhörarne starkaste genklang.» Vi ha
velat anföra denna kritik från det stora
musiklandet såsom karakteriserande
fröken Xtockmarrs pianistiska rang.
Om ”Faust”-musiken.
Den musikaliska vätlden firar i år
femtioårsjubileum för Frans Liszts
»Faust»-symfoni, och det storartade
musikverket har, som bekant, också här
i den svenska hufvudstaden blifvit för
första gången uppfördt på
Konsertföreningens senaste konsert. Ett liknande
jubileum kan också Ii ich. Wagners
»Faust»-uvertyr, i sin omarbetade form,
detta år fira.
(»m den musik, som haft Goethes
»Faust» till upphof, har nyligen en
tysk musiktidning" haft en intressant
artikel, hvilken vi taga oss friheten att
delvis här med anledning af
ofvan-nämnda jubileer återgifva.
I afseende på »Faust»-diktens
inflytande på musiken kan man hufvndsak-
* Neue Mus. Zeit. D:r Kurt Mey.
ligen särskilja tre särskilda slag,
nämligen kompositioner af Goethes »Faust»,
kompositioner nr dikten oeh
kompositioner öfver densamma. Till dessas
kännedom torde vara bäst att gå
kronologiskt till väga, men på
fullständighet härutinnan kan man naturligtvis
ej göra anspråk. Wilh. Kien/.l talar
i sin läsvärdn bok »Aus Kunst und
Leben» om 80 »Faust»-musikverk i
större stil (dramatiska och orkestrala ’,
som han räknat och nämner 25
»Faust»-komponister, hvilkas verk äro honom
bekanta. Men listan omfattar ej på långt
när alla. Han påvisar, att
Faust-problemet i viss mening verkligen är
musikaliskt: »Den oafvisliga trängtan
efter gudalikhet, efter att i begreppet
uppfatta universum i dess höjd och
djup, finner här sitt, mest storartade
uttryck». Goethe själf kände, att till
ett sceniskt uppförande af hans »Faust»,
hvarpå han dock ej hade någon tanke,
då han diktade den, musiken vore
oumbärlig. Han hade, efter livad
Ecker-mann uppgtfver, sina egna tankar om
användande af musiken i sitt verk.
»Första delen», menar han, »fordrar de i
tragedien förnämsta koDStnärer,
likasom vidare i andra delen operaroller
måste besättas med de förnämsta
sångerskor». Då Goethe sade dessa ord
till Eckermann 1827 hade redan en
Scliröder-Devriens lysande stjärna
uppgått. På Eckermanns önskan, att en
verkligt stor komponist skulle våga sig
på »Faust», svarade Goethe: Han
måste vara en som likt Meyerbeer
länge lefvat i Italien, så att han kan
förena sin tyska natur med italienskt
vis och sätt». Vi veta nu, att en så
dan sammansmältning hvarken är
nödvändig eller skulle vara fruktbärande
och känna ej någon förlust deri att
.Meyerbeer icke komponerat »Faust»,
med hvilken lian emellertid musikaliskt
sysselsatt sig. Ar 1829 hade Goethe
uppgifvit hoppet att finna en
»Faust»-komponist. »Det är alldeles omöjligt»,
sade han. Det frånstötande,
skräck-fulla, som här och där förekommer, lig
ger vår tid emot. Musiken måste vara
af samma karaktär som i »Don Juan».
Mozart skulle lia komponerat »Faust».
Meyerbeer skulle kanhända förmå det,
men vill ej inlåta sig på något sådant:
han är allt för mycket hopflätad med
den italienska teatern». Att Beethoven
kände sig mäktigt dragen till Goethes
snille, just såsom det uttalar sig i
»Faust», veta vi, och enligt Wagner
skulle hans nionde symfoni genom
eg-gel8e af »Faust» ha tillkommit, detta
storverk, som haft epokgörande
iofly’-tande på instrumentalmusikens område.
Gå vi nu att, enligt Kienzls
förteckning, taga »Faust»-komponisterna
i betraktande, så är väl den äldste
Goethes samtida Joh. Friedr.
Reich-irdt (1752—1814), hvilken
komponerat icke mindre än 128 dikter af
Goßthe, deribland äfven ur »Faust».
Såsom den andre i ordningen kan man
anse den bekante kompositören till fee-
rioperor och lustspel Wenzel-Müller
(1767—1835). P. J. v. Lindpaintner
(1791 — 18o6j komponerade en
Faust-uvertyr. Den äldsta större
Faust-mu-siken är väl af den bekante furst Rad
zivill (1775 — 1883); senare följa
Edvard Lassen (1880- 1904), Henr.
Pierson (1816—1878) och på senaste
tid Heinrich Zöllner ^f. 1854—
Faust» 1XS7). Afven Reissiger (1798
1X59 Julius Rietz (1X12—1X77 ,
Henry Litolff (181X—1891), Ferd.
Hiller (1811—1885), W .Taubert
(1X11—1X1(1), Job. Herbeck 11X81 —
1877) och Joh. Brahms (1883 — 1897)
ha vågat sig på alt komponera delar och
sånger ur »Faust». Af alla dessa hafva
väl endast Lassen och Pierson hållit
sig uppe; af den senare har musiken
till 2:a delen användts t. ex. vid
hof-teatern i Dresden. Mest betydaude är
väl Zöllners »Faust». Här är den
Goetheska dikten bibehållen, men så
mycket förkortad, att däraf bildats ett
musikdrama.
Af icke tyska Faust» operor är
Gou-nods mest bekant. Men här är
Faustpro-blemet i egentlig mening skjutet åt
sidan och endast den tragiska
kärleks-episoden jämte några för musikalisk
verkan passande scener, såsom
Wal-purgisnatten och Gretchens himmelska
förklaring, bibehållna. Därför kallar
man också operan i Tyskland med rätta
för »Margarete för att redan med
titeln påpeka, att det här handlar
hvar-keu om Goethes »Faust» eller om den
tyska Gretchen. Alldeles nedstruken
var emellertid icke äfven här
Weiinar-mästaren. I musiken till kyrkscenen,
i delar af fängelsescenen och i
slut-apoteosen stegrar sig Gounods förmåga
stundom till verklig storhet, som är
framsprungen ur sjäfva dikten — ett
nytt bevis på, att en äkta skald kan
sporra en operakomponist till högsta
möjliga utveckling af musikalisk
produktion.
Mindre allmänt bekant är operan
»Mefistofeles» af Arrigo Boito, Verdi»
sista librettist, ett verk, som i Italien
haft stor framgång och äfven i
Tyskland etc. blifvit uppförd samt i
Sverige gått öfver Stockholms operascen
öfver tvåhundra gånger (fr. 1X83).
Kienzl säger om denna följande: Båda
delarne af Goethes »Faust»-dikt äro
här sammandragna till en afton under
möjligaste bibehållande af
originalver-sen (i öfvers.). Kienzl kallar libretten
ett »mach verk», där »i skissartade
bilder de mest sinnesbedåraude
momenten i båda delarne hjärtlöst afvecklats.
Gretchen är jämmerligt vamtäld, Faust
förnedrad till en sliskig tenorist;
Me-fisto är visserligen hufvudpersonen, men
likväl blott en Blackars osmaklig
tea-terdjäfvul. Det hela är trots några
lyckade musikaliska stämningsmoment |
ett försyndande mot den Goetheska
anden».
Om vi nu vända oss till Spohrs
»Faust», så har dennes libretto
ingenting med Goethes dikt att göra. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
